Robyn på 3Arena – med självklar scennärvaro och dramaturgisk precision

Foto: Wai Kei Fung

Tre sommarkvällar i Avicii Arena (tidigare Ericsson Globe, tidigare Globen) blir en höstkväll på 3Arena (tidigare Tele2 Arena) när Robyn spelar på hemmaplan. Siffermässigt landar det på ungefär lika många människor, arenan är välfylld även om det står några tomma säten här och där.

Vi kommer precis i tid till det förbandet jag vill se, den norska electropopduon Smerz, som dock flyttat till Köpenhamn. Det passar deras urbana, mörka stil. Man kan inte göra så här cool musik i Oslo.

Den urbana stilen fortsätter när Robyn gör entré. Det är en väldigt stilren och enkel scenografi på scen med två draperier som hänger framför bandet och ett stort vibrerande lysrör bakom.

Robyn har en självklar närvaro på scenen och hade publiken runt sin lillfinger. Setlisten har en dramaturgisk precision med en variation över hela katalogen, i alla fall initialt. Konserten får en liten energidipp halvvägs in men lyfts upp paradoxalt upp nog av att de två äldsta hitsen ”Be Mine!” och ”Show Me Love” görs i akustisk pianoskrud.

Mellansnacken är också bra. Hon skämtar när hon tar en paus för vatten att “man är ju inte 42 längre” och när hon säger att det är kul att spela på hemmaplan låter det som att hon genuint menar det för att hon kan dra hem och slippa bo på hotell. 

Hon summerar med att säga att livet är pinsamt (lean into it) innan hon kör igång ”Call Your Girlfriend” och ”Dancing On My Own” där publiken får sjunga hela första refrängen på egen hand, medan Robyn står på huk och verkar bli genuint rörd.

Personligen är höjdpunkterna ”Ever Again” från Honey, ”Don’t Fucking Tell Me What to Do” och en cover på Teddybears Stockholms ”Cobrastyle”.