Brittiska kvartetten Lime Garden debuterade med Talking Heads-doftande albumet One More Thing i vintras. Till helgen gästar de Sverige för två spelningar – dels gör bandet en gratisspelning på Plan B i Malmö och dels kommer de till endagsfestivalen Echo Three Fest i Stockholm där de delar scen med bland andra Sara Parkman och Kindsight. Vi har pratat med frontfiguren Chloe Howard inför gigen.
Nu när ert debutalbum har varit ute i ett par månader, hur har mottagandet varit hittills?
– Det har varit fantastiskt! Eftersom det är vårt debutalbum visste vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Men att få se människor sjunga med i låtar som bara varit ute i några få veckor är helt otroligt. Skivbutiksturnén under veckan då albumet släpptes var speciell eftersom vi fick se en sida av vår fanbase som verkligen kändes som en gemenskap – vissa hade rest långt och det var jättetrevligt att prata med alla efter spelningarna. Albumet verkar ha tagits emot väl, och det ska bli spännande att se reaktionen på resten av årets spelningar, särskilt på festivalerna i sommar.
Jag har sett att ni har beskrivit er musik som wonk pop, hur ska man förstå den termen?
– Jag tror det började som lite av ett skämt faktiskt. Vid intervjuer känns det ibland som att man vill ha de mest effektiva, korta och slagkraftiga fraserna för att beskriva ljudet av något, och vi är inte så bra på det. Det skulle vara ganska tråkigt om musik bara kunde förpackas prydligt i en låda och märkas. Så vi började säga wonk pop för att undvika allt prat om vårt sound. Pop är vara en förkortning för populär, och wonky innebär för oss att vi kan ta det någonstans intressant och oväntat – så kanske borde man tolka det som att förvänta det oväntade?
”Wonky innebär för oss att vi kan ta det någonstans intressant och oväntat”
En av era kanske tydligaste influenser är Talking Heads. Vad är det du gillar med dem?
– Talking Heads närmar sig musikskapande på ett så genomtänkt men ändå lekfullt och nästan barnsligt sätt, och det är något som vi verkligen har tagit till oss. Mycket av kreativiteten kommer från förmågan att vara lekfull, och som en grupp vänner kan vi göra det lättare. Jag tror att förmågan att inte ta oss själva på för stort allvar har gjort att vi kunnat utforska musikaliska djup som vi aldrig trodde vi skulle, vilket har gjort låtskrivandet till en frigörelse, en form av terapi till och med. Vi är också besatta av deras basgångar – shout out till Tina Weymouth!
Lyssnar du främst på äldre musik, eller har du några samtida favoriter du vill nämna?
– När det gäller våra influenser skulle jag säga att modern musik faktiskt har mycket större påverkan på oss än gammal musik. Producenter som AG Cook och artister som Caroline Polachek pushar nya gränser med teknologi och samtida kultur. Och i slutändan är det vad som inspirerar oss som band, att höra och se något vi aldrig har sett eller hört förut.
Hur är det att verka som musiker i Brighton nuförtiden? Berätta lite om den nuvarande musikscenen där…
– Det är faktiskt bättre än någonsin i Brighton just nu. Vi har sett scenen blomstra under de senaste åren och det gör oss stolta att kalla Brighton vårt hem. När vi först kom till Brighton för fyra år sedan var scenen väldigt ensidig, väldigt manlig, väldigt vit och väldig postpunk. Numera består musikscenen av många olika typer av människor som gör alla möjliga olika typer av musik, och det är inspirerande att vara en del av. Brighton har ett långsammare tempo än vissa andra städer och jag tycker att det känns som en bubbla längst ner i landet, fylld av konstiga och underbara människor.
”Att vara så nära gör att turnerandet blir otroligt roligt, men när man kommer tillbaka behöver man ibland lite utrymme att andas”
Vad jag förstår är ni väldigt nära vänner, är det alltid en fördel att vara bästa vän med sina bandkamrater?
– Vi är verkligen det, vi kallar oss själva för ”the coven” eftersom när vi alla är tillsammans går vi liksom in i en märklig sinnesstämning, vi är ungefär som ett gäng häxor. Att vara så nära gör att turnerandet blir otroligt roligt, men när man kommer tillbaka behöver man ibland lite utrymme att andas. Men även då klarar vi inte längre än fem dagar utan att ses.
Det är första gången ni kommer till Sverige, vad är era förväntningar på spelningarna?
– Det är det, och vi är så tacksamma! Jag tror att svenskarna kommer att släppa loss lite och vi hoppas på att det blir som en stor fest. Ses där!?
