Testosteronnivån är hög när tokhajpade Geese ställer sig på Syd for Solens näst största scen, och jag hinner fundera på om det är så här det känns att befinna sig på en fotbollsmatch. Publiken består nämligen till typ 90 procent av brölande unga män när Generation Z:s eget Nirvana äntligen besöker Skandinavien igen efter succéalbumet Getting Killed. Alla vill de ta del av rockens återkomst denna varma lördagskväll.
På ett sätt är det rörande att bevittna hur sångaren Cameron Winter med enkla medel förtrollar sin omgivning. Med blasé uppsyn bakom solglasögonen, fett, halvlångt hår och klädd i Adidasjacka är han på samma gång en avart av Mick Jagger, Julian Casablancas, Kurt Cobain och Liam Gallagher. Jag ska dock erkänna att det ibland infinner sig en Kejsarens nya kläder-känsla, särskilt i de låtar som är riktigt lösa i kanterna. Jag hinner tänka: Om det här verkligen är det bästa rockscenen har att leverera 2026, så är jag sannerligen glad att jag var med när det begav sig på riktigt. Oavsett hur mycket de lovordas av min generations hjältar som Courtney Love eller Nick Cave.
Men så händer något, ungefär mitt i spelningen. Lagom till de riktigt starka låtarna från senaste albumet, som ”100 Horses” och ”Cobra”. Folkfest-känslan och publikens glädje knockar mig och all skepsis är som bortblåst. Jag kommer på mig själv med att på riktigt dras med av den aviga slyngelrocken, och för ett tag är det som om tiden stått stilla. Det spelar ingen roll om jag är 18 eller 48. Jag kan fortfarande stå och titta på en skev rockspelning en solig sommarkväll och känna att det här är meningen med livet, trots att det egentligen är en ganska ointressant rockspelning.
Och jag är ganska säker på att fotbollshuliganerna som älskat sönder ”Seven Nation Army”, i och med Geese framgångar, kommer att ha nya låtar att skråla med i under decennier framöver. Bara det är ju fint.
Själv kommer jag att lyssna mycket på Phoebe Bridgers duett med Cameron Winter (under pseudonymen Son-John Johnson) ”I Can’t Wait”, från hennes alldeles färska album under hösten. För det är där jag tycker att Winters säregna röst kommer mest till sin rätt: i de mer stillsamma balladerna. Så visar det sig vara live också, och ”Au Pays du Cocaine” blir därmed den här spelningens absoluta höjdpunkt.
