Jag fick fistbumpa Carl Craig, till en mix av Richard Wagners ”Also Spracht Zarathustra” (2001: A Space Odyssey-”temat”), en soulklassiker, och techno – min hjärna är för dåsig av eufori för att minnas – med en extatisk publik bakom mig på omkring 500 pers. Det var ett bombastiskt avslut utan dess like.
Jag fick dansa 3 timmar till ett intimt, underbart set, och fick se en fruktansvärt snygg (förlåt för objektifieringen) DJ med ett 30-år-med-händerna-smutsiga-av-musikbranschen-lugn i rörelserna. Hos alla andra DJ:s under festivalens gång fanns det en nervositet som inte gick att dölja, även på den högsta nivån av bemästrande, men hos Craig var det en lättsam och gudabenådad koncentration. Det var som att musiken formade sig efter hans ansiktsuttryck – men att musiken var mer uttrycksfull än ett ansikte kan vara. Jag upplevde det som att han blev musik, var musik – ett uttryck för allt musik kan vara.
I eventets kommentarsfält var det någon som klagade på ljudkvalitén på festivalen, men det var svårt att märka av när man var ett med ljudet. När Carl Craig spelade technomusik från technomusikens vackraste strålcentrum gick det för mig. När publiken började känna igen basgången öppnade sig munnarna och jublet spred sig som en våg, bakåt mot den ensammaste dansaren längst bort från scenen.
Jag har nog inte varit så glad sen jag fick Zelda: Ocarina Of Time i födelsedagspresent. Eller, jag har nog aldrig varit så glad. Jag fick dansa bredvid min jätteglada flickvän till Oxias ”Domino”, hade jag inte varit så glad hade jag nog gråtit. OXIAS ”DOMINO”!
Arkivbild Carl Craig. Foto: Hugo Johansson/Rockfoto
Men festivalen öppnade i fredags, i andra änden av en blåsig och kall tunnel, som blev ljusare och ljusare ju närmare natten man kom. Jag anlände vid Bananpiren kl. 19 och öppnade gåvan, denna underbara överraskning till festival, nervöst, med upptäckten att det inte var någon kö, alls. Det var jag och ett tjugotal till på plats – för er som inte varit där: området är väldigt stort, så tomhet kan kännas väldigt tomt.
Senare, när jag lyssnade på intervjun med tyska storheten Dr. Motte, var det svårt att koncentrera sig; över den glest befolkade Deep Sea-lokalen spred sig en känsla av ensamhet, en oro bekant för alla arrangörer: när kommer festen, kommer den alls? Och ett medlidande till de första akterna som spelade för volontärer och dekoration. Känslor som kan vara svåra att förstå om man inte någon gång själv investerat sin själ i ett event.
I White Room, lokalen på andra sidan utomhuspuben som var festivalens centrum, spelade Stina Francina B2B med Gabriel Gessak för ett tiotal tidiga dansare, utomordentligt men kanske för hårt för den tidiga tiden.
Det var för övrigt ett genomgående tema innan natten, i princip alla DJ:s spelade som om det var peaktime. När Joel Alter och Stina Cosovic fyllde Deep Sea med musik, började det fyllas på med folk, och Bananpiren blev en Berghainsk tvåhövdad best; med mixar som möttes och baskaggar som kraschade mot varandra i mitten av piren, och drog den första ölsippande publiken mellan varandra, slogs om dansgolvet.
Jag drogs in i Deep Sea och dansade fram till klockan 21, då jag skulle se favoriten Josefine Hellström Hansson, men var tvungen att brådskande lämna Bananpiren och bege mig hem.
Så jag missade även La Fleur och Hot Chip.
När jag gick mot frihamnen började publiken att komma.
Först på lördagen var jag rofylld nog att bekanta mig med festivaldesignen. Dekoren på Bananpiren var fantastisk. En igloo man kunde sitta tillsammans i och mysa. Det växte en stor, uppblåsbar pelare som sken i olika färger bredvid. En uppvärmd, välanvänd utomhuspool. Det växte ett träd med bäbisdockor som frukt precis intill. Inuti White Room fanns en jättestor halvigloo där de som hellre ville sitta än dansa njöt av musik och drinkar. I matväg fanns det kalla alternativ, vegansk nudelsallad med mera., i barerna, och utanför två foodtrucks – en med krispig falafel och en med het chilenskt käk.
Publiken kom tidigare under lördagen, och det var fint höstväder, en perfekt balans mellan sol och vind. Jag tog del av panelsamtalet om jämställdhet – en allvarlig men bakåtlutad start på dagen, med intressanta diskussioner och mycket teorier och frågor från publiken.
Kort därefter började svingandet, Bananpiren blev återigen västkustens Berghain med dess olika rum, fram och tillbaka mellan de två motsatta polerna – det var utomordentliga akter på bägge håll hela kvällen.
Vi började med en kontrast mellan hårt pumpande techno från Deep Sea där Sandra Mosh regerade, och en partymix med en extatisk, eklektisk blandning pop, poptechno och technotechno (ni vet i den där Daft Punk-zonen där big beat ala Chemical Brothers möter gladlynt elektro) från Gloria Viagra – en av Tysklands största och längsta HBTQi-profiler. Om Mosh set var iskallt allvarligt var Viagras definitionen av KUL.
Arkivbild Sandra Mosh. Foto: Olle Enqvist/ROCKFOTO
Därefter var det två av mina favoritakter som återstod, men det var så mycket folk nu framåt 23:00 att valet mellan de två scenerna kändes riskfyllt. Skulle jag stanna en timme och lyssna på Magda, och därmed riskera att missa Carl Craig, eller skulle jag gå mot Deep Sea omedelbart? Jag tog den gyllene medelvägen och var kvar och lyssnade på Magdas öppning – en briljant, avhållsam start från en DJ som vet hur man stegrar från 25 % till 100. Jag visste att detta skulle vara ett av de bäst planerade och dynamiska seten under hela festivalen, det gav en känsla av att man precis satt på plattan och att havet snart skulle brusa och koka upp av ljudvågor.
Festivalen avslutades backstage klockan tre med ett gäng som på långa vägar ännu inte festat färdigt. Efter en del velande fram och tillbaka gav sig de flesta av mot technotunneln, den inofficiella efterfesten, och dansade till den växande Stockholms-DJ:n Bonacas emotionella techno. Framåt morgonen låg jag i sängen och drömde mig till sömns med fantasier från en av mitt livs finaste kvällar.
Tack så mycket WHY NOT-crew, hoppas ni kör igen så snart som möjligt.
