”We are no humble pop musicians / We don’t seduce with melodies / And we’re not here to please you”. Raderna är hämtade ur titelspåret från Laibachs 2003-opus ”W.A.T” (förkortningen utläses ”We Are Time”). De slovenska industripionjärerna spelar förvisso inte nämnda låt när de besöker Babel i Malmö – men de tre raderna är väldigt talande. Att lyssna på Laibach är att träda in i deras begreppsvärld. På deras villkor.
Under sina 33 aktiva år har de sällan gjort några tydliga ställningstaganden. Med ett svårtolkat (och väldigt eget) koncept baserat på militärestetik och laddad symbolik i kombination med (inte sällan ironiska) populärkulturella referenser har de istället tvingat publiken till eftertanke. Och gång på gång har de feltolkats. En gång i tiden ansågs de så farliga att de totalförbjöds i hemlandet Slovenien och fick annonsera ut sina konserter via posters med hemliga symboler. Idag är situationen väldigt annorlunda. Det är svårt att hitta något farligt, eller ens särskilt kontroversiellt, hos bandet som på senaste plattan Spectre kom ut ur garderoben som välmenande humanister.
Det är med Spectre i bagaget de når ett smockfullt Babel. Redan när jag anländer till lokalen ringlar sig en lång, svartklädd kö fram till dörren. Trots att Spectre möts av oförtjänt ljumma recensioner så är intresset för den slovenska nationalklenoden fortfarande stort (åtminstone i synth- och gothkretsar). Skivan presenterar en lite snällare, mer polerad version av det klassiska Laibach-soundet där industriella klanger och marschrytmer möter catchy refränger och storslagna orkesterarrangemang. Spectre saknar det råa anslaget och de vassa kanterna från en klassisk Laibach-platta som Opus Dei. Men en låt som ”We Are Millions And Millions As One” visar på en musikalisk mognad som för tankarna till Serge Gainsbourg snarare än industrirock. Nämnda låt är en av konsertens höjdpunkter, inte minst tack vare sångerskan Mina Špiler. Hon är uppskattningsvis 25 år yngre än frontfiguren Milan Fras och har varit en del av Laibach-kollektivet sedan 2006. Och sedan dess har hon vuxit till att bli en av dess allra viktigaste medlemmar.
Det är dock under senare halvan av den cirka två timmar långa konserten som de verkliga höjdpunkterna infinner sig – efter att det nya materialet är avverkat och de övergår till att spela ”hits”. Versionerna av ”Brat Moj” och ”Leben – Tod” är förkrossande hårda och kvalar båda in bland det absolut största jag upplevt under de Laibach-konserter jag besökt genom åren. EBM-stompiga ”Tanz mit Laibach” är fortfarande löjligt oemotståndlig och både ”B-Machina” och ”Under The Iron Sky” görs i vackra, storslagna versioner. ”The Whistleblowers” får gothtjejerna snett framför mig att brista ut i vad som liknar en gothversion av Macarena-dansen. Scenshowen är stilren, genomtänkt och väldigt snygg. Att mellansnacket sköts av en dator programmerad att endast yttra klyschor som ”You’re the best audience” och ”Laibach loves you” är typisk Laibach-ironi. Precis som låtlistans otippade coverval: Bob Dylans ”Ballad Of A Thin Man” stöps om till något helt eget i en ondskefullt skramlig version. När de tar sig an Blind Lemon Jeffersons ”See That My Grave Is Kept Clean” är de ett elektroniskt svar på Nick Cave & the Bad Seeds.
Man vet aldrig riktigt var man har Laibach. Men den här gången tror jag inte att de lämnade någon besviken.
Bild från arkivet (2011).
