Tio år har gått sedan Olle Ljungström gick ur tiden. Idag släpps Jag lät mitt rykte ta min plats, den första heltäckande biografin om en av landets mest egensinniga artister. HYMN har läst boken och pratat med författaren Fredrik Emdén.
I Jag lät mitt rykte ta min plats får vi följa Olle Ljungström från uppväxten på Lidingö och Svartsö genom hela karriären som en av landets mest säregna sångare och lyricister. Det tidiga genombrottet med inflytelserika postpunkbandet Reeperbahn och återkomsten som kritikerrosad soloartist under ZTVs glansdagar. Den omtumlande resan till Afghanistan innan slutliga stora folkliga genombrottet i Så Mycket Bättre.
Vid sidan av artistkarriären får vi även bekanta oss med den Olle som hans närstående kände. Jag lät mitt rykte ta min plats är ett lika fakta- som kärleksfyllt porträtt av outsinligt kreativa kraften Olle. En värdig och nyanserad skildring av en man vars berättelse annars allt för ofta får övertas av psykisk ohälsa och missbruk.
Visybosatte Fredrik Emdén är journalist och författare. I sin förra bok Alltid nästan där följde han Lars Winnerbäck under åtta veckor. Nya Jag lät mitt rykte ta min plats är den första boken om Olle Ljungström, undantaget mer fragmentariska Jag är både listig och stark som huvudpersonen själv skrev tillsammans med Elin Fredriksson. HYMNs Anton Lindskog fick en pratstund med Fredrik.
När blev du själv ett Olle Ljungström-fan?
– Det var på hösten 1995. Jag hade precis flyttat till Stockholm eftersom det var där man skulle bo om man ville jobba inom media. En kväll gick jag på Gino och såg Olle Ljungström. Jag hade lyssnat på honom tidigare och recenserat både första och andra skivan för någon publikation. Att se honom live var något helt annat. Det var som en religiös upplevelse.
– Var han än befann sig blev han alltings medelpunkt. Det kändes som att man befann sig i händelsernas centrum, bara genom att vistas i samma lokal som honom.
“Att se honom live var något helt annat. Det var som en religiös upplevelse”
När föddes idén att skriva boken om Olle Ljungströms liv?
– Det var för lite drygt ett år sedan. Jag var ute och gick på grusväg här på Gotland där jag bor och pratade med min gode vän Eric Palmqvist (EP’s Trailer Park). Han kände Olle väl och de spelade tillsammans. Vi kom att prata om honom och jag ställde frågan varför inte biografin om Olle Ljungström har skrivits än. Då svarade Eric: “- Det är väl för att du ska göra det”.
– Efter det hörde jag av mig till Olles mamma Misse Ljungström som tyckte att det var en jättebra idé. Sedan pratade jag med Heinz Liljedahl (Ratata, Heinz & Young, Lustans Lakejer) som han skrev låtar med och Dan Sundquist som spelade i Reeperbahn och med resten av hans familj. När alla de var med på projektet insåg jag att det skulle bära till en bok.
Du har pratat med många som stod Olle nära, däribland hans familj och ex-fru. Har alla varit positiva till idén?
– Nej, några har tackat nej till att medverka. Olles föräldrar och bröder har varit väldigt positiva och öppenhjärtliga hela tiden. Jag tror det kom sig av att Misse var så positiv till idén. Olle var en person som de älskade väldigt mycket men som också stökade till det för dem.
Din förra bok Alltid nästan där handlar om Lars Winnerbäck. Har det jämförelsevis varit utmanande att skriva om en person som inte längre är i livet?
– Jo såklart. Alla som kände Olle har en väldigt tydlig bild av vem han var och de bilderna skiljer sig åt. Det finns ingen riktigt enhetlig bild och, det här med att man inte kan fråga Olle själv om hur det egentligen var, har såklart varit en utmaning.
– Om man ska uttrycka sig lite cyniskt är det å andra sidan enklare att skriva en bok om det finns en början och ett slut. Med Winnerbäck, som jag följde under åtta veckor, blev det bara ett litet stickprov ur hans liv.
Titeln Jag lät mitt rykte ta min plats är en textrad ur låten “Vänner för livet” som Webstrarna gjorde med Olle som gästsångare. Varför fastnade du för det citatet?
– Jag tycker det är en fin mening som har något poetiskt över sig. Det citatet stämmer också bra in på Olle Ljungström. Alla hade sin berättelse och sin speciella relation till honom. Bland oss som betraktade honom på avstånd var det mycket ryktesspridning.
– Ibland tror jag också att det var så han ville ha det. Han trivdes nog med att vara ett rykte och odlade myten om sig själv.
– Det kändes också fint att välja något ur den låten. Både eftersom den skrevs som en hyllning till honom av Webstrarna men också för att den kickade igång hans solokarriär.
Petter Eklund från Webstrarna hade ju stor del i att Olle startade upp sin solokarriär några år efter Reeperbahn, när han jobbade på reklambyrå och verkade på väg in i något slags Svensson-liv.
– Ja och det var nog bara tidsfråga innan det hände. Alla som jag har pratat om det med, däribland hans dåvarande fru och familjen, har uppfattat det så. De är alla helt säkra på att Olle inte hade trivts med Svensson-livet i längden. Han hade inte velat fastna i ekorrhjulet.
“Varje gång Expressen Fredag ringde så svarade han”
Varför tror du att soloartisten Olle Ljungström fick så stort genomslag?
– Han var så udda i det han gjorde. Man pratar ofta om hur fantastisk han var som textförfattare. Om det kan man prata länge men man ska också komma ihåg att Heinz Liljedahl, som han skrev ihop med, är en fantastisk låtskrivare. Inte minst var Heinz också en person som hade förmågan att få Olle att sätta pennan till pappret. Det där var något som han behövde genomgående genom hela livet.
– Bra låtar, egensinniga texter och en personlig sångare. Vi ska också komma ihåg att det här var på 90-talet när media hade stor makt över vad vi lyssnade på. I medieklimatet som rådde då var Olle en perfekt popstjärna. En citatmaskin som gjorde spännande musik. Oförutsägbar men tillgänglig på samma gång. Han var med i Knesset på ZTV och varje gång Expressen Fredag ringde så svarade han.
Samtidigt blev han aldrig lika stor som exempelvis Kent.
– Nej och det berodde nog mest på att han stökade till det för sig själv. Det fanns något dubbelt i det där. På samma gång som han på riktigt var arg över att hans skivor inte sålde lika bra som Kent så var han nog ändå rätt nöjd med att inte vara den typen av artist. Han kunde göra lite mer som han själv ville, vilket passade honom.
“I efterhand har han beskrivit det som att han åkte till Afghanistan för att dö”
Ett väldigt intressant kapitel i boken skildrar resan till Afghanistans huvudstad Kabul i början av 2000-talet. Vad var det som förde honom dit?
– Det här var ett år efter 9/11. Just då befann sig Olle själv på en väldigt dålig plats i livet. I efterhand har han beskrivit det som att han åkte till Afghanistan för att dö. Det gjorde honom ingenting om han aldrig kom hem igen. Men syftet var att åka dit tillsammans med Pål Hollender för att göra dokumentärfilmen United States of Afghanistan.
När man läser det kapitlet får man intrycket av att han var rätt så naiv som trodde att han skulle kunna gå runt och spela gitarr för folk på gatorna i Afghanistan.
– Ja, att det var naivt är nog dagens underdrift (skratt). I boken så kommer ju även den svenska officeren Lars till tals. Han träffade Olle i Kabul och de umgicks en dag, vilket lämnade stort intryck på båda. Lars är väldigt erfaren av att vistas i den typen av krigshärjade zoner och han bara skakade på huvudet när han tänkte på Olle.
– Det var uppenbart att han egentligen inte hade någon aning om vad det var för typ av plats han åkte till. Det finns en hel uppsjö av sjukdomar man kan drabbas av bara genom att sätta handflatan mot marken, vilket han var helt omedveten om.
– Resan fick oerhört stor betydelse för Olle. Det är många som har vittnat om att han bar den med sig genom hela resten av livet. Han blev skadad fysiskt och även psykiskt av vad han såg där och missbruket eskalerade när han kom hem. Efter det kom han aldrig ifatt.
Jag lät mitt rykte ta min plats släpps idag den 3 september på förlaget Mondial.
