2013 slog Sibille Attar ner som en bomb med debutskivan Sleepyhead, en skiva som gick varm hemma hos mig vid den tiden. Efter det har hon fortsatt ge ut både album och EP:s, samarbetat med andra artister, komponerat musik åt Dramaten samt släppt julsingel. Den 4 september släpper hon Amor Fati och jag tog ett snack med henne kring detta.
Du släpper det nya albumet Amor Fati den 4 september. Kan du berätta lite om den? Vad har du haft för inspiration?
– Det går att säga att skivan skildrar en kärleksrelation i realtid även om det inte nödvändigtvis ska betraktas som helt autobiografiskt. Jag skrev den utifrån ett både glasklart och oklart tillstånd under ungefär två år, år som jag spenderade på lite olika geografiska platser. Mycket av den här musiken kom till väldigt instinktivt och fort. Jag ville testa att vara helt sårbar och mjuk i uttrycket, inte cool eller hård. Innan har jag inte riktigt behandlat kärlek och eufori på det här sättet, vilket var lockande i början.
Hur har inspelningen gått till?
– Jag var väldigt intresserad av att programmera trummor på det här albumet. Tidigare har jag alltid haft live-trummor, men den här produktionen saknar det, vilket betyder att jag verkligen bara har suttit hemma eller i andra hemmiljöer och arbetat. Inte i studio. Jag skriver allt själv på fler olika instrument sen tar jag ibland in experter som Rebecka Rolfart, (bas), Kristine West, (flöjt på “Dark Stuff”) och Paulina Mellkvist, (bas/gitarr) mfl. Paul Sigerhall har programmerat en del låtars trummor också, och ibland har vi gjort det båda två på samma. Jag tycker mycket om att samarbeta, men behöver göra det mesta själv för att få till det som jag vill ha det. När man också mixar skivan man skrivit och producerat så suddas ju linjerna ut en del och det blir svårt att särskilja vad som är vad ibland. Det är en svår men också underbar process.
Vad betyder titeln?
– Det är ett ganska pretentiöst begrepp som Nietzsche myntade, ”Älska ditt öde”, ungefär. Jag tycker det är intressant som begrepp, men också väldigt basic, som ”carpe diem” ungefär, vilket roar mig.
Hur skiljer skivan sig från exempelvis debuten?
– Oj, ja detta blir ju min sjätte skiva (femte om man ska vara korrekt eftersom Palomas Hand räknas som en EP, men för mig är det ett album), så det har ju naturligtvis hänt en del. Jag tycker själv jag blir bättre för varje skiva!
2024 släppte du ett album där du sjöng på svenska, kände du att svenska inte var din grej eftersom du nu är tillbaka på engelska?
– Jag har skrivit på svenska åt andra och tyckt om det, men trivdes inte alls med att skriva åt mig själv. Det tog fokus från produktionen och kändes inte lustfyllt alls. Jag är såklart nöjd och stolt över mitt arbete, men vill nog inte göra om det…
– Det är något pompöst och präktigt med det svenska språket som jag inte kommer runt. Tycker man märker det när man läser översättningar av vissa sorters böcker, Bukowski t.ex. eller Burroughs, blir inte samma sak riktigt… kanske har jag eventuellt för mycket respekt för det, engelska känner jag att jag får fucka upp lite hursom!
Ska du ut och turnera nu?
– Ja, nu åker jag till Göteborg och Örebro snart, i oktober spelar jag i Stockholm och London! Mer datum borde poppa upp snart!
