Efter två vingklippta pandemisomrar har den här sommaren sköljts över av en stor festivalvåg som helat och berikat våra musikhjärtan igen. Och även om det lackar mot höst kan vi ännu njuta av festivalsommaren.
Mitten av augusti betyder naturligtvis Way Out West. För första gången på tre år ska Göteborg återigen förvandlas till ett festivalmecka i dagarna tre, där över 100 000 festivalbesökare samlas för att uppleva såväl svenska som internationella akter. Och ett fullspäckat festivalprogram väntar.
Medan andra stora stadsfestivaler i år inte har lyckats fullt ut med lockande line-ups, väger Way Out West upp med en uppsjö av eminenta bokningar. Den fjortonde upplagan kan stoltsera med dragplåster som Nick Cave & The Bad Seeds, Tame Impala och Thåström, likväl som hyllade akter som Kite, Fontaines D.C, Bikini Kill och Perfume Genius – för att bara nämna några. Programmet tycks åtminstone på förhand vara det starkaste på länge. Största problemet ligger i alla tidskrockar i schemat.
I gassande sol som kräver SPF50, jämsides en strid ström av andra festivalsugna, sätter jag min fot på Slottsskogens livliga festivalområde igen. På väg mot Linné-scenen sicksackar jag fram mellan (alltför) många sponsorstält, merchstånd, en skateboardramp och ringlande matköer. Way Out West är, naturligtvis även i år, supersponsrat och omhuldat av aktiviteter och diverse jippon. Men jag har varken tid eller fokus på Tutti Frutti-godishjul, Tik Tok-ande, VIP-ande eller att köpa mig ett nytt schampo. Jag raskar snabbt vidare.
Dagen kickas igång med Londonbaserade Black Country, New Road, vars experimentella indierock har hyllats och rönt en hel del uppmärksamhet både på hemmaplan och runtom i Europa. Ett okonventionellt gränsöverskridande musikskapande där Mogwai-postrock, indie, experimentellt, frijazz och indieblues är hemmahörande termer.
Inne i Linné-tältet är det stekande hett. Svetten rinner på oss alla i den folkhop som samlats framme vid scenkanten. Ja det är så varmt att bandets sångare Lewis Ewans innan start, till och med tvingas pocka på vakternas uppmärksamhet, då en person i publiken har svimmat av värmeslag.
Det är måhända en otacksam uppgift för vem som helst att vara först ut. Men den långa startsträckan som uppstår handlar inte om en för gles publik, utan om tekniska problem. Vi hamnar framför en soundcheck som aldrig tycks ta slut, där det mixtras och fixas med ljud som inte sitter förrän hela tjugo minuter efter utsatt tid, då bandet äntligen drar igång första låten till publikens jubel. Det är för övrigt bara en i raden av försenade spelningar under festivalen inledning.
Rockkollektivets låtar är av experimentell karaktär med snittlängder runt tio minuter och bjuder på neurotiska yrväder som blandas med eftertänksamma, mildare toner. De tar oss med på en ljudresa där varje spår bär på ett eget uttryck; ena stunden i jazziga toner, i nästa stycke monotona, dova toner som blandas med melodiösa slingor, slammer och rockexplosioner. Den fröjd för örat som det är att lyssna på Black Country, New Road på skiva – kommer bara stundtals fram i liveversionen under torsdagskvällen. Allra bäst blir det i de utlevelser som uppstår när hela bandets repertoar av sax, piano, fiol, trummor, synt, elbas och gitarrer släpps loss till ett enda tungt och vildsint yrväder. Men det som skulle kunna ha varit ett set av storartad ljudkonst blir tyvärr mer av ett ihållande teknikstrul, ett kämpande om en stämning som aldrig riktigt infinner sig. Bandmedlemmarna utväxlar oroliga blickar med varandra giget igenom – det är något som inte stämmer. Spelningen tillhör kanske inte bandets bästa men jag hoppas de får visa sin fulla kapacitet med rätt förutsättningar nästa gång jag ser dem.
Efter en välbehövlig vattenpaus köper jag mig en onödigt dyr sojaburgare för att stilla hungern. I samma stund som jag avslutar min måltid får jag en notis i Way Out West-appen om nästa spelning i schemat.
Näst på tur står svenska Amason, som på utsatt tid tar ton i takt med att hettan tilltar och svetten rinner vidare. Bandet, med Amanda Bergman i spetsen, är ett av de stora namnen på den svenska indiepophimlen och har lockat en, till synes, bred massa. I folkhavet tycker jag mig se festivalens såväl yngsta som äldsta besökare. På en scen kantad av trädstammar och kulörta projektioner gör de sitt framträdande. Stundtals, som i ”Marry Me Just for Fun”, och i ”Kelly” där Amandas röst får ta sin förtjänta plats, så glimrar det till.
Men Amasons musik tenderar i längden att bli förutsägbar och slätstruken, vilket även gäller live. Bristen på publikkontakt och variation gör att jag tappar intresset. I bruset av flertalet starka akter når Amasons spelning varken några höjder eller lämnar något avtryck.
När mörkret sakta börjar sänka sig likt ett tjockt täcke över Slottsskogens myller samlas en stor folkhop framför Tame Impala – och här börjar en kavalkad av schemakrockar. Då den australienska gruppen är schemalagda samtidigt som Bikini Kill faller mitt val tveklöst på det senare. Efter två rätt ljumna första spelningar behöver jag något som ruskar om rejält och det får jag. ”Äntligen något som bränner till”, tänker jag, när riot girrrls-punkens främsta försvarare visar var skåpet ska stå.
Som de inflytelserika ikoner de blivit, genom ett revolterande mot bransch, samhälle och förlegad kvinnosyn har deras omåttligt viktiga plats och banbrytande spillt över på flera andra band. Och att en av 90-talets mest stilbildande grupper gör besök i Sverige är välkommet – publikens iver och jubelinsats går inte att ta fel på. Med full attack från start levererar amerikanskorna budskap och högljudda protester med lika delar precision och självsäkerhet. Ursinnigt och kraftfullt. Fåordigt, men budskapet är tydligt: ”You’ve got to know what they are, for you can stand up for your rights. Rights, rights? You do have rights”
Sångerskan Kathleen Hanna står inte still en sekund och rör sig ömsom lekfullt, ömsom distinkt, och bjuder på ett träffsäkert mellansnack. De kompromisslösa punkraderna som sänds ut i ”Double Dare Ya” över en minst sagt engagerad publik, är en i raden av spår som visar att ikonernas form är intakt. Det blir en spelning där man ångrar alla andra gånger man använt ordet pondus, för det är här det platsar.
Slottsskogen erbjuder fem utomhusscener, men Way Out West handlar för mig lika mycket om Stay Out West. När sista tonerna har ljudat ut i Slottsskogen fortsätter festligheterna sent inpå småtimmarna – men på externa, mindre spelställen runtom i Göteborg.
Något jag reflekterar över, likt tidigare år, är det osmidiga som uppstår när festivalen ska fortsätta utanför Slottskogens gränser. Idén med Stay Out West är bra, men de nästintill obefintliga tidsluckorna mellan Slottsskogens akter och Stay Out West resulterar i ”avkapade” spelningar och logistikproblem, och många struntar därför helt i Stay Out West. Här finns förbättringspotential, där man med fördel också kunde lagt flera av årets relativt stora Stay Out West-akter i Slottsskogen.
Även om jag håller på att tappa modet på grund av trötthet och onödigt strul med transport, så ångrar jag inte för en sekund beslutet om att ta mig till Musikens Hus där ökenrockaren Mdou Moctar kommit halvvägs in i spelningen när jag anländer. Det första jag möts av i den dunkla lokalen är, förutom ett svettigt ös, passande nog gitarriffet till mitt favoritspår ”Tarhatazed” från Ilana (The Creator) som så småningom följs av titelspåret från hyllade Afrique Victim. Det är första gången jag ser ett turbanbärande ökenrockband från Niger – vilket visar sig inte vara en dag för tidigt. Den snitsiga skicklighet och fingerfärdighet han har i gitarren ger vilken gitarrist som helst prestationsångest. Och ja, nog går det att dra paralleller till smeknamnet ”Saharas Jimi Hendrix”. Den tajta bandinsatsen beskrivs närmast, så som personen bakom mig i publiken utropar: ”det här var sinnessjukt bra”!
Den heta sommarkvällen lider mot sitt slut. En fin öppningsdag stänger igen och den har bjudit på musikalisk variation, solsting och inte minst en efterlängtad folkfest. Den fina festivalstämningen som spred sig över Göteborgsidyllen blev en utmärkt upptakt inför de två kommande dagarna som bär på kanske ännu större potential.
