Foto från spelningen i Göteborg
Mitten av 90-talet. Högstadiet. Jag hade precis börjat lyssna på hård musik. Med hård musik menar jag inte det som jag sedan pre-tonåring avgudat såsom Skid Row eller den svarta Metallica-skivan.
Nej, jag menar Slayer och de flesta låtarna på den kassett som Henriks brorsa spelat in till mig. This Is Not A Disco Mix, hade han döpt den till har jag för mig. Det var Decide och Dismember, Entombed och Cannibal Corpse.
Samtidigt började folk i skolan, i ärlighetens namn kanske fem, sex stycken klä sig i t-shirts med plottriga tryck och tydliga taglines: Fuck me Jesus, Jesus is a cunt. Det var Darkthrone, Mayhem och Immortal. Det var black metal. Jag förstod inte riktigt grejen. Som tretton, fjortonåring kändes det för obskyrt, hemligt och kanske lite för farligt.
Det var först många år senare som jag hittade en ingång. Dark Funerals Diabolis Interium (2001) sparkade undan mina fötter. Jag fullkomligt dyrkade den skivan och än idag plockar jag fram den vid festliga tillfällen. Konstigt nog hade jag aldrig fått tillfälle att se dem live. Men ikväll på Mejeriet skulle det ske.
Det börjar något trevande och det är inte förrän i tredje numret, ”Temple Of Ahriman”, som någon sorts nerv infinner sig. Där tror jag det ska lossna, men det gör det inte riktigt. Det blir någon sorts hålla/släppa-övning där man gasar på för att sedan sänka farten – det blir aldrig något riktigt flyt.
Dock finns det gott om höjdpunkter. Dark Funeral har så pass många urstarka låtar att de flesta i den något glesa men entusiastiska åhörarskaran kan vara nöjda. Men showen känns inte helgjuten. ”The Arrival Of Satans Empire” slarvas bort i ett otight oväsen och några midtempolåtar blir endast onödig utfyllnad. Efter att någon av dessa låtar klingat ut, skriker någon bakom mig SPELA SNABBARE! och jag kan inte annat än att hålla med.
