Den har puttrat länge och marinerats i livets allra tuffaste sanningar. Som de öden vi står inför när relationer får abrupta slut och det ofrånkomliga i när människor vi älskar slits ifrån oss. Fredagen den 7 juni presenterar Amanda Bergman sitt andra soloalbum som dels innehåller hennes förhållningssätt till att leva vidare efter just sådana förluster.
De varma dagarna i Stockholm har fått ett välkomnat inslag av ljummet regn. Få bemödar sig ens att sätta på sig en jacka, de allra största ansträngningarna syns i form av de som bär paraplyer.
Inne på Musikaliska Kvarteret, intill Nybrokajen, väntar Amanda Bergman. Tidigt i morse reste hon från gården hemma i Näckenbäck, i södra Dalarna, för att möta pressen inför det kommande albumsläppet.
Den 7 juni släpps plattan Your Hand Forever Checking On My Fever. Den ges ut av det nystartade skivbolaget Cow Cow som hon driver med sin man, producenten Petter Winberg, som även varit med och skrivit låtarna.
Hur har den skapande processen sett ut?
– Den har varit lågintensiv och lång. Jag tror att vi började med de första grejerna 2020. Under ganska lång tid har det nästan känts som en omöjlighet att få ihop den, så som det kan göra ibland. Det kan jag märka bland mina kollegor också.
– Det är inte alltid att det är svårt att sitta och skriva en låt, men det är som att de här projekten och skivorna bara skjuts upp. När den väl är utgiven kan jag andas ut. Det känns som en dröm.
När bestämde du dig för att du ville göra ytterligare ett soloalbum?
– Jag har Amason också och grundförutsättningen i det bandet har alltid varit att vi gör andra saker vid sidan om. Det har aldrig varit en fråga för mig om huruvida jag ska eller inte ska utan mer om när. Alla vi i Amason jobbar parallellt på olika längder och bredder.
“Det ger ett helt annat fokus som musiker”
Förra albumet Docks kom ut 2016. Har dina drivkrafter som artist ändrats sedan dess?
– De är väldigt annorlunda. Alla människor som blir äldre än 25 upplever oftast, förhoppningsvis, någon form av fördjupad klarhet i vad det innebär att vara människa. Det är klart att det även sipprar över på det man håller på med i sin vardag och det man jobbar med. Man blir oftast ganska trött på all bullshit man drar på sig i sitt liv och blir mer fokuserad på att faktiskt spendera dagarna med det man vill hålla på med.
– På så vis har det förändrats ganska mycket. I min livsinställning men även i rent praktiska saker som att jag till exempel är förälder nu. Det ger ett helt annat fokus som musiker. Jag tror att många är rädda för att skaffa barn och undrar hur man kan göra musik samtidigt. I slutändan blir det bara lättare på något vis, man är mer fokuserad.
Kommer vi att märka det i texterna?
– Ingen aning. I bästa fall har jag blivit lite bättre på engelska, säger hon med ett leende och fortsätter:
– Nej, men jag tror absolut att man märker det. Vissa kommer nog inte att märka någon jävla skillnad alls. De som märker en skillnad kommer kanske kunna se att det finns en annan typ av självförtroende och tydlighet.
Titeln Your Hand Forever Checking On My Fever är väldigt fin. Vill du utveckla vad som är tanken kring den?
– Jag fastnade för den titeln. Det är en textrad ur en av låtarna på skivan som heter ”My Hands In The Water”. Den skrev jag när min pappa höll på att gå bort i cancer. Från det att han sa att han skulle dö till dess att han dog några månader senare jobbade jag med den låten. Jag märkte att det sipprade in i den texten till slut.
– Det jag valde att ha kvar handlade mycket om förmågan att acceptera att folk dör. Det är en naturlig del av livet och det är förmodligen bäst att inte hålla för hårt i människor som ofrånkomligen ska dö. Försöka hitta tankarna om vad som lever kvar. Det är fullkomligt tröstlös. Jag förstår inte vilken människa som klarar av att hantera döden med tanken om att det blir svart och väldigt digitalt. Jag skulle aldrig kunna leva med den känslan. Det skulle äta mig och äta upp det liv jag har kvar.
“Det är fullkomligt tröstlöst”
– För mig har det handlat om att hitta ett förhållningssätt om att se på det som att alla relationer i ens liv påverkar en och lever kvar i viss bemärkelse. I synnerhet de som bidragit till någon form av ovillkorlig kärlek som föräldraskap i bästa fall kan göra. Det finns med på ett extra speciellt sätt. Där tycker jag Your Hand Forever Checking On My Fever är ett väldigt fint sätt att säga det. För mig inbegriper det känslan av att människan är en sak men det vi får med oss av den typen av relation är bestående och blir en del av det bästa vi har.
I pressmeddelandet stod det även att nära vänner till dig gått igenom separationer. Det är ju också en form av relation som varit stark men som lämnar en sorg efter sig.
– Ja, exakt. Det kan vara trösterikt att veta att hur vi människor påverkar varandra är ändå det största som finns när det väl kommer till kritan. Vilken typ av relation den än är så är det till syvende och sist det som livet går ut på.
I en intervju med TT för ett par år sedan sade du att du var på väg att lämna det livebaserade soundet från första plattan. Vad kommer vi att få höra nu?
– Så blev det verkligen inte. Jag gjorde det till en viss del. I slutändan tror jag att jag och Petter, som jag skrivit skivan tillsammans med, hade 20-30 låtar. De som vi valde att släppa på den här skivan är skrivna ganska tätt och intensivt inspelade under två dagar på Atlantis med ett liveband.
– Vi höll på ganska mycket med datarock i början men den andra metoden segrade. Man försöker förändra sig på vissa sätt men så fattar man “jag tror ju ändå inte på det här”. Jag tror jättehårt på det faktum att när man börjar en musikalisk process så är det först och främst bestående i vilka musiker som spelar och att det blir en ganska tydlig begränsning redan där.
“Vill inte sitta och fundera så mycket”
– Som i vilken kreativ process som helst är ibland det största arbetet och det som leder en framåt att begränsa sig. Det är så du kommer framåt. Att spela in livetagningar i en studio är det lättaste sättet att göra en skiva på. Man har redan gjort så många val då. Jag är intresserad av att göra saker som inte är svårt på det viset. Jag vill inte sitta och fundera så mycket.
Ditt nya material har vid det här laget fått möta en livepublik för första gången – hur var det?
– Jag vet inte. För mig var det ändå ganska bra. Jag var väldigt nervös, som sig bör, det ska man vara. Jag var mer inne på överlevnad än att känna in så mycket vad som hände med publiken. Jag är fel person att svara på det.
Jag hörde att det var riktigt bra i alla fall.
– Ja, det fick bra recensioner. Vi var nöjda. Men det är svårt att bedöma musik på det där viset. Går man in i det träsket kommer man inte ut. Det är klart att jag bryr mig om vad folk tycker, herregud – det är jätteviktigt. Men det enda sättet att behålla sin känslighet och vara i ett offentligt sammanhang är att fokusera på vad man själv gör och ge sig de bästa förutsättningarna i det. Resten kan jag, tack gode gud, inte ta ansvar för.
Den stora turnén startade i Cassels konserthus i Grängesberg och ska sedan sicksacka vidare genom alltifrån svenska festivaler till europeiska städer som London, Amsterdam och Bryssel. Lägg därtill att hon ska följa med som förakt till Lars Winnerbäck.
Det känns overkligt – men också jättekul, förklarar hon.
“Jag ser på det väldigt seriöst”
Hennes stora fokus ligger i förberedelserna.
– Jag börjar mer och mer se att man som musiker behöver ha fysik. Det har jag inte fattat. Skämt åsido. Det är viktigt att må bra, säger hon och fortsätter:
– Jag har hållit på med musik i 15 år och i början tyckte jag att jag kunde göra lite hur som helst med mig själv och sen fattade jag att det inte går. Man måste inse det faktum att det ofta är ganska stor ansträngning. Att stå på scen tar kraft och energi. Just nu är jag i en period i mitt liv där jag ser på det väldigt seriöst. Det kanske bara är en fas, men nu har jag ett ganska hårt fokus på att ta mig igenom den här sommaren utan att trilla av pinn, säger hon med ett stort skratt.
–Jag tycker själv att jag fått så himla mycket mer erfarenhet mellan de här åtta åren. Det är milsvis skillnad. Jag är jättetrygg i min yrkesroll vilket jag absolut inte var förra gången. Jag har också en helt annan respekt för vad det tar. Och som jag sa förut – jag kan inte kontrollera vad folk har för upplevelse eller ingång i det. Det enda jag kan göra är att försöka kontrollera att jag är i bästa möjliga skick för att göra det jag tycker är bra.
I dokumentären Jordelivet – ett år med Amanda Bergman följde SVT hennes liv som artist samt tillvaron hemma på gården i Dalarna. Hon tycker ofta att diskussionen om kontrasterna ofta blir uttjatad som om det vore exotiskt att bo på landsbygden. För henne är det bara den bästa kombinationen av två världar.
– Att kunna ägna en stor del av sin tid åt till exempel jordbruk och en annan del åt musik är för mig optimalt. Det är en dröm, verkligen. Sen är det inte alltid praktiskt. Sedan jag var liten har jag alltid sett mig själv hålla på med djur och natur. Det här med musik, var verkligen inte tanken från början. Jag har hittat den perfekta kompromissen, just nu i alla fall.
“Det är en dröm, verkligen”
Tror du att det kan göra det mer hållbart att jobba på det viset?
– Potentiellt är det absolut så. Jag är för mycket av en flumskalle för att hålla på med en sak. Jag tror inte att jag skulle vara bra på det. Jag har naturligt alltid sökt mig till väldigt mycket olika saker. Det ena ger någon slags kraft till det andra. Vid väl valda tillfällen kan man peka finger åt det ena eller andra hållet. Att man kan få ha kvar lite av sitt barnsliga och obstinata jag. Det är skönt att inte alltid behöva foga sig för sina egna förväntningar. Jag vill inte gå in i en tunnel och tänka “fuck, jag måste vända”. Jag hoppar hellre tillbaka mellan olika grejer.
Sista frågan: är det någon speciell låt från din nya platta som du ser fram emot att spela live i sommar?
– Ja. Jag har en låt på skivan som jag är kär i själv. Den heter ”I Love Him Until I Love Him Right”. Jag är alltid själv ett fan av mellanspåren när jag lyssnar på musik. Det är ett klassiskt mellanspår. Jag tycker jättemycket om den låten och ser fram emot att spela den live.
– Det kräver lite mer. Det är ganska ointressant med all form av kultur som skriver en på näsan. Hela grejen med kulturupplevelser är kanske att man ska mötas halvvägs. Det är då man får ut någonting av det. Då är mellanspåren ett typexempel. Det kräver mer men när du väl tar dig dit får du ut ganska mycket av det också. Man kan inte bara förvänta sig att bli serverad.
