Lakecia Benjamin firar livet på Fasching

Foto: Donnie O’Doyle

Stockholm, 18 oktober 2026. Det är sista kvällen på Stockholm Jazz Festival, och tio dagar av jazz ska avrundas på Fasching – en av Stockholms mest legendariska och anrika jazzklubbar.

Lakecia Benjamin inleder showen med att kliva upp på scenen full av entusiasm. Hon bär sin ikoniska glänsande guldjumpsuit, helvita “Prince-boots”, gnistrande örhängen och sin signaturfrisyr – en voluminös blowout som lutar åt höger. Hennes breda, smittande leende lyser upp hela lokalen, och hon ler med ögonen också. Hon greppar mikrofonen direkt och tar självklart plats – både i salongen och på scenen.

Hon spelar i kvartett: själv på altsaxofon, Jerome Jennings på trummor, Oscar Perez på piano – som växlar mellan flygel och synthar – och Elias Bailey på bas, som växlar mellan kontrabas och elbas. Hon presenterar sig själv och bandet direkt. Hon heter Lakecia Benjamin, berättar hon, och hon står för kärlek, för respekt, för jämlikhet, för glädje och för bra musik. Hon ber oss i publiken att skrika om vi är redo för en fantastisk kväll. Till sist säger hon:
“Tonight we’re gonna celebrate life. This is our warm-up song.”

Jag uppfattar aldrig titeln, men kvällens första stycke är uppbyggt som en jazzklassiker – ett melodiskt saxofontema inleder, med piano, bas och trummor som komp. Hennes ton är ljus och stark, hennes sustain imponerande och spikrak, och ljudet når ända längst bak i lokalen utan att någonsin bli påträngande. När temat är slut går hon in i kvällens första solo. Hon spelar kaotiskt och precist på samma gång, flyger upp och ner över instrumentet men förblir samlad och behärskad – ögonen stängda, hållningen ren. Hennes signum är att bygga solot uppåt, steg för steg, i både register och intensitet. Bandet följer med i ett stöttande, smygande crescendo tills hon når toppen: en hög, ringande ton med en drill och ett vasst New York-growl. Hon håller den.

Publiken exploderar.

Hon släpper drillen och tar sig ner genom registret igen i forsande arpeggion och okonventionella skalor. Hon varvar ner, sänker volymen och avslutar solot med en mjuk och graciös landning. Publiken vrålar och applåderar när solot lämnas över till pianot. Låten återvänder till temat – och nu har showen verkligen börjat.

Lakecia Benjamin är född och uppvuxen i Washington Heights i New York och har de senaste åren burit Coltrane-arvet vidare, inte minst på hyllningsalbumet Pursuance: The Coltranes (2020). Hennes senaste album, We Dream – uteslutande egna kompositioner och arrangemang – släpptes den 5 juni 2026 som hennes debut på Artwork Records, med en stjärnspäckad gästlista med bland andra Terence Blanchard, Hiromi och Chris Potter.

Foto: Donnie O’Doyle

Några låtar in spelar hon sin version av John Coltranes klassiker “My Favorite Things”. Hon inleder med att fråga om det finns några Coltrane-fans i publiken – och publiken låter henne entusiastiskt förstå att det gör det. Hon hyllar den bortgångne saxofonlegendaren och tillägnar framförandet hans fru Alice Coltrane, en inflytelserik konstnär i egen rätt.

Under kvällen spelar hon flera låtar från We Dream, men också Coltrane-klassiker som “Impressions” och “Acknowledgement”. Hennes kompositioner bygger på komplexa rytmer och strukturer hämtade från musiktraditioner över hela världen. “Mi Gente” bär till exempel en spansk titel och lånar tydligt från afrolatinska och karibiska stilar som salsa och merengue. Låten får nästan brandlarmet på Fasching att gå igång.

Jerome Jennings – som för övrigt spelar trummor på studioversionen också – är tre minuter från spontan självantändning. “Flame Keeper” väcker i sin tur liv i Princes ikoniska elektrofunk-swagger från tidigt 80-tal, med energiska, virtuosa synthslingor och ett tajt, drivande trumgroove. Vid flera tillfällen greppar Lakecia mikrofonen och levererar blixtsnabba rapverser i old school-anda, à laThe Sugarhill Gang eller Grandmaster Caz. I sina solon strör hon också omkring sig klassiska melodier och riff från samplingarna i hiphophymner av artister som Pete Rock och A Tribe Called Quest, och tidlösa hooks från The Meters och James Brown – en lekfull blinkning till alla hiphopälskare i publiken.

Foto: Donnie O’Doyle

Mellan låtarna tar hon sig ofta tid att prata med publiken. Hon vill väcka politisk medvetenhet kring rättvis behandling oavsett etnicitet och kön, kring den ekonomiska ojämlikheten i USA och kring vikten av kärlek och respekt i våra samhällen. Hon drar också flera kvicka skämt – som att hon “skulle kunna flytta hit och lämna USA om hon gifte sig med en svensk man…”. Publiken är inte immun mot hennes charm. Faktum är att vi inte har en chans.

Hon avslutar kvällen med ett färgsprakande extranummer – en vibrerande och kraftfull tolkning av Stevie Wonders “Higher Ground” – och en sista, kärleksfull inbjudan in i sin musikaliska värld. Hon lovade att vi skulle fira livet ikväll.

Det gjorde vi.