Sista dagen på Way Out West är på många sätt festivalens mest motsägelsefulla. Energin börjar ta slut samtidigt som några av de största akterna återstår. Kroppen är trött men viljan att se så många akter som möjligt växer sig starkare när klockan tickar. Mellan den långsamma rocken på Linné, popnostalgin framför Azalea och den sista urladdningen med Gorillaz finns både spelningar som lever upp till förväntningarna och sådana som lämnar en med mer att önska.
Innan det blir dags att springa fram och tillbaka mellan de stora scenerna spelar Wilco på Linné. Alla pappor har samlats för att få stå och skaka lyckligt på huvudet i takt med den mysiga rocken. Sättet bandet stundvis skapar kaos för att därefter hitta tillbaka till melodin och spela harmoniskt igen skapar en fin dynamik i låtarna, tillsammans med de något distade gitarrerna när de spelar live. Det tio minuter långa solot under “Impossible Germany” är väldigt imponerande, men i hänsyn till deras speltid blir det något utdraget och repetitivt.
En av dagens mest efterlängtade akter är Veronica Maggio. Hon har dragit en folkmassa som sträcker sig så långt ögat kan nå. Olyckligtvis innebär kvantitet inte alltid kvalitet. De delikata inledande låtarna lyckas inte riktigt fånga uppmärksamheten hos den relativt passiva publiken, där sporadiska allsånger av bekanta textrader blandas med samtal. Den sköra poppen når helt enkelt inte fram när sorlet från publiken stundvis känns högre än det som händer på scen. Så fortsätter det fram tills “Välkommen in” spelas ungefär två tredjedelar in och plötsligt börjar några våga dansa. Det eftertraktade och förväntade trycket i låtarna tappar på något vis sin kraft och försvinner snabbt, liksom publiken som skyndar ut ur folkmassan för att få bra platser till Sombr efter “Jag kommer” och “Satan i gatan”.
Under Sziget Festival i Budapest gjorde Sombr entré i en bil tillsammans med Zara Larsson. På Way Out West blir det i stället på gaffeltruck. Larssons närvaro är ändå med oss när bandmedlemmarna intar scenen klädda “I Love Zara Larsson”-tröjor. Det är svårt att smälta Sombrs rockstjärne-akt med utsmetad eyeliner och cigaretter på scen. Samtidigt gör han sig sårbar genom sina låtar och bygger successivt upp ett förtroende med publiken. Framförandet är onekligen imponerande och han lyckas hela tiden behålla publikens intresse, inte minst genom en välplanerad låtlista. Det är uppenbart att låtarna slår en sträng och hitsen “Back to Friends”, “12 to 12” och “Undressed” blir en sådan succé att man nästan undrar om det verkligen är samma publik som under Maggio.
På Azalea, mittemot Flamingo där Sombr precis klivit av visas ett EKG på skärmen med hög puls. Kameran vänder sig mot Lorde och pulsen ökar samtidigt som hon går på till “Royals” och en dånande bas. Trots den svårflörtade publiken tar hon sin tid för att skapa kontakt med dem, som så småningom börjar värma upp. Klimaxet kommer med “Girl, so confusing” och “Ribs” som väcker tonårsnostalgi vilket för många gör Pure Heroine helig och sakral. Under “David” tar hon av EKG-sladdarna samtidigt som hon sjunger ”Am I ever gon’ love again?”, och kopplar symboliskt nog ur hjärtat. Varje del av konserten är noga genomtänkt och känns snarare som ett interaktivt konstprojekt, inte minst genom scenuppsättningen och ljuset. Bäst är det under “Ribs”. Att kunna stå med ens vänner och skrika låttexten tills all luft lämnar lungorna ger upphov till en sådan obeskrivlig eufori att något faktiskt läker inombords.
När Damon Albarn intar scenen tillsammans med sitt Gorillaz är det svårt att inte tänka tillbaka på Blurs spelning på Way Out West för tre år sedan. Liksom då besitter han en energisk rastlöshet och rör sig över scenen som om det vore omöjligt att stå still. Gorillaz koncept, med de tillhörande animerade klippen som ackompanjerar låtarna, gör att bandet i sig inte utgör konsertens visuella centrum. I stället hamnar musiken i fokus. Således fastnar man inte med blicken på scenen, utan armar svänger högt i luften och den sista energin som finns kvar i kroppen pressas ut.
Way Out West är en sådan upplevelse som i stunden vänder uppochner på livet, för att sedan lämna en tom och förvirrad. Musiken blir ett medium för konversation, känslor och minnen. Festivalen är en anknytningspunkt och det är den delade upplevelsen som blir en förbindelse mellan människorna som befinner sig i slottsskogen. Och kanske är det just därför tomheten efteråt känns så påtaglig, för när musiken tystnar försvinner inte bara festivalen, utan även den gemenskap som uppstår under de tre dagarna.
