Jag borstar tänderna, tar på mig finflugan, och sätter mig på den nyinstallerade spårvagnslinje 12 från natursköna Mölndal för en nära-älven-upplevelse på Bananpiren i centrala Göteborg. Efter sexton långa år (livet är långt, om du bara tänker på det) återvänder metallmusiken till en rimlig proximitet för den Glade Göteborgaren (och personer från 35 andra länder).
Jag vet vad jag vill se, men jag är inte dum i huvudet. Jag gjorde förundersökning om banden jag inte känner till, men inget lät tillräckligt dåligt för att på förhand väcka mitt intresse. Det enda rimliga är därför att kliva in i miljön med ett tomt kranium.
Först måste vi konstatera att du bör vara är en människomänniska — för här finns det FOLK. Har du någonsin sett folk? Vet du vad det innebär? Jag knör omkring hela långa dagen. Det lär vara tusentals människor som har kongregerat på den här lilla plätten.
Vad finns att säga om Island som inte redan har sagts? Först gav de oss Björk, sedan skickade de hit Múr. De unga islänningarna gör Kajskul 105, där Second Stage är lokaliserad, till en fuktig grotta. I Ångan från Maskin ljudlägger gruppen en distant och diskant spelning. Ljus och rök och keytar och growling nånstans där i mixen.
Vid ett stillsammare ögonblick med ett grottenligt dripp-dropp-klickande börjar en intelligent entreprenör i publiken oombett att klappa. Mamma mia! Hen drar med oss andra!
Lite senare skriker mannen bakom min vänstra axel rätt ut i tio solida sekunder. Sedan vänder han sig till sitt sällskap:
“This is an old song.”
Hon replikerar — “they’ve only got one album.”
Raised Fist bränner av sin oerhört närvarande hardcoremetal. Vokalist Hagman testar fejkgöteborgska och proklamerar “fan vad varmt ni har det här nere”. Raised Fist kommer från Luleå. Mellan varven av intensiv stenmusik talar sångaren om hatare av de alla olika slags variationer. Bör man inte sluta vara sorglig? Bandet brötar vidare. Jag imponeras av energin. Instrumentalisterna pumpar ut slagkraftiga ljudvågor rätt på oss… och hur lyckas vokalisten behålla samma komprimerade stämma rätt igenom precis alla låtar?
Hagman ler mot publiken. “Titta på alla dessa människor. Vilken härlig dag.” Jag instämmer.
Fråga: Hur många primater får plats på en och samma bananpir?
Svar: Det beror på. Hur många behöver du?
Foodcourt-området är ett gatlopp. Jag testar kön till Jafaris Munkställe för att se om jag kan få fatt i en halvbillig kopp kaffe. Efter några fantastiska minuter ståendes på samma fläck tråcklar jag mig därifrån.
Vad härnäst? Hur bidrar jag till en positiv festivalstämning? Ett gästvänligt smil kanske? De andra besökarna blir nervösa. De vet inte vad de ska göra med den här informationen. Nog med detta. En annan strategi behövs. Tids nog kommer den att uppenbara sig. Jag beger mig raskt mot nästa attraktion.
Jag upplever en viss Múr-likhet hos Gaerea, ett portugisiskt atmosfäriskt blackmetalband bestående av fem helkroppsmaskerade figurer. Ett slags landskapssound (säger man så om allting som har reverb?) med heavy stränginstrument som grötunderlag.
Diskussioner i aktern. Med en beklagande ton frågar en man från Linköping en person i sin närhet: “ser du någonting?” och förkunnar sedan att han är 163 centimeter lång. Han sätter fingret på det människan sedan grottpersonens tidsålder frågat sig. Vad ska vi göra med alla dessa människor över 1,75 som går på spelning och förstör allting för evigt? Ska vi mala ned dem till köttfärs, servera för 159 kronor pattyn i matallén utanför?
Post-black kittlar inte mitt spindelsinne, men spelningarna är tekniskt väl genomförda. Vi får erfara blastbeats, dånande bas, en pinad leagitarr. Snälla förfrågningar från scen om massive fuckin circle pits, walls of death, bouncing up and down. Låtarna fortsätter. Vokalisten gastar om någonting. Vad kan det VARA?
Sen då, Dark Tranquillity. Ett av de tre internationellt mest framgångsrika Gothenburg sound-banden.
Mikael Stanne adresserar belägenheten. “Fan vad gött det är med en festival man kan simma hem till. Ska vi köra lite hårdrock eller?”
Melodeath för mig alltid till svarta, svenska vinterdagar, och högstadiet. Varför? Hade jag ens börjat lyssna på Dark Tranquillity i högstadiet? Associationer är högst personliga. Hur vet jag att mina är objektivt korrekta?
Dark Tranquility spelar låtar med plock från ett större spann i diskografin. Helt vanliga människor stannar till på Hisingsbron och får höra “Misery’s Crown” — min favorit. Stanne står ut i dagens line-up med sitt säregna luftiga slags growl, som att någon dragit ned “presence”-ratten i inställningarna.
Lite snack om albumsläpp på 90-talet. Lite prat om hur den nyligen avlidne Tomas Lindberg från At the Gates var en inspiration för alla involverade i Göteborgsscenen, och särskilt för Stanne själv. I sista låten gör Anders Fridén från In Flames bandet sällskap med bilder på Tomas rullandes på backdropen.
De två göteborgska veteranbanden gör tydligt sin saknad av Tomas och At the Gates. Under Dark Tranquillitys och In Flames spelningar talar frontmännen för publiken om svunna tider och om hur en viktig aktör i dödssoundets framfart saknas dem. Anders konstaterar senare på kvällen sorgset att “At the Gates skulle varit här”.
Jag hittar ett snabbt break innan det åter är dags för bröt. Tack och lov är kön till den lilla röda italienska kaffemopeden inte oövervinnerlig. Metallskallar dricker GROGG, inte KAFFE. Särskilt inte med en skvätt baristadryck i.
Tillbaka i kajskulet möts besökaren av en fantastisk anti-atmosfär. Napalm Death kliver bara rätt in på scen. Barney brölar som en Tom & Jerry-figur med en hårstil från det glada 1300-talet. Frisyren är helt rätt för ett grindcoreband. John Cookes långa dreadlocks slingrar sig över gitarrhalsen där han stryper fram intrikat oljud ur det stackars instrumentet.
Napalmdöden har jag aldrig riktigt hamnat rätt i, men liveupplevelsen är inte detsamma som att lyssna på bröt i hörlurar hemmavid. Den 70-åriga damen framför tyckte säkerligen detsamma, att döma av hennes godkännande huvudnickande. Detta är det mest rätta jag sett sedan FLAG på Way Out West 2016. Elementen som krävs: det ska vara torrt, närvarande, snabbt, studsande, och serietidningsdumt. Allt omedelbart.
Trummis Herrera har ett sofistikerat spelsätt. Han smiskar skinn som han byter TV-kanal. Jag blir illa tvungen att headbanga i trettio raka minuter. Därefter fångar jag ett utkastat Sideshow Bob-röker-bong-plektrum och går därifrån.
Mat? Det blir ingen mat. Avatar går på snart. Knö dig in, du måste se. Varietémetalbandet från Mölndal gör det jag sett dem göra flera gånger förut; fest. Gycklar J. Eckerström struttar runt på scen med sin ensemble vackert ackompanjerande honom i både vals och dödsmetall.
Jag känner en stark impuls av att göra deltagande observation — i “Bloody Angel” fräser jag in i horden av studsande metallhövven. Våldet gör musiken bättre. Varför inte? Pröva själv.
En Avatar-spelning är alltid dynamiskt tillfredsställande för att bandet till sin natur inte tycks ha en konvention. Teaterelementet undantaget, förstås. Kolla bara mimaren bakom trumsetet.
Tim Öhrström bjuder oss på ett tjutande slidesolo. Folket älskar det. I mitten av skocken upplever du Avatar som sig bör — klämd? Del av en samling personer?
Trots att festivalupplägget garanterar att bands speltider inte krockar med varandra fastnar jag i en märklig människofålla på väg in till kvällens näst sista band. En orubblig linje människor som varken kommer från eller till. Jag har till min fasa fastnat i Purgatorium. Jag kommer inte in till nästa scen, och jag kommer inte fram till den dyra maten. Vid denna insikt sätter jag min judosmärtande kropp i vila vid ett stängsel ett slag. Jag hann i slutändan bara se Throwns fem avrundande minuter.
Lagom till himmelsmörkret kliver den sista akten, arrangörsbandet In Flames, på scen. Deras elektriska ljud börjar klinga i luften. Jag minns allt. Jag har inte hängt med i svängarna under det senaste decenniet, men bandet spelar de dängor jag ville höra vid 17 års ålder. Precis när bandet kliver på scen börjar det, efter en heldag av hot, slutligen att regna. Scenshowen med pyroteknik och varma, varma lågor kombatterar detta. Jag känner mig som en snäll rostad kyckling.
Jag minns klassikerna och jag minns inte de nyare låtarna. “A Quiet Place” får mig att tänka på förr därute i den mörka vätan. Men men, nostalgi är tråkigt. Det jag inte känner igen är svängigt, och det är en munter stämning i hopen jag står i, trots att publiken känns nött vid det här laget.
En förfriskad babian i orange flanellskjorta flänger sig in i ryggen på intet ont anande folk. Tips till människor: det är inte så man startar moshpit. Du måste först ta dem på bio, skratta åt deras skämt om filmen. Kanske en liten busig kyss på kinden efteråt. Först därefter kan du proponera våldsdans på ett passande vis.
Var inte så full heller. Det är äckligt.
Herr Fridén står på scen och refererar till den ökända brogungningen från senast, som fick konsekvensen att Metaltown blev tvungna att flytta från den gemytliga Bananpiren till den leriga, leriga galoppbanan ute i fältet. Nu har de ju byggt en ny bro. Ska vi kolla om den är mer stabil än den förra? “Only for the Weak” drar igång. Folkhavet börjar hoppa. Det återstår att se om vi är välkomna tillbaka nästa sommar.
