Det är mitt andra år på Syd for Solen, danskarnas mindre och mysigare alternativ till Way Out West (och för all del Øya och Flow). Många av de andra festivalernas bokade akter uppträder även här, med undantag för de riktigt stora namnen (The Cure, Zara Larsson, Gorillaz) som istället underhöll danskarna tidigare under sommaren på Roskilde.
Precis som ifjol håller festivalen till i Valbyparken, dock i något utökad storlek. Den tredje scenen har flyttats ut en bit och för att komma till tältscenen får man bege sig längs en gångstig och över en tillfällig estradbro där det också erbjuds hutlöst dyra fincocktails (danska kronan, ni vet) och glittrig ansiksmålning.
Annars är det sig hyfsat likt med två scener mittemot varandra i parken vilket gör att åtminstone de större akterna inte krockar med varandra. Torsdagen börjar för min del med australiensiska Amyl & The Sniffers i strålande hett solsken. Sångerskan Amy Taylor håller igång den annars lätt solstingsdrabbade publiken och även om mycket av materialet flyter ihop sticker singlarna från debuten ut, både “Guided By Angels” och “Hertz”.
Efter att aussiepunkarna klivit av är det dags för Ravyn Lenae på motsatt sida av området, en spelning som känns lite saktmodig och såsig även om det låter bra och jag älskar henne i studioversion. Jag rör mig istället bort mot tältet på andra sidan bron föratt se Wednesday och North Carolina-bandet gör nog ingen i publiken besviken. Energin ligger på topp från start med “Reality TV Argument Bleeds” och spelningen blir om inte festivalens så åtminstone torsdagens behållning.
Eftersom jag sett hela Wednesday-spelningen missar jag det mesta av SOMBR, vilket inte gör mig så mycket eftersom jag sett honom som support åt Nessa Barrett för några år sedan och inte blev överdrivet tagen. På avstånd låter det bra, särskilt mot slutet, men jag skrattar lite åt att artisten är så uppenbart stött av att spela så tidigt (det är tydligt att han själv anser att han ska headlinea) och bland annat lovar han oss att det minsann är sista gången vi ser honom uppträda i dagsljus. Hybris, någon?
Min kväll slutar relativt tidigt, mest på grund av att kvällens stora namn är Medina – nej, inte den svenska Melloduon – utan den inhemska popartist som är stor i Danmark men inte lockar mig något nämnvärt. Istället blir det Dijon som är sist ut för mig denna torsdag, en spelning som låter bra men saknar något på grund av för mycket dagsljus ocn en brist på ljusshow. Jag beger mig hemåt till Sverige medan solen går ner för att samla krafter till nästa dag.
På fredagen jobbar jag och lyckas inte komma undan tidigt. Av den anledningen kommer jag inte tillbaka till Valbyparken förrän en bra bit in på Wilcos eftermiddagsspelning. Jag lyssnar lite halvhjärtat på avstånd eftersom jag av någon outgrundlig anledning får feeling och tycker att jag ska stå långt fram när Turnstile spelar.
Jag har roligt i tio minuter men efter att ha blivit studsad fram och tillbaka i det trånga folkhavet under de tre inledande låtarna ger jag upp, tar mig ut och avnjuter resten av spelningen på mer behörigt avstånd medan andra får ta del av både kaoset och moshpiten. Det syns också vilka snubbar som haft roligast under Turnstile eftersom det mörka gruset som viner runt och fläckar ner allt och alla i den soltorra parken både smutsat ner deras ljusa t-shirtar och gjort deras ansikten alldeles gråstrimmiga.
Jag ser både början och slutet av de danska stoltheterna iceage spelning men gör en avstickare i mitten för några låtar med irländska Dove Ellis borta i tältet. Störst, bäst och vackrast på fredagen är dock headlinern Lorde vars spelning är väldigt lik hennes arenaturné i vintras. Jag njuter fortfarande även om det känns som deja vu, när jag till och med känner igen setlisten från Royal Arena i dcember. Trots tröttheten efter två dagar med både jobb och festival stannar jag kvar till slutet för att inte gå miste om “Green Light” (alltid fantastisk live) och allsången till avslutande mästerverket “Ribs”.
På den avslutande lördagen har jag sällskap av väldigt peppade vänner och tycker själv att dagens line-up som helhet är starkare än de föregående dagarnas. Alla är lika förväntansfulla även om vårt fokus ligger på olika artister. Efter att ha korsat området ett antal gånger för bland annat Ninajirachi, Brimheim och Horsegirl är det dags för den första av lördagens stora behållningar.
Anna von Hauswolff är något av det finaste vi har i musik-Sverige. Trots att dagsljuset borde förta lite av den suggestiva styrkan ger hon och bandet allt. Jag är golvad och min vän känner samma sak (ni kan läsa hennes tankar här.
Själv har jag mest sett fram emot Geese vilket ett helt hav av Gen Z-representanter också verkat göra. Jag kan förstå både de som har lite svårt för bandet (en kompis skrev att de “låter som The Strokes på valium” och hon har ju inte helt fel) medan andra hyllar dem som vår tids Nirvana och musikaliska räddning. Om jag måste ta ställning håller jag nog mer med om det sistnämnda. Det blir allsång under i princip hela spelningen, från inledande “Husbands” (briljant) till avslutande “Trinidad” (ännu mer briljant). Jag fäller nästan en tår under “Cobra” och sedan gör jag det på riktigt under “Au Pays Du Cocaine”. Sannerligen “en rörande folkfest för brölande unga män” som min medskribent uttrycker det.
En tredje vän är här för att se The XX och “lajva 2009”. Efter att ha sett dem 2018 på All Points East i London är jag själv inte lika entusiastisk eftersom jag minns den spelningen som ganska tråkig. Jag får dock ändra uppfattning då bandet ikväll är riktigt tight, och även om mycket av materialet så klart inte är det mest fartfyllda så förgylls den bandets låtkatalog av solomaterial från Romy, Oliver Sim och Jamie XX, vilket leder till en dunkande discoexplosion mot slutet av kvällen som inte går att motstå.
Medan större delen av publiken börjar lämna parken efter att de sista tonerna ebbat ut stannar vi kvar för att dansa till Fcukers vilket tar den sista energin vi har kvar efter en lång dag i gassande sol (tre för min del) och när Syd for Solen är slut för i år går vi nöjda därifrån med både värkande ben och nya, fina festivalminnnen.
