I maj 2024 är det trettio år sedan det norska black metalbandet Mayhem släppte sin banbrytande fullängdsdebut De Mysteriis Dom Sathanas. Jonas Asp skriver om skivan som ofta hamnar i skuggan av de kontroverser och våldsbrott som omgärdar dess tillblivelse.
För många år sedan stod jag framför Nidarosdomen i Trondheim. Jag var i tjugoårsåldern och på tältsemester i Trondelag och min uppmärksamhet dröjde vid en av de 57 statyerna som pryder katedralens västsida. Stenskulpturen föreställde en man i biskopsdräkt hållandes en korg innehållandes tre avhuggna huvuden. Motivet framstod som en morbid avvikelse i myllret av helgon och profeter på kyrkfasaden. Ingen information fanns om just den statyn, den var bara en i mängden.
Jag reste vidare men statyn stannade i mitt minne. Nidarosdomen är Norges största medeltida byggnadsverk och det skulle dröja lång tid innan jag gjorde kopplingen – det att den pampiga domkyrkan i Trondheim är samma kyrka som, i hotfull monokrom tappning, pryder omslaget till De Mysteriis Dom Sathanas, black metal-bandet Mayhems fullängdsdebut från 1994. Precis som katedralen så anses skivan, åtminstone i vissa kretsar, utgöra ett av Norges viktigaste kulturhistoriska monument. I maj 2024 är det trettio år sedan skivan släpptes, mot alla odds, nästan två år försenad och med ett sönderslaget band i kölvattnet.
Mayhem var redan drabbat av olycka då skivan spelades in i Bergen 1992. Bandets sångare, svensken Per Yngve Ohlin hade året innan, 22 år gammal, begått självmord i bandets gemensamma bostad tillika replokal i Kråkstad en bit utanför Oslo dit han flyttat från Stockholm för att gå med i bandet. Det var en period av social urartning i den norska black metal-scenen. Stavkyrkorna brann och en antikristen radikalisering skedde i den innersta kretsen.
Parallellt rörde sig scenen mot ett konstnärligt crescendo. Det var en unik skarv mellan det gamla och det nya och flera band stod redo att förändra scenen för all framtid. Mayhem skulle visa vägen. Men de våldsamma och turbulenta strömningarna kulminerade ett kort tag efter inspelningen då bandets kreativa ledare och gitarrist Øystein Aarseth (25 år) mördades av den tidigare vännen och medmusikern Varg Vikernes (20 år) som också spelar bas på skivan som gästmusiker. Mordet blev alltså det andra dödsfallet i bandet på kort tid.
Våldsdåden är redan väldokumenterade i böcker och dokumentärer men tittar man bortom kontroverserna så upptäcker man sådant som ofta hamnar i skymundan och som är avgörande för hur De Mysteriis Dom Sathanas kom att låta. Skivan består av flera, tillsammans verkande, beståndsdelar och är starkt präglad av den subkulturella miljö som rådde i rörelsen vid skiftet 80-90-tal. Scenens hjärta och infrastruktur utgjordes av det som kallades ”tapetrading” (byteshandel med kassetter), en ivrig korrespondens mellan de som tillhörde den växande scenen runt om i Europa och även andra delar av världen. Unga musiker, fans och fanzinemakare som aldrig träffats i verkligheten tog kontakt och skrev mängder med brev till varandra, skickade kassetter, demoinspelningar och fanzines emellan sig.
När man läser om Mayhems utveckling fram till inspelningen framstår gitarristen Aarseth som särskilt mån om att ta till vara på nätverket som knöts över stora geografiska avstånd. Som tonåringar åkte han och delar av bandet ut och tågluffade och letade upp andra black metal-enklaver i både Väst- och Östeuropa och spred sina kassetter och bokade spelningar. Perioden är detaljerat skildrad i dåvarande bassisten Jorn Stubberuds självbiografiska fotobok The Death Archives: Mayhem 1984 – 1994 utgiven 2018 och som även innehåller ett efterord av Sonic Youths Thurston Moore.
Det var via tapetrading-rörelsen som svenske Ohlin kommit i kontakt med Mayhem vilket ledde till den ödesdigra flytten från Stockholm till Oslo. Han kom att bli en viktig del i förarbetet till skivan och innan han dog skrev han låttexter och var drivande i att utveckla bandets estetiska, sceniska och filosofiska inriktning. Fem av åtta låttexter på De Mysteriis Dom Sathanas är författade av Ohlin, bland annat texten till Life eternal som var vidhäftad sångarens självmordsbrev. De nya texterna var stämningsfulla, mörkt romantiska och introspektiva. Allvaret och den mer sofistikerade inriktningen som Ohlin bidrog med är en av de pelare varpå De Mysteriis Dom Sathanas vilar.
Efter Ohlins bortgång behövde bandet en ny sångare för att färdigställa skivan. Återigen skedde ett liknande kreativt utbyte då en ny person värvades, återigen via brevskrivandet och den här gången kontaktades Attilla Casihar från det ungerska bandet Tormentor, en röst som hörts på kassettband som florerat i undergroundkretsar och imponerat stort på både Ohlin och Aarseth. Casihar var 21 år då han blev handplockad och tackade ja till att resa till Norge och sjunga in Ohlins kvarlämnade texter.
Jag minns från min egen tonårstid att ungrarens sånginsats på albumet var en omedelbar vattendelare. Casihar är teatral i sitt uttryck, hans röst är pretentiöst okonventionell skivan igenom men för att verkligen förstå hans betydelse för slutprodukten så kan man med fördel lyssna till det avslutande titelspåret. Det är en mässande mardrömslik tillbedjan och bandet lyckas få kompositionen att upplevas som både blixtrande snabb och hypnotiskt långsam simultant. Det intensiva trumspelet skapar en malström som är kraftigt framhävd i mixen och de spöklika gitarrerna flätas med den förvridna rösten som kvider fram lyriken med en tydlig ungersk accent. Sången klarnar så småningom upp i ett naket och styggt mässande. Det är svårt att föreställa sig låten utan Cashiars insats.
Flera personer i scenen och tidigare medlemmar i bandet har med åren hävdat att de bidragit till skivan på olika sätt, mer än vad det krediterats för, de var alla unga vid tiden och frågor om upphovsrätt och royalties vara antagligen diffusa. Det verkar svårt att reda ut vem som egentligen skrivit vad och även om Aarseth ska ha stått för majoriteten av riffen så blir intrycket att musiken stigit ur ett sorts kollektivt medvetande, en skapelse framburen av en rörelse, eller av ett gäng tjugoåringar som tog intryck av varandra och pushade varandra framåt. Till det adderas de nämnda samarbeten över nationsgränser, mellan individer med helt olika kulturella och klassmässiga bakgrunder.
Skivan blev, på grund av mordet på Aarseth, fördröjd i två år och då hade redan andra norska black metal-band hunnit släppa fullängdsskivor som kom att definiera genren. Mayhem gick miste om momentum. Trots det så lyckas skivan vara ett sorts mirakel i genrens elfte timme och ett av få album från perioden som är verkligt nyskapande och avantgardistiskt i sitt uttryck. Under åren som följde släpptes flera betydelsefulla album av band från både Norge och andra länder men framåt slutet av decenniet skulle genren bli allt mer urvattnad och exploaterad. En sorts vildsint ursprunglig progression nådde sin slutpunkt med De Mysteriis Dom Sathanas. Det går inte att komma så mycket längre än vad Mayhem gjorde redan 1992.
Jag tänker på statyn på katedralfasaden i Trondheim. Jag gjorde senare efterforskningar och fick veta att den föreställer Biskop Sigurd, en brittisk missionär som kom till Trondheim år 995 och som tillsammans med andra missionärer bidrog till kristnandet av Norge och på så vis anlade landets djupt religiösa fundament som ofta framhållas som en sorts förklaring till varför black metal som motrörelse uppstod just i Norge av alla länder. Sigurd (även känd som Sankt Sigfrid) ska ha fortsatt sitt korståg till Sverige där han senare dog och begravdes i Växjö.
Det är också från Sverige som myten om de tre avhuggna huvudena härstammar. En helgonsägen om Sigurds tre brorsöner som avrättades genom halshuggning och vars huvuden återfanns flytande i en sjö sjungandes lovsånger. Jag tänker på de sjungande avhuggna huvudena och jag tänker på De Mysteriis Dom Sathanas: den döde Ohlins texter, den döde Aarseths musik tillsammans med ljudet av den där basgitarren som dovt driver musiken in i mörkret. Vem som spelar är inte utskrivet konvolutet men vi vet att det är Vikernes, mördaren.
Efter mordet på Aarseth och inför det postuma albumsläppet så vädjade Aarseths föräldrar till den ende kvarvarande bandmedlemmen, trummisen Jan Axel Blomberg, att basen skulle tas bort från skivan. Blomberg lovade att göra som de bad men det skedde aldrig. Den ursprungliga basen är den som hörs: mördaren och offret på samma skiva för evigt spelandes tillsammans, ackompanjerande den bortgången sångarens texter. Skivan släpptes ungefär samtidigt som Vikernes dömdes till 21 års fängelse och i hans lägenhet hittades 150 kilo sprängmedel. Ryktet säger att det var just Nidarosdomen som var målet för ett planerat terrordåd och att det var bakgrunden till att katedralen figurerar på skivomslaget, ett rykte som senare dementerats. Känt är att Vikernes efter 1994 utmärkt sig som nynazist och konspirationsteoretiker. Han avtjänade ett 15 år långt fängelsestraff innan han släpptes i maj 2009.
Mitt i allt det här finns den, skivan som färdigställdes, ett omöjligt och oöverträffat mästerverk. Trettio år har gått och vi sörjer de unga talangfulla musiker som miste livet i samband med dess tillblivelse och vi förundras över den stora konst som kan skapas ur (eller trots) en sådan tragedi.
