När Colin Stetson, Stian Westerhus och Erland Dahlen framträder som trio går de under namnet 10¹⁷. I helgen besökte trion Stockholm och Fasching. HYMNs Alvar Johansson recenserar.
“The fierceness of Coltrane’s playing indicates that he knows the divine cannot be contained in a thin tube of molded brass. But this is all he has. This is all anyone of us really has. Music binds us to the body. It is where we hear it and where we make it. … Coltrane often plays as if he is trying to escape the bonds of the instrument, but his feet won’t leave the Earth. After Jacob sees the ladder of angels he says “How awful is this place”, and anoints the spot with oil. Coltrane is trying to give us a glimpse of his heaven, but the noise of his saxophone contains its own holiness by virtue of it being the vessel through which the divine reveals itself.”
Peter Bebergal- “Love’s Secret Ascension: Coil, Coltrane & The 70th Birthday Of LSD”
Colin Stetson verkar alltid vara på väg någon annan stans. Någonstans högre, farligare, enormare, som om de populärkulturella sammanhang där han så ofta dyker upp inte klarar av att hålla kvar honom. Han förvandlade Bon Ivers Abercombie & Fitch-folk till ett visslande, susande och högst organiskt landskap. Som kompositör för hyper-hipster-skräckisen Heredetary frångick han Penderecki och Carpenter för ihåliga, susande urtidsläten som resten av mediet försökt efterlikna i snart tio år utan att lyckas. Och nu, i trio med Stian Westerhus och Erland Dahlen, går han under det gemensamma namnet 10¹⁷- en referens till 10¹⁷ TeV, den kraft som (teoretiskt) krävs för att slita upp ett svart hål.
Att se Stetson spela är, oavsett form och tillfälle, en eskatologisk upplevelse. Altsaxofonen, är lika stor som sin användare, en förvriden mässingskropp som likt en H.R Gieger-fallos tornar upp sig över publiken. Ljuden den åstadkommer är, eller bör åtminstone inte, vara varken mänskliga eller möjliga. Det låter stundtals som kontinentalplattor som skrapar mot varandra, ett ursinnigt dån som påminner om en tid innan stjärnorna, innan tiden själv.
Ändå finns här ett konstant graviterande mot det sekulära. Det råder inga tvivel om att trion är nästan provocerande hopsvetsande; Dahlens trumspel glider sömlöst mellan det organiska och ursinniga medans Stian Westerhus får sin gitarr att göra läten som en frisk gitarr inte borde göra och hans släpiga, goth-falsett är även den minst sagt gedigen. Men trots detta resulterar samarbetet alltför ofta i samma typ av högst kapabla, högst eleganta men märkligt otranscendentala kammar-postrock som säg…Efterklang eller Mogwai. Hur många sätt kan ett crescendo byggas upp på?
Ett antal, men inte oändligt många, och det orubbliga tonala centrum trion hela tiden snurrar sig kring blir tillslut till en välljudande men stundtals intetsägande konstmusiksgrädde. I sina bästa stunder blir musiken ett dån från någonting annat, men 10¹⁷ verkar allt för ofta alldeles för trygga med fötterna säkert på jorden.
