
När Stockholm Jazz Festival går in på sin sista helg är det en afrikansk världsartist som får stå i centrum. Tyvärr hamnar konserten delvis i radioskugga, eftersom en av Sveriges största popexporter gör live-comeback samma kväll. Men för oss drygt 600 som samlats i Studion på Kulturhusets bottenplan blir det en minnesvärd lördagskväll.
Fatoumata Diawara är född i Elfenbenskusten, har föräldrar från Mali och är bosatt i Paris, men hennes rötter finns i Wassoulou-regionen i Mali. Hon är en flitig Sverige-besökare sedan debutuppträdandet på Stockholm Music & Arts 2012.
Hon nådde en bredare publik genom Gorillaz-låten “Désolé” från 2020 och har sedan dess ofta gästat den animerade supergruppen. Samarbetet med Damon Albarn är dessutom bredare än så då de har även arbetat tillsammans i Africa Express och på operan Le Vol du Boli, och Albarn samproducerade hennes album London Ko.
Kvällens låtlista domineras av senaste albumet Massa, som släpptes i juni i år. Musiken hämtar näring ur Wassoulou-kulturen men rymmer också livfull afropop, ökenblues och en rad andra stilar. På språket bambara betyder Massa “den eviga”, men ordet kan också syfta på “Herren”, en kung eller en gudomlig härskare. Framträdandet blir en hyllning till afrikansk musik, anpassad för den västerländska publiken och präglas av den ambivalens som ryms däremellan.
Tematiken är djupt personlig och kretsar kring moderskap, tro, historisk fördrivning i norra Mali, uthållighet och en hyllning till hennes bortgångne far. Trots det är framförandet publikdrivande. Uptempo och lugnare nummer varvas och allt präglas av en gripande och stark sångprestation. Diawara spelar själv gitarr och leder bandet genom olika skeden i sitt liv, nästan som en biografisk musikal. Samtidigt är det en glädjeskapande upplevelse som passar väl in i en lördagskväll.
Ibland känns konserten begränsad av alla de roller och musikstilar som vävs samman, men det fungerar som en katalysator för att upptäcka den kultur från Afrika som berikar våra liv här och nu. Förhoppningsvis hjälper den många att öppna ögonen för vad kontinenten har att erbjuda bortom krigsrubrikerna. Det är också precis det Diawara själv vill – att föra den afrikanska kulturen ut i världen och visa att det finns mer ljus än mörker, i kontrast till den bild nyhetsrapporteringen ofta ger.
Kvällen avslutas med en publikfriande medley av John Lennons “Imagine”, Stevie Wonders “Higher Ground” och Bob Marleys “No Woman, No Cry”. Det är en självklar crowd-pleaser, och efter nästan två timmar av så mycket liv, sorg och glädje är det svårt att föreställa sig en mer naturlig plats att landa på.