1991 ville Stockholms stad ge Bellmanpriset till Thåström. Han frågade då sitt skivbolag vad prissumman kunde tänkas vara på. ”Kanske femtusen”, gissade hans A&R. Thåström befann sig på en punkt i livet där han verkligen behövde femtusen spänn – albumet Xplodera mig 2000 (1991) hade inte blivit någon kommersiell succé – men han tackade ändå nej. Priset delades nämligen ut av samma kulturnämnd som femton år tidigare hade motarbetat rockföreningen Oasen i Rågsved, som han och Ebba Grön var med och startade.
Det visade sig då att Bellmanpriset i själva verket var på femtio tusen kronor. Om femtusen hade suttit fint kan man bara föreställa sig vad det tiodubbla hade betytt för Thåströms privatekonomi. Men han höll fast vid sitt nej.
Anekdoten är talande för Thåströms karriär i allmänhet och hans 90-tal i synnerhet. Samma år som Thåström tackade nej till Bellmanpriset lämnade han Stockholm för Amsterdam. Där bildade han industrirockbandet Peace, Love & Pitbulls – ett projekt som få förstod sig på då och som ännu färre har velat se en återförening med.
När det nu för första gången kommer en riktigt bok om något Thåström-relaterat band så är det alltså helt i sin ordning att den handlar om Peace, Love & Pitbulls. Sören ”Sulo” Karlsson har intervjuat Thåström och de andra PLP-medlemmarna till Hundarnas sång, en knappt tvåhundra sidor tunn bok om Thåströms missförstådda och förbisedda 90-tal.
”När Imperiet var nya skrek publiken efter Ebba-låtar. När solokarriären började skreks det efter Imperiet. Men vid det här laget visste jag att publiken troligtvis aldrig skulle skrika efter låtar av PLP”, som Thåström säger i boken.
Det mest fascinerande med Hundarnas sång är hur illa sedda Peace, Love & Pitbulls var när det begav sig. Att albumen sålde dåligt kom nog inte som en chock – bandet ansträngde sig verkligen för att inte hamna på topplistorna – men trots framgångar i Frankrike och Nederländerna blev de aldrig accepterade på hemmaplan. Kritiska eller rentav negativa recensioner är väl en sak, men den svenska kritikerkåren hatade verkligen Peace, Love & Pitbulls med den brinnande intensiteten hos den som känner sig sårad och förråd. Som om Thåströms exil i Amsterdam var ett personligt svek.
De tre skivor som Peace, Love & Pitbulls gjorde mellan 1992 och 1997 var visserligen ett stilbrott mot den egensinniga men relativt breda rock som Thåström hade gjort med Ebba Grön och Imperiet. Ändå är det så här i efterhand svårt att förstå varför kritiken var så hård. ”Jag menar, det är ju ändå bara frågan om intro, vers, refräng, mellanspel, vers och så refräng igen. Svårare än så är det inte”, som keyboardisten Niklas Hellberg sa i en intervju apropå de hårda sågningarna.
Där och då verkar det inte ha bekommit Thåström. För honom handlade inte Peace, Love & Pitbulls om att sälja massor av skivor och spela på stora arenor. Snarare var det ett mycket drastiskt sätt att göra upp med den bild som svenska folket hade av honom. Det var, kort sagt, någonting han var tvungen att göra och som var helt avgörande för att han skulle kunna bli den Thåström vi känner idag.
En normal artist hade ägnat sig åt Peace, Love & Pitbulls vid sidan av sitt huvudprojekt. Men för Thåström har det aldrig funnits några mellanlägen eller genvägar, inga quick fixes. Om han inte lade alla sina ägg i PLP-korgen så hade han inte haft någonting att förlora, och den som inte har någonting att förlora blir förr eller senare feg.
Och feg, det har Thåström aldrig varit. Det är Peace, Love & Pitbulls det yttersta beviset på.
Titeln Hundarnas sång är hämtad från en Imperiet-låt där hela textraden ”det här är hundarnas sång om ett undantagstillstånd”. Den är därför passande. Peace, Love & Pitbulls var ju, när man ser tillbaka på det, ett undantagstillstånd, en parentes i en lång och imponerande rockkarriär. Men även parenteser kan betyda allt.
‘Hundarnas sång’ släpps idag.
