Malmö är inte New York. Malmö är en high-5 och en falafel. Malmö är Øresundsbron, Dragørfärjorna, Hollywoodlängorna och minareterna i Folkets Park. Malmö är moskéer, synagogor, baltiska utställningar, dansk TV, Smålands Gille och 187 nationaliteter. Malmö är The Ark, Cardigans, Arash, Dr Bombay och Paul Rey.
Och precis som Limhamns Begravningsbyrå ligger på Värnhem och Restaurang Möllan på Rådmansvången står Kockumskranen i Sydkorea och Zlatan Ibrahimović har köpt Bajen. Till och med Mikael Wiehe föddes i Stockholm. Haur du sitt Malme haur du sitt varden.
När de adopterade sönerna i Sødergatan och Palle Bull & Förlorarna ställer sig på Medleys scen är måhända den saken tydligare än någonsin. Typisk malmörock på ett hak drivet av lite löst folk som vuxit upp i Simrishamn, Svedala, Köpenhamn och Göteborg så ärkemalmöitiskt att det danska hygget sitter kvar i folksjälen. Alla borde bo i Malmö.
“Lite mindre rök så kör vi” hojtar sångaren och gitarristen Olof Fager Bengtsson (Cremators) när helsingborgsbördiga Sødergatan kickar igång kvällen. Det är tredje gången jag sett dem bara i september och sist de spelade på Medley blev det en liveplatta. Den här gången är det med det veckogamla minialbumet Skicka notan till min grav i bagaget. Bitterljuv, hemvävd kvartersrock på utarbetade arbetarhjärtan, stolta allsångsrefränger och håglösa vardagsgrubblerier. Brinnande knegarpunk, folkstökiga jiggar och ödsliga ångerballader. Och trots att Medleys hustekniker Magnus Könberg Larsson (Nepal Death, Cosmic Ritual, Bangladeth) tilldelats Malmö Kulturbandspris som stadens bästa ljudtekniker står rundgången som spön i backen. Men bra nog är bra nog för mig.
Uppbackad av Carl Nymansons söta gitarrslingor, David Ängs (Merrows) brinnande pukrullningar och brorsan Björn Fager Brodals (Bomber, Guz & the Bombs) melodiska basgångar våndas Olof över livet. Ibland går det okej, ibland går det skit och ibland har man en jävla tur. Om kvarnen som maler sönder drivet, att krogkvällen inte längre går på 300 spänn och hur man ständigt tvingas välja mellan att löneslava eller inte ha råd med ett skit. Och hur man – om än bara för en stund – kanske ändå lyckas bespara ungarna att få reda på hur framtiden kommer att se ut. Kanske säger man godnatt redan i kön till vårdgarantin.
Sødergatan snubblar fram över samma kullerstenar Björns Band målar röda och blå och rumlar fram som en vinnare. Ett tudelat Helsingborg som satsar på allt norr om Stadsparken, flyttar Systembolaget till Konsul Olssons Plats och låter Pir 16 gå upp i rök. Allt medan nassarna super på Charles Dickens. “Jag vill aldrig mer tillbaks” deklarerar Sødergatan i avslutande “Helsingborg”. Istället för att ses i parken väntar något nytt i Malmö.
“Hur fan mår ni egentligen?” frågar sig Paul-Henrik “Palle” Bull (Shuvit, Johan P) när han tar över scenen i sällskap med sina förlorare. “Ni får gå hem och ta en titt i spegeln och tänka över varför ni väljer att slänga era surt förvärvade pengar på den här skiten!”. Det är tredje gången Palle Bull & Förlorarna spelar på Medley och även den här gången har de slutsålt på sin begravning. Upp till halsen med lika delar självtvivel, avadådå-fasoner och ärkemalmöitisk flabben-attityd avfyras inte mindre än 27 intensiva rökare i en sådan fart att ingen hinner blinka. Frenetisk förlorarrock, skitt loserboogie och stolta slashasanthems med slitna kläder, spruckna sömmar och ont i hjärtat. Ett rejält svettigt hallabaloo!
Där debutalbumet uppgivet försökte balansera i konsten att stå ut med sig själv landade vårens Det är okej att förlora när man iallafall försökt i självrannsakan och acceptans i att livet kanske aldrig riktigt blir som man tänkt sig. Inte för att Palle Bull, gitarristen Johan “Kugen” Hedvall (Dimmoln) och det ständiga radarparet Johan “Conny” Börnå-Lindén och Simon Kullberg (bägge Shuvit, Union Rags, Alika, Cim Dahlle) på bas respektive finurliga trumfigurer någonsin kommer växa upp, men det är ju vad det är.
Sorg och depression har blivit något att förlikas med, frågan är dock vad man gör när man planerat att vara död innan 30 och nu saknar en plan B. När varje månad är en kamp mot klockan, känslor är skit och allt fallerat fatalt. När man svikits många gånger, allra mest av sig själv och ärligt talat är jävligt rädd att aldrig våga älska igen. Man har varit med så länge att man borde vara van men precis när man är redo att fullt ut älska så dör den man har kär. Den absoluta botten hade visst en källare. Men man kan ju alltid sätta sig på Möllan tills pengarna är slut eller ta sig över sundet för en Köpenhamnsdiet. Eller helt enkelt bara bikta sig inför öppen ridå en kväll på Medley under svepskälet att träffa vänner, lira rock’n’roll och riva av personliga tolkningar av diverse hjältar som Bäddat För Trubbel, Nationalteatern, Eddie Meduza och det nya popsnöret Ida-Lova.
Få band personifierar Malmö lika väl som just Palle Bull & Förlorarna. Den himmelsblåa fanan vajar stolt och själva har de beskrivits som Bäddat För Trubbel utan känsla, Wilmer X utan klass och Kal P Dal utan ork. Ändå är det slående hur de ursprungligen inte heller kommer från Malmö. Palle är från Trelleborg, Simon från Bräkne-Hoby, Kugen från Sala och Conny från Närpes i Österbotten. Men likt SM-guld, handgranater, parker och grå betong är det onekligen här de hör hemma. Efter 27 ihärdiga drypare möts den ömsinta förlorarhymnen “Det är okej att förlora när man iallafall försökt” av vajande mobillampor och öronbedövande jubel. Palle har skrikit ut sin ånger och gråtit varje kväll för att kunna ta sig igenom nästa dag. Drömmarna är förbi och det man kämpat för har gått upp i rök. Men här i Malmö är det ingen större skillnad mellan den evigt eländige förloraren och den stolte vinnaren. Förlorarbluesen bränns!
Hjärtat hoppar nästan ur kroppen när jag – dränkt i så gott som lika mycket svett som Simon – vandrar hemåt genom staden. Den där staden som inte jag heller föddes i men som numera är mitt hem. För drygt en månad sedan var det stadsfestival och om torsdagen verkligen gick i förlorarrockens tecken med Ida-Lova på Stortorget och Sødergatan på Café 1851 var det redan dagen innan den evige förloraren utropades till segrare. Palle Bull & Förlorarna fyllde Rock Stage till bristningsgränsen och bjöd på en hejdundrande gästkavalkad. Och jag minns hur en tår rullade längs min kind när både Sødergatan-Calle och Vet Hut-Jenka från Sveriges sämsta kommun Bräcke tittade in i malmöhommagen “En adopterad son”. Ikväll spelas den inte, men lik förbannat är den hela kvällens ledmotiv. Alla borde bo i Malmö!
“Den här jävla staden, vi har Wilmer och Kal P Dal / Medley och Hornet, nationaliteter i tusental / Den här jävla staden, med sin flabbenattityd / Det här är inte New York, så var inte så jävla pryd / Åh Malmö, jag är inte härifrån / Men du har blivit mitt hem, jag är en adopterad son”
