Det är väldigt sällan jag har sett en line-up till en festival och känt mig kallad att åka dit, men exakt så var det när jag kollade på Rebellion Festivals startfält i början av sommaren.
Jag har sneglat på den engelska festivalen en del tidigare år och alltid tyckt att de satt ihop bra program, men denna gång var det extremt. I stort sett alla punkband jag växte upp med på 1980-talet som fortfarande är möjliga att se, särskilt från Storbritannien, stod skrivna på datorskärmen och utöver det var det flera fina amerikanska bokningar, band från andra länder samt bokningar som kanske inte var direkta punk- eller hardcorebokningar. Det var även flera yngre band som var intressanta och en hel del som jag inte kände igen alls. Jag insåg att jag egentligen inte kunde åka i början av augusti så jag stängde datorn, men några dagar senare föll jag för frestelsen och bokade resa och boende på tio minuter, saken var klar.
Rebellion Festival har hållits i Blackpool sedan 2006. I år var festivalen utökad med en utomhusscen, tillika separat festival om man bara ville gå dit, med scen nere vid havet. Den kallades R-FEST och jag tror att kapaciteten där var 15000 personer.
Annars var huvuddelen av festivalen i Winter Gardens, en storartad byggnad från slutet av 1800-talet, där det fanns sex scener inklusive en intervjuscen. Hela Winter Gardens påstods ha kapacitet för 10000 personer. Den största scenen var i Empress Ballroom med kapacitet på 3000 personer. Det var ett väldigt vackert rum med kristallkronor i taket och det kändes egentligen väldigt långt ifrån punk. Den näst största scenen kallades Club Casbah och det rummet var som hämtat från ett industriområde medan den tredje scenen, Pavilion, var som en gammal rotunda med ingångar från alla håll utom där scenen stod.
En scen för många av de mindre banden (After Dark & Ris) var placerad i källaren och på ovanvåningen fanns intervjuscenen och en scen för mer akustiska framträdanden inför, i huvudsak, sittande publik vid bord i pubmiljö. På ovanvåningen fanns även en konstutställning med punktema. Det var ungefär 300 annonserade festivalpunkter i programmet varav cirka 250 konserter under de fyra dagarna, med andra ord en av världens största punkfestivaler.
Det är svårt att uppskatta, men jag tror att jag hade behövt vara fyra personer för att se allt jag ville, men det gick ju så klart inte så jag fokuserade istället på det jag valde och var tacksam för det. Eftersom det var väldigt mycket folk riktade jag in mig på en scen när de större akterna kom igång och sedan höll jag mig där och såg hela konserterna. Det var långa köer till flera konserter så var jag väl inne och programmet såg bra ut var det bara att stå kvar och prata med någon eller köpa något att dricka mellan spelningarna.
Det var i regel 15-20 minuter mellan konserterna och jag såg drygt 40 hela konserter och ytterligare delar av cirka 20 under festivalen, men det går ju inte att skriva om alla så jag har delat upp det med störst fokus på legendarerna. Sedan har jag valt ut några konserter i övriga kategorier och det rör sig oftast om väldigt korta sammanfattningar. Tack, varsågod, då kör vi.
Punk- och hardcorelegendarer
Under denna rubrik handlar det främst om band som slog igenom redan på 1970-talet och under min ungdom på 1980-talet. Eftersom huvudsyftet med resan var legendarerna har jag, som sagt, valt att lägga krutet här och därför kommer sammanfattningar från tio konserter i kronologisk ordning.
Hardcorebandet Circle Jerks bildades i slutet av 1970-talet i Los Angeles. De skapades av den ursprungliga Black Flag-sångaren Keith Morris och gitarristen Greg Hetson från Redd Cross, båda är fortfarande med i bandet. Greg Hetson har även spelat i Bad Religion. De gick på scen på Empress Ballroom-scenen på torsdagskvällen och gav oss en rykande konsert.
Jag tror att de spelade över 30 låtar på en timme och de var ofta indelade i olika medley-block med 4-5 låtar per block. Den tunga och aggressiva ljudbilden tog tag i oss och det är svårt att prata om höjdpunkter när ljudbilden är ungefär densamma hela tiden. Några favoriter kan nämnas som ”Don’t Care”, ”Live Fast Die Young” och, självklart även Garland Jeffreys-covern ”Wild In the Streets”.
Konserten kretsade mycket om låtar från albumen Group Sex och Wild in the Streets. Allt avslutades med ”Red Tape” efter ungefär en timme och om jag ska anmärka på något var det längden på konserten. De hade vunnit på att korta ned setet till 45 minuter och skippat några mellansnack, tror jag.
The Adverts var en konsert jag verkligen inte ville missa. Nu var det inte The Adverts på riktigt för de splittrades redan 1979, men på scen stod T.V. Smith & The Bored Teenagers och det var annonserat ett ”Best of The Adverts set”. Det kändes så nära det klassiska bandet man kan komma i början av 2020-talet. Bandet blev även kända för att ha innehållit en av de första kvinnliga punkstjärnorna, basisten Gaye Advert. Det var fyra musiker som gick på scen klockan sju på fredagskvällen och inledde med ”No Time To Be 21” och hela Club Casbah jublade och sjöng med.
T.V. Smith sjunger fortfarande mycket bra och det blev verkligen ett ”greatest hits-set” med låtar som ”Television’s Over”, ”I Surrender” och storhiten ”Gary Gilmore’s Eyes” i slutet. Jag är otroligt tacksam för att jag fick uppleva denna konsert.
Fredagen bjöd även på en period på Club Casbah som handlade om anarkopunk i form av två av de mer inflytelserika banden i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Först ut var Subhumans som släppte det strålande debutalbumet The Day the Country Died 1983. Jag skulle egentligen ha sett dem så sent som i höstas på Le Guess Who? i holländska Utrecht, men där ställde de in.
Det var fyra musiker som gick på scen och satte sedan igång en av festivalens mest intensiva konserter som även gav plats åt tänkvärda mellansnack. Bland låtarna som spelades lyfte det, om möjligt, ytterligare ett snäpp under ”Subvert City”, ”Apathy”, ”No”, ”Mickey Mouse is Dead” och avslutande ”Religious Wars”. Wow, så bra det var!
Därefter var det dags för något som kallades för Steve Ignorant CRASS set. CRASS var grymt stora inom genren och släppte massor av bra musik. I början hade jag svårt för deras musik, men när jag väl hade löst koden blev det ett favoritband. De var extremt politiska och riktade stenhård kritik mot den dåvarande premiärministern Margaret Thatcher. Jag älskade Steve Ignorants, Joy De Vivres och Eve Libertines sätt att sjunga tillsammans med den ofta röriga musiken. Det var extremt genuint.
Fyra musiker plus Steve Ignorant gick på scen strax efter halv tio och vi fick en rejäl dos av CRASS musik under en timme. Höjdpunkterna var så många att det är omöjligt att nämna alla, men om jag bara väljer fyra så blir det ”Do They Owe Us a Living?” i början, härliga ”Punk is Dead”, favoriten ”Systematic Death” och avslutande ”Bloody Revolutions”. Att bandet innehöll Carol Hodge som kunde lösa både Eva Libertines och Joy De Vivres roller var imponerande.
Hardcorelegendarerna M.D.C. kom fram med band som Dead Kennedys på den amerikanska scenen i början av 1980-talet och sångaren Dave Dictor är kvar i bandet. De gick på scen på Club Casbah strax efter halv sju och strax innan dess hade The Partisans klassiker ”17 Years of Hell” spelats i högtalarna. M.D.C.:s konsert blev en stund med mycket politik och stenhård hardcore. Bland låtarna var det främst ”Corporate Deathburger” och ”John Wayne Was a Nazi” som stack ut, men hela konserten kantades av intressanta mellansnack och bra drag.
Kängpunkens skapare (jo, jag vågar kalla dem det) Discharge, som nyligen var i Sverige, stod på tur. Punk åt hardcorehållet bygger inte sällan på snabb 2/4-takt och om något band definierar det väldigt tydligt är det Discharge. De spelade på samma scen efter M.D.C. och inledningen var strålande med låtar som ”The Blood Runs Red” och ”The Nightmare Continues”, men efter ett tag började sångaren Jeff Janiak tjafsa om ljudet med ljudteknikern och ville att volymen skulle höjas. Därefter var det tyvärr stundtals betydligt sämre ljud. Jag orkade i drygt en halvtimme, men sedan behövde jag gå därifrån på grund av det usla ljudet.
50-årsfirande Londonbandet Cock Sparrer fick ett kontrakt med Decca 1977. Jag vet inte exakt vilken roll Malcolm McLaren hade i det (jag minns att han hade ett samarbete med Cock Sparrer), men oavsett floppade samarbetet med Decca och bandet splittrades kort därefter. De återuppstod några år på 1980-talet då de släppte flera låtar som blivit legendariska över tiden.
De fem musikerna mötte ett fullsatt Empress Ballroom på lördagskvällen. I början fick vi sjunga med i ”Riot Squad” och ”Working” och festen var igång. Det var stundtals så bra tryck i lokalen att golvet skakade. Det upplevde jag inte under någon annan konsert. Tyvärr såg jag fel på tiden så jag missade konsertens avslutning, men ”min” avslutning blev ändå magnifik med ”Because You’re Young” och ”Take ’Em All”.
Senast jag såg Buzzcocks var på The Circus i Helsingfors i december 2014. De gjorde en strålande konsert, men det jag inte visste då var att det var sista gången jag såg Pete Shelley på en scen. Han dog 2018, men Steve Diggle har valt att fortsätta och eftersom han har skrivit en av mina absoluta favoritlåtar, ”Harmony in My Head”, var det enkelt att besöka Buzzcocks spelning på R-FEST under söndagseftermiddagen.
De fyra musikerna, med Steve Diggle i spetsen, gick på scen kvart i fyra och det var mulet men varmt. En pilgrimsfalk hade precis dragit förbi och gjort trutar och duvor oroliga, men det visste förmodligen inte Buzzcocks när de inledde med favoriten ”What Do I Get?”. Det var alltså tydligt från början att de fortsatte spela ”Shelleys låtar” och Diggle hade flyttat in i mitten och sjöng.
Vi fick höra flera andra favoriter under den timmeslånga konserten som till exempel ”I Don’t Mind” och ”Fast Cars”. I slutet blev det fantastiskt med ”Ever Fallen in Love (with Someone You Sholdn’t’ve?)”, där Diggle hyllade Shelley på ett väldigt rörande sätt med händerna sträckta mot himlen, och sedan avslutades allt med en åttaminutersversion av underbara ”Harmony in My Head”. Ja, den stunden hade verkligen allt. Det var till och med så bra att molnen skingrades och släppte fram solens strålar över festivalområdet.
Det är lustigt med minnen som ibland plötsligt dyker upp helt oväntat. Jag stod och väntade på U.K. Subs spelning och Londonbandet var ett av de framgångsrika i slutet av 1970-talet med både singlar och album på de engelska listorna. Jag minns att jag såg dem senast på Henriksberg för kanske 15 år sedan och mitt under konserten frågade den legendariska sångaren Charlie Harper vad vi i publiken tyckte om blues. Jag skrek spontant ”Yeah!” medan exakt alla andra i publiken stod knäpptysta och riktade blickarna mot mig. Jag har för mig att Charlie Harper sa något liknande ”ok, I don’t like blues” varpå den övriga delen av publiken, dvs troligen alla utom jag, jublade och applåderade. Så kan det gå.
Denna söndagskväll inledde det legendariska punkbandet med ”You Don’t Belong” och fångade publikens uppmärksamhet omgående. Det var knökfullt i Empress Ballroom och det lät bra från början. Vi bjöds sedan på åtskilliga klassiker som till exempel ”Barbie’s Dead”, ”Rockers” och grymma ”Riot”. Lustigt nog kom jag plötsligt att tänka på att ”C.I.D.” är en rak ”tolva”, när de spelade den, och blev nästan full i skratt när den följdes av ”I Live in a Car” som också är en ”tolva”. I och för sig ligger båda på albumet Another Kind of Blues (1979), men det gör ju till exempel ”Rockers” och ”Stranglehold” också, och det är ju inga ”tolvor”, så det där med blues påverkar nog alla musiker, mer eller mindre, omedvetet.
De nordirländska legendarerna i Stiff Little Fingers gick på scen med sångaren Jake Burns i täten och det var den allra sista konserten i Empress Ballroom under årets Rebellion. Det var återigen knökfullt och väldigt varmt. Många såg slitna ut efter fyra dagars festival, men för egen del kände jag mig pigg även om jag var på plats 12:30 alla dagar och lämnade efter midnatt samtliga dagar utom söndagen då jag åkte söderut med spårvagnen strax före midnatt. Festivalen stängde nämligen definitivt vid midnatt på söndagen.
Det 45-årsfirande bandet inledde med ”Suspect Device”, fortsatte med ”At the Edge” och det blev bra drag i lokalen från början. Därefter tappade det snabbt tempo och intensitet ett tag. Det vände först efter ungefär en halvtimme när de drog igång klassikern ”Nobody’s Hero”. Sedan firades att det i fjol var 40 år sedan albumet Go For It släpptes (det gick ju inte att fira då) och vi fick höra inledningsspåret ”Roots Radicals Rockers And Reggae”, ”Safe as Houses” och ”Barbed Wire Love” på rad.
Därefter sjönk tempot lite igen, men i slutet växte det fantastiskt med otroligt tryck i ”Gotta Getaway”, ”Tin Soldiers” och ”Alternative Ulster”. Det är tveksamt om denna festival kunde avslutas bättre av något annat av de legendariska banden på största scenen i Winter Gardens. Jag tror faktiskt inte det. Detta var en perfekt avslutningsakt trots några svackor. Härifrån går vi vidare och ser vad som hände i övrigt på festivalen, men börjar med lite kort fokus på staden.
Blackpool
Blackpool ligger i Lancashire och tågresan från flygplatsen i Manchester tog drygt en timme. Staden ligger vackert utmed havet på den engelska västkusten och har ungefär 175000 invånare. Jag hann inte se så mycket av staden egentligen, men gillade morgonpromenaderna utmed stranden och de centrala delarna av staden var mysiga. I slutet av 1800-talet restes Blackpool Tower som är 158 meter högt och påminner lite om Eiffeltornet i Paris eller en jättelik fyr. Man har även haft spårvagnstrafik i staden sedan slutet av 1800-talet och det är bra för jag bodde vid den södra piren och det tog ungefär tio minuter med spårvagn från Blackpool Tower vid festivalområdet till hotellet.
Fina band från andra länder än Storbritannien och USA
Precis som på några andra nischade festivaler i Europa har man förmånen att möta band från länder som åtminstone inte jag alltid har järnkoll på. Migraña Social är ett bra exempel på det och de kommer från Mexico City. Det var en trio som ställde sig på Club Casbah-scenen på fredagseftermiddagen då basisten hade fått problem att resa. Det påverkade tyngden i ljudbilden negativt, men mexikanarna löste det ändå på bästa sätt och de var riktigt ”arga”, precis så ”arga” som punkare ska vara. Vi fick en intensiv konsert i 25 minuter med höjdpunkter som ”Emigrantes” och ”Red Global” i slutet.
Jag ska passa på att backa bandet lite för redan på torsdagen såg jag Fluffy Machine från Schweiz på Pavilion-scenen. Kvartetten körde på med både kul mellansnack och härliga låtar. Som exempel kan jag nämna ”House of Piss”. Bandet hade spelat någonstans i norra England och fick sova över i någons hus. De ställde förstärkarna på några mattor och husägaren hade hund. När de lämnade huset kände de att en förstärkare luktade så mycket hundkiss att de tvingade kasta den. Det är klart att man skriver en låt om det sedan och den blev dessutom riktigt bra.
Jag gick förbi den lilla After Dark & Ris-scenen på lördagseftermiddagen och såg att det stod väldigt mycket folk framför scenen så jag stannade kvar. Bandet heter Rumkicks och hade rest hit från Seoul i Sydkorea. Jag kan inte deras låtar, men snappade upp ”I Don’t Wanna Die” och de gjorde en bejublad konsert under en halvtimme där de i slutet spelade Cock Sparrer-covern ”England Belongs to Me”. Det blev känsloladdat på slutet då detta framträdande och deras resa var oerhört stort för bandet. Det var väldigt vackert att få ta del av deras glädjetårar och även inse hur stor och viktig den brittiska punken som skapades i slutet av 1970-talet fortfarande kan vara, oavsett var i världen man befinner sig.
Det fanns flera ställen för mat och dryck och det var sällan längre köer till dessa. I restauranger och caféer spelade DJ:s och det förekom även livemusik. Hela Blackpool var fullt av punkare från hela världen och det var en häftig syn att se alla olika klädslar och frisyrer så koncentrerat till ett ställe. Få grupper lever så tydligt med musiken i klädseln som punkare.
Ljudet under konserterna var oftast bra och det fanns gott om toaletter utan längre köer. Utanför Pavilion-scenen såldes mängder av merch. Det var även otroligt få mobiltelefoner i luften under konserterna vilket kan vara värt att poängtera. Efter att ha varit på NOS Alive och Primavera i Portugal under sommaren, där det var helt otroliga mängder mobiltelefoner, var det en riktigt behaglig upplevelse att slippa se konserterna genom någons mobilkamera.
Yngre förmågor och kanske kommande legendarer?
Det blir kanske en lite konstig rubrik, men här fokuserar jag på band som skapats efter 1980-talet. Flera bokningar på de mindre scenerna hade jag aldrig ens hört talas om, som till exempel Rumkicks, och hade tyvärr inte riktigt haft tid att sätta mig in i allt så jag besökte vissa scener på ren chans.
Londontrion Knock Off har släppt den grymma låten ”This Ain’t No Love Song” och på senare år visat att man är att räkna med på de engelska scenerna. De gick på scen på Club Casbah på torsdagseftermiddagen och var den första hela konsert jag såg under festivalen. Det var en helt osannolik kö för att byta biljett mot armband så jag missade en del när jag fick stå på trottoaren istället. Hur som helst gjorde de tre musikerna en grym spelning och var precis så bra som jag hade hoppats. Vi kom i feststämning direkt med låtar som ”Football Beer and Punk Rock”, inledningsspåret på nya albumet Side By Side ”Take His Eyes” och självklart även ”This Ain’t No Love Song”. Det ska bli spännande att följa Knock Off framöver.
Pittsburgbandet Anti-Flag är ju redan väldigt etablerade, men eftersom de släppte det strålande debutalbumet Die for the Government så sent som 1996 hamnar de trots allt under denna rubrik. Det var fem musiker som gick på Empress Ballroom-scenen vid 19-tiden på torsdagen och de inledde med en ösig version av underbara ”The Press Corpse”, fortsatte sedan med ”Die for the Government” och showen var igång för detta blev en otroligt energisk timme. Det skickliga bandet fick bland annat publiken att springa i cirklar. Det är svårt att göra punk bättre från en större scen. Hela konserten var perfekt inramad och genomförd.
De hann även med ett covermedley som inleddes med en snabb version av The Clashs ”Should I Stay Or Should I Go”. Den normalt sett ganska tröga låten blev mycket bättre i snabbt tempo och sedan slängde de bland annat in Sex Pistols ”God Save the Queen” och Black Flags ”Rise Above” innan de återgick till att avsluta med Clash-klassikern igen. Detta var en av festivalens allra bästa spelningar. Jag tror att Anti-Flag är ett av de riktigt legendariska banden om de finns kvar om 15 år.
Cardiffkvintetten Panic Shack är ett mycket lovande band. De har hunnit släppa några singlar och EP och gick på scen på den lilla After Dark & Ris-scenen vid 00:30 den första kvällen. Det blev en härlig halvtimme som inleddes med ”I Don’t Really Like It” och avslutades med ”Mannequin Man”. Däremellan hann de göra underhållande scenshow och även bland annat spela favoriten ”Baby” och favoriten ”The Ick”. Det gjorde inte så mycket att de gick bort sig lite i härliga ”Jiu Jits You” för publiken dansade och de flesta märkte säkert inte det.
Tributebandet The Ramonas behöver man kanske inte gissa vad det handlar om. De har hållit på lite längre än tio år, men de hamnar här för att de har släppt egna låtar sedan 2016 och det är inte vilka låtar som helst. Jag blev grymt glad när jag såg dem i startfältet, inte bara för att jag älskar The Ramones musik utan även för att få höra bandets egna material.
De gick på scen vid 23-tiden på fredagen och hade gjort sin läxa för de inledde nästan exakt som The Ramones gjorde på slutet med ”Durango 95”, ”Teenage Lobotomy” och ”Rockaway Beach”. Empress Ballroom sjöng med och kvartetten gjorde det grymt bra. Sedan blev det en bra mix av Ramonesklassiker som till exempel ”Havana Affair”, ”Commando”, ”Blitzkrieg Bop” och i slutet fick publiken sjunga ”GABBA GABBA HEY”.
Ramones brukade avsluta med ”We’re a Happy Family” och den spelades som näst sista låt. Enda ”missen” var att de sjöng ”is Dee Dee home” i ”Chinese Rocks”. Det ska vara Artie där för det var Johnny Thunders som ändrade texten till Dee Dee i sin version. I mitten av setet fick vi höra några av Ramonas egna låtar och de lät precis så bra som jag hade hoppats. Höjdpunkterna var ”First World Problems” och ”So Called This, So Called That”. Det var ett genidrag att placera The Ramonas på en stor scen sent på kvällen.
Efter några fina singlar släppte Los Angeles-bandet Dead 77 debutalbumet DEMONS i januari i år. De fem musikerna gick på Pavilion-scenen vid lunchtid på lördagen och inledde med att slänga ut en flaska vatten på publiken. Det kan man ju få göra om man har rest från Kalifornien, tänkte jag, när det bullrade igång. De gav oss en perfekt start på lördagen med höjdpunkter som ”Persecution”, ”Self Destruct” och avslutande ”What’s Love”.
Intervjuer och akustiskt
En morgon när jag vaknade promenerade jag inte utmed stränderna utan gick istället mot bebyggelsen. De mindre gatorna var mysiga att promenera utmed när staden precis höll på att vakna. Pilgrimsfalken flög ut mot stranden och försökte hitta frukost, men misslyckades, och stararna stod vid den jättelika berg- och dalbanan och småpratade. Jag var på väg till Ivy Avenue och du som kan din John Lennon-historia vet att han i sin barndom bodde några veckor i en lägenhet på Ivy Avenue med sin far Alfred. Det lär ha varit där John Lennon som femåring fick välja mellan att resa med sin far till Nya Zeeland eller vara med sin mamma Julia och bo hos moster Mimi i Liverpool. Tänk vad som skulle kunna ha hänt om John inte sprang efter sin mamma den där sommardagen 1946. Troligen hade aldrig The Beatles funnits! Även om jag nästan alltid försöker undvika ”om”-resonemang kunde jag inte riktigt släppa den hemska tanken när jag lämnade Ivy Avenue och återigen började fokusera på Rebellion Festival.
Intervjuer och akustiskt
Jag lyssnade på några intervjuer, bland annat med The Skids sångare Richard Jobson, och han tog upp att han under torsdagens konsert (se konserttext nedan) hade berättat att han, när det begav sig, ibland kallades för ”wanker” och bad därför publiken sjunga att ”Richard Jobson is a wanker” vilket publiken verkligen gjorde både högt och tydligt. Jag upplevde det som ett lite konstigt inslag, både från Jobsons och publikens sida, och Jobson berättade under intervjun att han upplevde det som en märklig upplevelse. Jag tror inte att han hade gjort om det med facit i hand.
Vid den akustiska scenen var det utställda stolar och bord och där såg jag bland annat delar av Emily Fleas fina akustiska spelning med glimten i ögat, särskilt i avslutande ”Stuck in 77” som riktade sig till 1977-generationen med orden ”we are the future, not you”. Det var för övrigt många artister som rörde sig på området och sågs i publiken på många spelningar. Emily Flea var absolut den artist jag såg på flest spelningar.
Även italienska Los Fastidios gjorde ett härligt ”nästan” akustiskt framträdande. Efter hand reste sig alltfler från den sittande publiken och började dansa framför scenen och när de avslutade med en härlig version av klassikern ”Antifa Hooligans” var det grymt.
Som stor supporter av Buzzcocks vill jag även nämna intervjun med Steve Diggle som gjordes en stund efter bandets söndagsspelning på R-FEST. Han berättade bland annat att hans första gitarr var en akustisk gitarr som kostade sex pund och den lärde han sig spela Beethovens nionde symfoni. Det kändes lite otippat.
Kanske inte alltid ren punk?
Det var flera fina bokningar som jag inte spontant kategoriserar som punk och då snackar vi inte hardcore eller SKA utan mer åt new wave, postpunk- eller indierockhållet. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men här kommer några konserter som jag väljer att placera under denna rubrik.
Det skotska new wave-bandet The Skids ryckte in snabbt på torsdagskvällen när Bad Religion tvingades ställa in (Skids ordinarie set var på utomhusscenen på R-FEST senare under festivalen) och de släppte den grymma plattan Scared to Dance 1979. Jag lyssnade en del på den i mitten av 1980-talet, men sedan föll både bandet och plattan i glömska. Sångaren Richard Jobson är den enda kvarvarande medlemmen från originalsättningen. Han sjunger fortfarande bra och han dansade igång med ett fotarbete som hade gjort vilken boxare som helst avundsjuk. Han kommenterade även att han rörde sig som en 16-åring i början och att han inte skulle orka det under hela konserten, men han höll på liknande sätt ända in i mål vilket var beundransvärt.
De spelade en timme och bjöd oss på klassiker som ”The Saints Are Coming”, ”Working for the Yankee Dollar” och ”Into the Valley”. De hade gjort ett specialset för denna konsert, om jag förstod rätt, som innehöll covers av bland annat Sex Pistols (tydligen är Jobson kompis med Steve Jones), men det var inte lyckat. Han sjöng bland annat texten till ”God Save the Queen” i ”Pretty Vacant” så de fick börja om. Jag vet inte om denna coverdel handlade om att han ville punka till det, men det hade varit bättre att spela ytterligare någon egen låt, tror jag. Det påverkade dock inte helheten något nämnvärt för detta var en riktigt härlig spelning.
New Wave-bandet The Vapors hade en hit med låten ”Turning Japanese” i början av 1980-talet, men splittrades kort därefter. Sångaren David Fenton är fortfarande kvar i dagens band och han och The Vapors inledde fredagen på utomhusfestivalen R-FEST. Det var lätt regn i luften och det ska det så klart vara på en festival i England. Bortsett från denna stund var det solsken i stort sett hela tiden.
Vi bjöds på en härlig stund, trots regnet, och fick höra flera klassiker som till exempel ”Jimmie Jones”, ”Bunkers” och ”Turning Japanese”. Det blåste en del nere vid havet och bastrumman var för hög i ljudbilden, men det blev en fin start på fredagen för den vackra festivalen på stranden vid havet.
Coventrybandet The Primitives hade storhetsperioden i slutet av 1980-talet och deras debutplatta Lovely är strålande. Sångerskan Tracy Tracy gick på scen med bandet på R-FEST under lördagseftermiddagen. Trutarna hängde i vinden och Blackpool Tower reste sig mot den ljusblå himlen. Tyvärr kantades konserten av tekniska problem med en gitarr (gissningsvis en sladd) vilket störde de första låtarna rejält, men när det sedan funkade lät det bra och vi bjöds på flera klassiker som till exempel ”Way Behind Me”, ”Crash”, ”Spacehead” och ”I’ll Trust the Wind” i slutet.
Ett annat grymt band som hade en fin karriär i några år i början av 1980-talet var Altered Images. Skottarna spelade på R-FEST under söndagseftermiddagen. Sångerskan Clare Grogan hade med sig tre musiker och de bjöd på flera klassiker som till exempel ”I Could Be Happy”, favoriten ”Dead Pop Stars” och ”See Those Eyes”. Allt avslutades med storhiten ”Happy Birthday” efter 45 minuter.
Det legendariska postpunkbandet The Membranes avslutade min festival strax före midnatt på söndagen. De skulle ha blivit den första signing som Creation Records skulle ha gjort om inte historien ville annat och de gjorde en reunion när My Bloody Valentine skapade en ATP-festival i Minehead 2009. Därefter har de fortsatt. ”I tidernas begynnelse” spelade My Bloody Valentine förband till The Membranes och bandets dåvarande gitarrist Nick Brown spelar violin på ”Clair” på MBV-minialbumet Ecstasy (1987).
Det kändes väldigt bra att denna otroliga festival avslutades med ett band som startade i Blackpool det klassiska året 1977 även om det inte direkt var streetpunk. Jag missade inledningen då jag såg slutet på Stiff Little Fingers, men skyndade sedan till Pavilion-scenen där konserten var i full gång och det lät strålande. Keyboardisten var maskerad och det var en helt annan ljudbild än den jag upplevt tidigare under festivalen. Det fanns psykedeliska inslag i musiken och en stor variation. ”Black is the Colour” och ”Deep in the Forest Where the Memories Linger” blev snabbt favoriter och konserten kretsade mycket kring albumet What Nature Gives…Nature Takes Away så det spelades inte så mycket gammalt.
I övrigt riktar jag hedersomnämnanden till ryska Svetlanas med Olga Svetlanas i spetsen. Jag missade stora delar av Moskvabandets konsert i Empress Ballroom på grund av den långa kön för att komma in på torsdagen, men jag hann se slutet och det lät mycket bra. Det var även grymt när The Bolokos från Guadeloupe fick Empress Ballroom att sjunga till deras briljanta ”White Rum” och när Dundeebandet The Cundeez körde säckpipepunk.
Belfastlegendarerna i The Outcasts bjöd på en härlig version av ”Self Conscious Over You” och det var allsång när Londonlegendarerna 999, med bröderna Nick Cash och Guy Days i spetsen, spelade ”Homiside”. Sverigeaktuella GBH avslutade konserten med ”City Baby”-låtarna och en blytung cover av Motörheads ”Bomber”. Sham 69 avslutade med ”Hurry Up Harry” och i princip alla i knökfulla Empress Ballroom sjöng med i refrängen så att tiden stod stilla. Det var väldigt vackert. Jag skulle absolut kunna fortsätta att skriva ett bra tag till, men väljer att sätta punkt här. Detta var en otroligt fin festival i en väldigt trevlig stad.
Trots att festivalen var över kändes det som att den inte riktigt var slut för min del när jag vaknade på måndagsmorgonen. Det fanns en sak till jag behövde göra när jag var i Blackpool. En av mina absoluta favoritsångare på den engelska punkscenen hette Mick Crudge och han dog i fjol. Mick Crudge var sångare i Blackpoolbandet The Fits som släppte en hel del bra grejer, bland annat EP:n Tears of a Nation (1983) där titelspåret är en återkommande favorit. Jag gick därför ned på stranden och satte mig en stund och tittade ut över Irländska sjön, det vill säga havet mellan England och Irland. På andra sidan ligger Dublin och i nordväst ligger ön Isle of Man och sedan kommer Belfast. Jag satt på stranden som bara en stund tidigare varit en del av havet då tidvattnet höll på att dra sig tillbaka för att blotta den nakna stranden, startade ”Tears of a Nation”, skänkte några vackra tankar till Mick Crudge och sedan tog även min festival slut. Tack för allt.
