Förra helgen besökte vi Grauzone i Nederländerna – en festival som i mer än tio år främjat post-punk, coldwave och EBM. Vi hade fullt upp på grund av ett späckat schema över tre dagar, men här kommer första delen av vår rapport från Den Haag.
Var börjar man? Att komma hem från festivalen Grauzone känns precis som att återvända från en annan värld. Det är en känsla jag känner igen från tonårens festivalbesök – t.ex. första gången jag besökte Emmaboda. Men det är en känsla jag inte har haft på länge.
Det var tionde året Grauzone anordnades i år – en stadsfestival som är mindre än Nederländernas andra kända arrangemang såsom Le Guess Who? eller Dekmantel Festival. Men det märks inte på engagemanget och fingertoppskänslan. Grauzone har sakta vuxit ryktesvägen och lockat större och större artister, alltjämt inom en musikalisk nisch. Kanske hänger utvecklingen ihop med att den typ av musik som t.ex. Molchat Doma, Black Marble och Boy Harsher gjort har hittat fram till en bredare publik.
Den crossover som har skett de senaste fem åren mellan gitarrbaserad post-punk och retro-synt å ena sidan och techno eller annan elektronisk dansmusik å den andra, har gjort att ungdomar som växt upp i en era av elektronisk produktion men sökt sig till något mörkare och mer dystopiskt har hittat tillbaka till 80-talet. På Grauzone består publiken av två eller kanske tre olika generationer.
80-talet var ju inte bara disco och yuppies, det var också årtiondet efter punken och en tid då en växande arbetslöshet i samhällets bottenskikt gav upphov till en myriad av subkulturer. Från northern soul och jamaicansk musik i England, hiphop och house i USA, till new wave och goth i Europa. Subkulturerna blev snabbt globala och artister med liknande influenser stod strax att finna i såväl Sydamerika som i Asien.
Grauzone har sitt musikaliska centrum i post-punken och artister eller producenter som antingen är direkt influerade av 80-talets underjordiska musik eller gör något nytt av den, genom att blanda in nyare företeelser som techno, electro eller industrirock. Namnet Grauzone kommer från ett gammalt schweiziskt band som hette Grauzone och släppte klassikern ”Eisbär” redan 1980. Ett av de lokala banden som spelade i år är Pol – en ny Amsterdamduo med två bröder som heter Pol i efternamn och regelrätt återskapar New Romantics-eran från slutet av 70-talet. De gör till och med en cover av Japans ”Adolescent Sex”.
De är väldigt bra och väldigt stiliga, men märkbart nervösa och glömmer bort att bara en del i publiken kan holländska. Festivalens gäster kommer faktiskt från hela Europa och jag hör såväl spanska och tyska som svenska. Några av artisterna har till och med kommit från Sverige, som indiebandet Makthaverskan från Göteborg och electroartisten Rein från Stockholm.
Det som gör Grauzones 10-årsjubileum så speciellt är dock inte flörtandet med subkulturer utan tvärtom den konstnärliga bredden. I programmet finns det plats för allt från musik, film och konst till ett medvetet förhållningssätt till livsstil (vegansk mat och feminism). Det är faktiskt den festival med flest icke-manliga artister i programmet som jag kan minnas att jag har besökt. I år har dessutom Zanias från skivbolaget Fleisch i Berlin varit med som gäst-curator. Hon uppträder själv och har även bjudit in Infravision (Frankrike), Kontravoid (Kanada), Patriarchy (USA) och Neu-Romancer (Australien).
Dessa visar sig bli några av festivalens höjdpunkter. Framför allt Patriarchy har jag drömt att få se länge – sedan australienska Dero Arcade släppte debutalbumet för fyra år sedan. Infravision (som består av Pablo Bozzi och Kendal) uppträder med ett DJ-set som blir första dagens höjdpunkt och en frossa i electro, italo och en sublim remix av ”Round and Round” av New Order. På scenen ovanför dansgolvet uppträder professionella dansare i drag och BDSM-outfits.
Grauzone har alltid ordnats i Haag och länge i samarbete med Paard, som är ett slags kulturhus och spelställe där man kan uppleva allt från avantgarde och jazz till electro och house. Där finns två scener samt en caféscen och i det fullproppade programmet är det konstant musik på åtminstone två scener samtidigt under festivalens tre dagar. På fredag och lördag kväll kan man också gå två-tre minuter bort till Grey Space där källaren programsatts med några av de mindre polerade akterna. Här är stämningen helt annorlunda och trots att det är en konstutställning på bottenvåningen känns källaren mer som ett rave som börjat alldeles för tidigt.
Man förundras över hur välordnad festivalen är: alla konserter börjar på utsatt tid, det är nästan inget teknikstrul trots många line-checks och ljud och ljus är klanderfritt. En annan sak jag uppskattar extremt mycket (som den typ av besökare som vill se alltför mycket i programmet) är att man inte sålt för många biljetter. Det går bra att komma in på alla spelningar jag vill se, trots begränsad plats framför allt i caféet där bland andra Makthaverskan och australienska Clamm (som nyligen besökt Malmö) spelade. Clamm är nog det band spelade högst och fick också en mosh-pit som gensvar.
Jag hade faktiskt gärna sett alla band och artister i årets line-up, som inkluderade många internationella namn, men ork och programkrockar gör att jag står över huvudakterna Sqürl (med filmmakaren Jim Jarmusch) och A Place to Bury Strangers som jag trots allt sett innan. Även Lebanon Hanover får nöja sig med en hastig titt i 5-10 minuter. Emma Ruth Rundle och Algiers, som kommit hela vägen från USA får tyvärr också nobben.
Det som är mest hjärtskärande är när jag är tvungen att ta en tupplur under super-DJ:n Ellen Alliens set på lördagen. Berlinaren som även driver skivbolaget BPitch har gjort musik i över 20 år, men jag bestämmer mig ändå för att ta en paus mellan 01 och 03 för att jag inte vill missa Elena Colombi och Mark Knekelhuis som spelar back-to-back fram till 05. Det blir ett perfekt slut på Grauzones huvuddag och ett set som bjuder på överraskande mixar.
Elena Colombi var tidigare baserad i Amsterdam och driver sedan 2019 skivbolaget Osàre! Editions som just nu är bland det mest intressanta i Europa inom electro. I somras spelade hon på festivalen PLX i Sverige och det var så bra att jag absolut inte kunde missa detta set tillsammans med Mark som drivit Knekelhuis som label i Amsterdam i snart 10 år. Hans fokus har alltid varit på minimal wave, experimentell elektronisk musik och ambient. 2016 släppte de lokala bandet De Ambassades debut-singel och sedan dess har de följts åt.
När Mark Knekelhuis var med som curator på Le Guess Who? i Utrecht för två år sedan hade han naturligtvis bjudit in De Ambassade. I år har bandet (som nu heter Ambassade) skrivit på för skotska bolaget Optimo Music och har ett nytt album på gång. Trots det möts de i samma program igen och bandet, som har en trogen fanskara i Nederländerna, gör en fantastisk spelning på fredagen. Deras nya låtar har ett tydligare spår av dansmusik och trion får verkligen publiken att röra på sig.
Zanias (som nu består av både Alison Lewis och Laura Bailey) såg vi i Köpenhamn för några veckor sedan och naturligtvis blir spelningen på Grauzone flera dimensioner större. Zanias har besökt festivalen många gånger och är tillsammans med sina fans något av festivalveteraner. Lewis är på extra spänt humör efter att ha bevittnat oförlåtligt beteende från några av säkerhetsvakterna och konserten blir en explosion av energi. De spelar nya singeln ”Mirage” som släpptes några dagar tidigare mitt under turnén.
Precis som för många andra artister på Grauzone är detta ett stopp på vägen i en längre turné. Förutom Zanias har också Minuit Machine, A Place to Bury Strangers och Sqürl precis spelat i Sverige och Danmark. Zanias stannar dock kvar även till lördagen då både Alison Lewis och Laura Bailey gör var sitt DJ-set – Bailey som Neu-Romancer och som precis släppt en 12”a på Lewis skivbolag Fleisch. Tyvärr spelar de i olika lokaler ungefär samtidigt. Så efter Neu-Romancers källarset springer vi tillbaka till Paard för att dansa till slutminuterna av Zanias DJ-set. Båda två är värda springturen.
Alla fyra konsertlokaler (förutom Paard och Grey Space används även gamla Koorenhuis och ett litet kapell) ligger inom krypavstånd i Haag, precis i utkanten av centrum. Om man som jag valt att bo nära festivalen (bra för tupplurar) så får man inget speciellt intryck av staden, som är i samma storlek som Göteborg. Stadskärnan känns som vilken europeisk stad som helst, med de vanliga butikskedjorna och stora shoppingcentrum och (precis som i Göteborg) gulliga spårvagnar.
Eftersom festivalen gudskelov bara är aktiv under kväll- och nattetid lämnar det tid över åt att utforska stan. Jag besöker några caféer och skivbutiker, men det är inte förrän jag inser att Haag även har ett historiskt centrum som jag blir riktigt intresserad. Haag var ju sedan 1500-talet sätet för Hollands styre (Nederländerna blev först ett land på 1800-talet) och än idag sitter parlamentet i Binnenhof, trots att landets huvudstad nu är Amsterdam.
Går man längre norrut blir byggnaderna äldre och på väg ut mot havet (Haag är ju trots allt en kuststad) ligger den stora Scheveningenskogen. Scheveningen är ett gammalt fiskarsamhälle och kurort som är en del av Haag. Här kan man promenera längs den långa stranden upp till den ikoniska piren som påminner om Brighton.
På eftermiddagarna visas det också film på Grauzone och jag passar på att se dokumentären om Poly Styrene som bildade gruppen X-Ray Spex i punkerans London. Jag kan varmt rekommendera I Am a Cliché som gjorts i samarbete med artistens dotter 10 år efter hennes bortgång och avslöjar mycket om Poly Styrenes uppväxt, kampen mot mentala spöken och tiden i Hare Krishna. En annan legend från samma tid: Lesley Woods från bandet Au Pairs, uppträder faktiskt solo på festivalen och spelar flera låtar från debutalbumet Playing With a Different Sex från 1981.
Det får avsluta den första delen av rapporten från Grauzone – nästa del kommer att handla om höjdpunkter från festivalen. Dame Area, Belgrado, Patriarchy, Rue Oberkampf och Thus Love gjorde alla spelningar som förtjänar en egen text. Sammantaget höll alla artister jag såg oerhört hög musikalisk nivå och det är imponerande att Grauzone med relativt få medel fått ihop en av årets bästa festivaler i Europa.
Alla bilder är tagna av Krister Bladh
