Det är dags för den sedvanliga månatliga sammanställningen av snabbrecensioner – här är Månadens ps: september.
Andi Almqvist – We’re All Gonna Die But I Can Live With That
POSTAPOKALYPTISK UNDERGÅNGSMÄSSA På sjunde albumet framstår Andi Almqvist mer än någonsin som Malmös Nick Cave. En postapokalyptisk undergångsmässa till ljudet av begravningsklockor, filmiska stråkar, svävande orglar, giftiga gitarrer, trasig elektronik och enerverande flugor. Gud har resignerat, änglarna har piss i håret, kärleken är en vanföreställning och kärnvapenkatastrofen väntar bakom hörnet. Men bra knark är alltid trevligt, humorn finns i galgen och trots allt snurrar ännu den goda gamla världen runt med sina tebjudningar, middagar och höjda glas. På något sätt får man väl ta och leva med det. 9/10
Kamelritt – Mot nya höjder
PUCKELPUNK Efter ett kvartssekel lagrad i puckel travar klippantrion Kamelritt mot nya höjder. Klassisk puckelpunk på bedrövad nordvästskånska, brutna takter, betoningsfel och bråkigt gitarrgnissel i ett replokalssmutsigt gytter av dystopisk ångesttrall, metalgruff och hederlig gammal klippanpop. En eländig ritt genom flockmentalitet, sovande hjärnor, tappat intresse, självbelåtenhet och permanent solsting. Ett typiskt jubileumsgalej fjärran från troner, ryggdunk och runda bord. 6/10
Gibrish – Kvartssamtal
ANDRAHANDSSÅNGER Nyproggkollektivet Gibrish fyller myndigt och kallas in till kvartssamtal för att se hur det gått hittills. Efter vårens vandring i spåren av Bob Dylan har det blivit dags att göra andrahandssånger av sina egna teatrala betraktelser över alla trashankar, lodisar, fylltrattar, packor och blinda som trampar gatan ner mellan månen och Sundsvall. Ostädad gangstertango, dunkla mördarballader och skev industrikabaré civiliseras till trivsam salongsjazz och fridfulla pantbanksballader med rökiga saxofoner, lunkande kontrabasgångar och knappt några trummor alls. Myndigt helt enkelt. Allt har sin tid men nog ser man lite klarare från sin koja bland tall och gran. 7/10
This is Lorelei – The Singer in My Band
INDIECOUNTRY Nate Amos, ena halvan av Water From Your Eyes, skruvar på sin andra skiva under namnet This Is Lorelei vidare på den countrydoftande lo-fi-indiepop han lanserade med debuten. Matador-utgivna The Singer In My Band torde vara en energikick för dig som vuxit upp med Magnetic Fields och Elliott Smith som husgudar, men på äldre dagar snöat in på country och folkrock. Ett album med lika delar välsvarvat låtsnickeri och gemytlig slackerattityd. 8/10
Akrilla – Lucy miró al mundo y notó que está girando
DRÖMPOP/URBAN Om du hade turen att vara på rundresa i Europa under september kanske du redan hunnit se Akrilla spela live. Från att varit en angelägenhet främst inom Latinamerikas urbana scen, har hennes andra album har lyfts upp av internationell media. Här samarbetar hon med bland annat Jane Remover. Akrilla (Fernanda Sepulveda) är uppväxt i ett kvarter i västra Santiagos utkanter, och har inspirerats av sina föräldrars kärlek till The Beatles. Men här lägger hon sig närmare shoegaze, dreampop och drumnbass med sin distade sång, och med sin blyga nedåtriktade blick och rödfärgade hår. 8/10
Vicente Cifuentes – Vichi
INDIEFOLK Vicente Cifuentes hjälpte säkert många att hålla modet uppe genom pandemin, med sin bachata local. En chilensk indieversion av den centralamerikanska bachatan. Han drabbades själv av depression och det tog några år att riktigt hämta sig. Men nu är han tillbaka. Lite mer gitarr, mer bolero. Han lämnade sin småstad Chillán och bosatte sig i Santiago. Tillsammans med gäster och producerat av Javier Barría är det här en alldeles underbar introduktion till den chilenska huvudstaden. Omslaget från tunnelbanan kopplar starkt till Los Prisioneros 40 år unga klassiker Pateando Piedras. 9/10
Bloc Party – Anatomy of a brief romance
ROCK Interpol och Bloc Party, två band från varsin sida av Atlanten som fick en helt ny generation att upptäcka postpunk i början av millenniet, ger sig snart ut på en gemensam arenaturné som når Skandinavien under november. Deras respektive mästerverk Turn On The Bright Lights (2002) och Silent Alarm (2005) känns nu väldigt avlägsna. Men där Interpol gjorde en helt fantastisk uppryckning och levererade ett av sina starkaste album i karriären med This Mirror Weighs A Ton förra månaden, kämpar Bloc Party fortfarande med att förnya sig på nya Anatomy Of A Brief Romance. 4/10
Det Blev Handgemäng – La-la-lavett
SOLIDARITETSGOSPEL Medan politikerna tävlar i att bräcka varandra i rasism rusar göteborgskvartetten Det Blev Handgemäng raka vägen fram på diverse avtagsvägar tills det blir svårt att veta vart de egentligen vill. Förutom vänsterut förstås. Instrumentala irrfärder, engelskspråkiga mantran och plakatiga protestvisor på modersmål. Ödslig Ennio Morricone-surfspagetti, karg Johan Airijoki-gruvblues, Dunderklumpen-lunk, tågtuffarcountry och solidaritetsgospel. Ett farligt vänstersväng av beniga gitarrer, fläskiga elorglar, stöddiga saxofoner, filmiska visslingar, drömska himmelskörer, stadig kontrabas och rökigt tunggung. Sådär som det kan bli när tre starka ledare med egna viljor råkar i handgemäng. 7/10
Boy Harsher – Get Mean
SYNTH En av den nya darkwavescenens viktigaste och mest cineastiska akter ger ut sitt första album sedan duons två medlemmar Jae Matthews och Augustus Muller separerade som kärlekspar. Get Mean är inte lika mörk och stämningsfull som Boy Harshers tidigare alster. Nu mer new wave än darkwave men talangen för att skriva starka melankoliska synthpoplåtar är intakt. 7/10
Sødergatan – Skicka notan till min grav
KVARTERSROCK När Palle Bull & Förlorarna vill ha slutsålt på sin begravning hoppas helsingborgskusinerna Sødergatan mest att det finns någon kvar och pröjsar notan. Fram till dess gäller det att vingla rätt mellan löneslaveri och kvarterskrogar, vårdköer och humörsvängningar, nyårslöften, ett uns egentid och den ständiga önskan att – för en stund – kunna bespara ungarna vetskapen om hur livet kommer se ut. Bitterljuv, hemvävd kvartersrock på utarbetade knegarhjärtan, borgerliga refränger och krogkvällar för 300 spänn. Stolta förlorare som ändå – likt Björns Band – rumlar Södergatan fram som en vinnare. 7/10
Stiko Per Larsson – #9
LUFFARPOP Det har gått åtta år sedan Stiko Per Larsson slängde sig ut på sina oändliga vandringsturnéer mellan Leksand och världen. Men tiden lever av minnen och rastlösheten vill inte lämna blodet. Till böljande vemodsballader, tankfulla ordvändningar och otåliga nerver strövar nionde albumet av och an mellan det som gått förlorat och det som vägrar att försvinna. Han klättrar upp för att hitta ner, reser bort för att komma hem, rötter och arv växer ikapp, lögner får egna fötter och solidariteten ställs i hörnet för att skämmas likt tjock-TV:n i gillestugan. Framåt är inte längre det enda säkra kortet men man måste vara rädd om livet, man får bara testa en gång. 8/10
Tomas Rimeika – Den eviga ungdomens stad
INDIEEUFORI På fjärde albumet omfamnar säfflespjuvern Tomas Rimeika den nya hemstaden Uppsala med vidöppna armar. Den eviga ungdomens stad uppburen av upplysning, valborg och evinnerlig vår. Kanske finns det ingen anledning att vara glad men Tomas väljer glädjen ändå. Som sitt främsta vapen. Brinnande indieeufori med drömmande keytarfanfarer, studentkörer och frihetslängtande blåögdhet. Himlen skiner över Fyrisån, de blå blommorna blommar i Rektorsparken, Mojtaba har fått barn och en vacker dag kommer den vår som sveper bort krigen från världen. Han säger käften till sorgen, käften till tvivlen. Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större. 8/10
Stefan Sundström & Sista Jäntan – Den swenska kulturkanonen
KULTURKANON Med ett omslag signerat Jan Lööf, ett bandnamn lånat av Povel Ramel och Monica Zetterlund och en postum Nikke Ström (Nationalteatern, Nynningen, Peps Blodsband) på bas är vispunkfarfar Stefan Sundströms tjugonde album som skjutet direkt ur den swenska kulturkanonen. Oavsett vad Lars Trägårdh säger om den saken. Eller om det ens finns på Spotify. I Steffe Flums trägårdh prunkar återbrukade skolavslutningspsalmer, Dan Andersson och Wolf Biermann sida vid sida med gaggiga grubblerier om klimatångest, bolån, Netflix-bulimi, TikTok-rus och folkhemmets spillror. Typisk svensk kultur. Precis som riviga Rolling Stones-gitarrer, persisk setar, skolorgel, dalafiol och doft av hasch. 8/10
Svenska Proggkyrkan – Strå till stacken
PROGG Två veckor före valet bjöd Svenska Proggkyrkan in till öppet rep i avskalat duoformat på Lidret i Viby. Personliga tolkningar av Gudibrallan, Hoola Bandoola Band, John Holm och Blå Tåget i en stilla proggmässa för jazzigt kabarépiano och akustisk gitarr. Som sällskap till valurnan blir det ett slag i magen hur mycket som förändrats på dessa 55 år utan att de gamla plakattexterna blivit historia. Förutom några rader som Thåström strök redan på åttiotalet förstås. Folk och länder styckas ännu en gång upp i samförståndets namn, produktionen har ingen plats för den illa slitne och idealisten som skulle föra proletariatets kamp stelnade till kommunalpamp.
Skogstokig – Skåpmat 19-26
HÅLLIGÅNG I SKOGEN De kroniska babianarslena i Skogstokig sammanfattar koprofagins guldålder på ett stycke plast. 58 våldsamma utbrott, trilska bröl och lumpna lumparhistorier om söta uttrar, höga hästar, agility, beachvolleyboll, ryggdunk och livets stora samhällsfrågor: att bomba Dramaten, krossa Vasaskeppet, stötta polisen, lägga ner Musikhjälpen och knulla din mamma. Fyra skethôven i friluftsbyxor, ölmage, chipstuttar, skepparkrans och Oldsberg-frilla uppfödda på folköl, crème fraiche, klyftpotatis, bakpulver och beslagtagna fyllecellsburgare. Vimmerby hade förtjänat bättre, men vad mer går att begära av Klevshult och Vislanda? Det är fan inte modeveckan i Paris! 6/10
