
Vad rimmar på Puscifer? Metalldetektorsingång. Margarita- eller pepperonipanpizza — välj själv. En kulen skräcknatt under svensk höst kommer amerikaner och britter på besök i Globenområdet.
Det är extremt förbjudet att ta fotografier på dessa tillställningar. Om du missade de informerande flygbladen vid ingången så blir du varse när en robot med bred sydstatsdialekt i högtalarna berättar att du kommer att exploderas om du dokumenterar konserten. Till och med under uppvärmningsakten Dave Hill gäller detta förbud. Jag tänkte ta ett vänligt landskapsfoto från stageside när en ordningsvakt knackar mig på axeln och signalerar ett tydligt “ajabaja” med fingret. Kürtaj! Nu kommer han tro att jag är en tönt! Jag taktikförflyttar mig in mot mitten av klungan så att jag kan tuta i några andra stackars besökare att jag är riktigt häftig.
Enligt eventbeskrivningen är Puscifers nya album Normal Isn’t gotiskt informerad. Så kanske det är. Det skulle förklara varför gotiska klassiker spelas i högtalarna i väntan på att bandet ska inträda. Folk pratar med kyrilliska bokstäver runtom mig. Jag kan ingenting om någonting.
För att bandet ska kliva fram måste du förstå. En animerat budskap dyker upp på skärmen ovanför scen med andemeningen… “du kommer att exploderas om du dokumenterar konserten. Säg att du förstår.” Publiken säger att den förstår och åkallar på så vis bandet.
Det är en luftig konsert vi får uppleva. Musiken är hushållande och precis — den polyfona sången fyller i luckorna. Tuppmannen galer och taggkvinnan kvittrar genom natten. En trappa med LED-ljus upptar scenens mittpunkt. Runtom scen sitter drösvis av agila lampor installerade.
“Swinggg, oh Pendulum“
I ljuset av lampor rör sig gestalterna på scen runt som siluetter… ett koncentrat av skuggor som producerar psykosomatiskt skådespel. Ett gyllene konfettistrå snurrar frenetiskt men sakta ned till publiken från ovan. Var kom det ifrån? Det har inte varit någon konfetti i den här scenshowen?
“Fire! Fire!“
Varför luktar det SKIT? Har mannen i Tool-tröja framför mig gjort Det Fula? Situationen når en kritisk punkt. Jag måste ta minst ett steg åt sidan. Jag lyssnar mer med ögonen än vad jag gör med öronen. Lamporna målar cirklar i taket. En låt blundar jag mig igenom. Jag känner mig inte särskilt epileptisk, men bäst att spela säkert. Man bör gå genom hela livet utan att utsätta sig för någon som helst obekvämlighet.
“Choo-choo!“
Tåglåten om Iowa lokomoterar mig till märkliga platser i huvudet. Jag glömmer bort att jag står upp och blir förvånad när jag vaknar. Jag är i en byggnad i en miljonstad? Det är folk runtomkring? Vad gör lamporna med människorna?
Märkliga upplevelser på Annexet. Under en låt börjar två personer samtidigt, oberoende av varandra, att rytmiskt men ändå ur synk med musiken att veva med knytnävar i luften. Under “Remedy” tar människor runtomkring mig, utan att ha gjort någon som helst ansats till sång tidigare i spelningen, plötsligt ton och sjunger med. Händelsen upprepas inte.
PAUS. Bandet tar ett INTERMISSION. Grafik på Bellendia Black informerar om hur lång tid av tio-minuterspausen som återstår.
Ljudet i huset blir mer heavy efter pausen. Eller är det bara jag som inbillar mig det? Det mer ekonomiska pre-intermissionsoundet har injicerats med distorsion. Nu KÖR vi. Iallafall en liten stund.
Inför den avslutande låten direktadresserar Bellendia Black publiken för första gången. Tre underrättelser:
1. “You’re awesome.”
2. “You’re super awesome.”
3. “For the final song, you may bring up your phone and record it. Just turn the lights off.”
Omedelbart blir publikmassan ett oheligt ljusdike. Jag ser mer skärm än vad jag ser scenlampor. Mannen i Tool-tröja ser till att hålla sin mobil i ungefär ögonhöjd för undertecknad i två minuter innan han avslutar inspelningen och går hem efter halva låten.
Hett tips till dig, kära läsare: spola ner din mobil i toaletten. Du har redan ringt fler samtal än vad du egentligen behöver.