De senaste veckorna har jag arbetat på en text om ”New Hollywood”, ett begrepp associerat med progressiva filmer från brytpunkten kring 60- och 70-talen såsom Bonnie & Clyde, Easy Rider samt The French Connection. Mitt i skrivandet nås jag av nyheten om Dolly Partons plötsliga bortgång. Hon var en av modern tids främsta låtskrivare tillika största popartister, vars genombrott i countrymusikens mecka Nashville skedde omkring samma period som tillskrivs ”New Hollywood”.
Relevant för Partons popstatus är hur hon omdefinierade vår förståelse av country. Med betoning på traditionsbärande aspekter har country ofta utgjort en plattform för konservativa värden, till vilka Parton representerat en måhända försiktig men vital motpol. Hennes insatser för kvinnliga artisters och hbtq+-personers rättigheter samt stöd till antirasistiska rörelser har påtalats i flera hyllningstexter.
Det är ingen liten bedrift med tanke på sammanhanget. När hon 13 år gammal, ledsagad av Johnny Cash, klev upp på Ryman-auditoriets scen för första gången 1959 såg det amerikanska musiklandskapet liksom samhället i stort väldigt annorlunda ut. Vid sidan av det traditionella Hollywoods filmcensur (den s.k. Hays-koden) sammanlänkas nog ingen amerikansk populärkulturell institution så mycket med konservatism som Nashville.
Samtidigt har Nashville, liksom Hollywood, historiskt präglats av mångsidiga, stundtals motstridiga, rörelser, idéer och genrer. På så vis riskerar en alltför grovhuggen bild att sudda ut de röster som verkat för att reformera dess ofta trångsynta strukturer. Därav är denna text en ansats att förmedla en kort tillbakablick på hur artister likt Parton bidragit till ett mer öppet och nyanserat Nashville.
Huvudsakligen är Nashville hem till radioshowen Grand Ole Opry, en av de viktigaste kontexterna under första hälften av 1900-talet för att sprida country till den amerikanska befolkningen. Grand Ole Opry sändes i Nashville första gången 1925 (då under namnet WSM Barn Dance) och mellan 1943–1974 huserade showen i det tidigare nämnda Ryman-auditoriet (tänk countrymusikens svar på Sixtinska kapellet).
Likaså omges Nashville av en omfattande musikindustri med stor betydelse för artister och skivbolag förknippade med country. Till skivbolagens historia hör även ett flertal tongivande studiomusiker såsom Pete Drake, Bob Moore, Charlie McCoy samt Hargus ”Pig” Robbins; namn en förmodligen känner igen från listor över medverkande på album inspelade i Nashville kring sent 50-tal och framåt.
Trots en så pass tydlig emfas på country är det missvisande att förstå Nashville utifrån en alltför begränsad syn på genre. Därför ska jag ta hjälp av filmens lins, där vi finner nyanserande perspektiv på staden som en kulturscen i förändring, med utgångspunkt i Robert Altmans Nashville från 1975.
Filmen inleds med att presidentkandidaten Hal Phillip Walker anländer till Nashville, vars företrädare driver sina egna agendor och kampanjer. Det konservativa Nashville representeras av Haven Hamilton, en parodisk Porter Wagoner-typ i smaklös 70-tals-jumpsuit. De mer alternativa rösterna utgörs av en rad sökande figurer likt folktrion Bill, Mary and Tom.
En både briljant och smått komisk aspekt av Nashville är Altmans val att låta skådespelarna framföra egenskrivna låtar. Hamilton, med siktet på guvernörsposten, sjunger exempelvis den pompöst patriotiska ”200 Years”. I bekantskapskretsen som utgörs av stadens elit figurerar även nämnvärt sångaren Tommy Brown, en spegling av countrystjärnan Charley Pride.
I likhet med Linda Martell fick Pride länge utstå rasistiska påhopp som en av Nashvilles få etablerade svarta artister. Trots det utmanade han under 70-talet Elvis Presleys skivförsäljning på RCA. För Martells del förblev situationen dessvärre så pass illa att hon 1974 avslutade sin countrykarriär efter sitt enda, men betydelsefulla album Color Me Country.
Det finns, med undantag för Pride, än idag en vedertagen myt om att svarta artister inte existerat inom country; huvudsakligen på grund av brister i historieskrivningen, snäva genredefinitioner samt strukturell rasism som ofta förhindrat kommersiell framgång. Desto mer angeläget att påtala hur Martell och Pride, likt pionjären DeFord Bailey, trots allt befäste sin plats i Nashville.
Över tid har förutsättningarna för industrin sakteliga förändrats även om andelen vita countryartister fortfarande dominerar stort. En kännbar effekt är Martells (och Partons) medverkan på Beyoncés Cowboy Carter, ett album som både lyfter nutida svarta artister inom country samt markerar genrens övergång till pop.
Folkmusiken är som nämnt även av vikt i Nashville. På en av stadens honky-tonks, långt bort från Hamiltons societetsmingel, framför den tvetydiga Tom (spelad av artisten Keith Carradine) en skör ballad kallad ”I’m Easy”. Tom har av själviska motiv gått skilda vägar med Bill och Mary, vars namn för tankarna till Greenwich Village-gruppen Peter, Paul and Mary. När det kommer till Nashville och folkmusik är det dock en annan Greenwich Village-artist som brukar komma på tal, nämligen Bob Dylan.
Dylan närmade sig Nashville i mitten av 60-talet, inte lite tack vare hans möte med Charlie McCoy, vars gitarrspel återfinns på ”Desolation Row”. Vi ska förvisso vara varsamma med benämningen ”folk”, då Dylans Nashville-sessioner resulterade i ett flertal musikaliskt varierade album: Blonde on Blonde, John Wesley Harding, Nashville Skyline samt delar av Self Portrait.
I kölvattnet av Dylans intåg i Nashville följde betydande röster likt Buffy Sainte-Marie,Townes Van Zandt, Leonard Cohen och Joan Baez. En annan påtaglig influens var country-rockens fader Gram Parsons som förde The Byrds till Nashville för att producera det stilbildande, och av genrelojalister omtvistade albumet Sweetheart of the Rodeo. Så även skulle Neil Young besöka staden och bland annat spela in sin berömda låt ”Heart of Gold”.
På så vis uppenbaras Nashville som en betydligt mer eklektisk musikscen än dess rykte ofta tillåter. Dock stannar inte Dylans förbindelser med Nashville där. I Sam Peckinpahs Pat Garrett and Billy the Kid från 1973 spelar Dylan (som även komponerade filmmusiken) mot den ikoniska Nashville-låtskrivaren Kris Kristofferson.
Parallellt med förbipasserande figurer likt Dylan, Baez och Cohen representerade Kristofferson en ovanligt intellektuell figur i Nashville. Hur många countryartister kan vi nämna med en examen i engelsk litteratur från Oxford? Likt Parton utgjorde han framförallt en länk mellan såväl popmusik som filmer, ofta med hänvisning till ”New Hollywood”.
Utöver Peckinpahs Pat Garrett medverkar Kristofferson bland annat i Dennis Hoppers The Last Movie, Martin Scorseses Alice Doesn’t Live Here Anymore samt Michael Ciminos episka Heaven’s Gate, som ibland räknas till perioden. Kristoffersons låt ”Me and Bobby McGee”, inspirerad av Federico Fellinis La Strada, förekommer även i The Last Movie samt landsvägsfilmen Two-Lane Blacktop. I Two-Lane Blacktop betonar låten de flyktiga karaktärernas existentiella sökande genom den för tidsandan drabbande textraden: ”freedom is just another word for nothin’ left to lose”.
Avslutningsvis en tillbakablick på Altmans Nashville och filmens slutsekvens. Stadens artister har samlats vid Parthenon (alltså en kitschig kopia av sin antika förlaga) för en konsert i samband med presidentkandidaten Walkers kampanj. Under ett våldsamt och förebådande ögonblick kollapsar ordningen, men en musikalisk insats genom gospelsången ”It Don’t Worry Me” tycks rädda dagen. Amerikas öde förblir däremot ovisst.
Även om Altmans Amerika i Nashville må förefalla hopplöst splittrat genomgick stadens musikindustri under samma period märkbara förändringar. På Country Music Association Awards 1975 utnämndes den för det kännetecknande ”Nashville-soundet” utmanande ”outlaw”-artisten Waylon Jennings till bästa manliga sångare, medan Dolly Parton vann bästa kvinnliga. Konferencieren Charlie Rich tände berömt eld på årets underhållare John Denvers vinnarlapp i protest.
Jag inledde den här texten med att nämna ”New Hollywood”, som ur historisk synpunkt bör tas med en nypa salt. Detta bland annat då vi finner inflytelserika progressiva filmer under föregående decennier, liksom flertalet överlappande verk som inte stämmer in på definitionen. Jämväl ska vi vara försiktiga med att mynta nya begrepp likt ”New Nashville”, adderat till liknande befintliga termer såsom ”progressive” eller ”cosmic”-country. Men genom att nyansera etablerade historiska föreställningar kan vi bättre förstå hur popmusik, likt film, ger oss nya utblickar på de kulturella och politiska diskurser som präglar vår samtid.
Sevärda filmer apropå country som inte nämndes i texten:
Heartworn Highways (1976): Ovärderligt tidsdokument över countryns alternativscen i och utanför Nashville från den diskuterade perioden, med flera nämnvärda artister medverkande såsom Larry Jon Wilson, Steve Young och Townes Van Zandt.
Urban Cowboy (1980): Samhällskritiskt drama som huvudsakligen utspelar sig på massiva honky-tonket Gilley’s. Flertalet kända countrymusiker figurerar, liksom John Travolta i en underskattad rollprestation.
Tender Mercies (1983): En poetiskt vacker film med nyligen bortgångna Robert Duvall (i sin enda Oscarsbelönade prestation) om en avdankad countrystjärnas hopp om försoning och förlåtelse.
Se även:
Fredrik Gustafsson, Once upon a time fanns ett progressivt Hollywood i FLM Nr. 74 Vår 2026. En nyanserad blick på Hays-kodens Hollywood som delvis inspirerat titel och tillvägagångssätt för denna text.
Paula J. Bishop och Jada E. Watson (red), Whose Country Music?: Genre, Identity, and Belonging in Twenty-First Century Country Music Culture (Cambridge University Press, 2023). Som uppmuntran till fortsatt läsning och diskussion av begränsningar i historieskrivningen kring country.
