Det amerikanska skräckrapkollektivet Haunted Mound spelade för dedikerade fanboys på Pumpehuset i Köpenhamn. Tonåringar som svalde dem med hull och hår. Besöket i deras säregna universum påminner om att subkulturen inte är död.
Medan kvällens första akt Hackle står på scenen på Pumpehuset i Köpenhamn och vrålar att hans k-pist är så vacker att han vill smeka den sker en hjärtvärmande interaktion. En pojke i tolv- trettonårsåldern, dripped out i Haunted Mound-polo, står framför mig och studsar ivrigast av alla i publiken. Han utstrålar barnslig upphetsning men behöver nog också hoppa så högt för att se något. Vid ett tillfälle vänder han sig om och tittar på sin pappa, som lägger händerna på sin sons axlar och studsar med. De är stolta och lyckliga. Sonen över att vara här, pappan över att få dela den här – säkerligen formativa – stunden med sin son. Pappan är en av få i publiken som inte är yngre än mig.
Haunted Mound, det amerikanska rapkollektivet där Hackle ingår tillsammans med Buckshot och frontfiguren Sematary, är för pojken vad Odd Future var för mig när jag var i hans ålder och vad Yung Lean väl var för de som är födda ett par år senare. Ett utrymme för (pre)pubertal frigörelse genom gränslösa låttexter lika mycket som klädstil. Det är rörande att se att livets kulturella kretslopp är intakt. Odd Futures Supreme-kepsar har bytts ut mot hockeymasker och Haunted Mound fantiserar om att elda upp lador och höstackar istället för skolan, men det finns fortfarande någon som tar hand om våra tonårspojkar.
Efter Hackle är det Buckshots tur. Han rappar om att köra bil full och hög, att övernatta i en rävlya och måla sitt rum med blod. På “If I had a Gun” fantiserar han om vad han skulle göra om han hade en pistol: skjuta sig själv, dig som lyssnar och varenda polis i hela världen. Det är ett polishat som är sprunget varken ur politisk övertygelse eller en önskan åt att ägna sig åt kriminalitet ifred. Att han vill skjuta varenda polis beror på att han har lyssnat på Chief Keef. Haunted Mound hämtar inspiration från tidig Chicago Drill men placerar den på den amerikanska landsbygden, bland traktorer och galna seriemördare med motorsågar. Det är ett absurt litterärt universum, men tonåringarna på Pumpehuset känner sig hemma: de sjunger med i varenda textrad och startar moshpits varje låt.
Det är för Sematary, Haunted Mounds obestridda ledare, som folk egentligen är här. När han kliver upp på scenen tillsammans med producenten Oscar18, som ska spela gitarr, har han på sig en Darkthrone-tröja. Hans musik är full av black metal-samples – Haunted Mounds själva sound uppstår i mötet mellan metalgitarrer och basboostade drillbeats – och hans bloddrypande misantropi har litterära beröringspunkter med den genren. Både musikaliskt och textmässigt är det strikt stiliserat: liksom resten av Haunted Mound rör sig Sematary aldrig långt utanför deras sound eller litterära universum.
Därmed är det helt naturligt att det börjar kännas lite tjatigt efter att Sematary har spelat ett par låtar. Vid det laget har konserten pågått i över en och en halv timme och vi har varit igenom säkert trettio moshpits och trettio ”REAL. HAUNTED. MOUND.”-adlibs. Det verkar inte besvära någon i publiken särskilt mycket. Det sägs ibland att det inte finns någon subkultur i vår tid. Det stämmer inte: den finns här. Haunted Mound är jättekonstiga, tjatiga – och deras fans älskar det.
