Det är första gången på 17 år jag besöker Way Out West och minnena från de senaste besöken har sedan länge börjat blekna. Ett annat liv i en annan tid. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att åka på en rätt mainstream festival år 2026. Eller jo – det är en så pass stark lineup att det verkligen inte gör något att det stundtals känns som att vara på ett företagsevent för influencers och ubernormies.
Jag hade glömt bort att festivalen har varit helt köttfri sedan 2012 och att det finns väldigt mycket vegansk mat, vilket är något som veganer som jag och Moby tycker är väldigt bra. Moby pratade om det unika med detta under sin spelning på torsdagskvällen. Mycket bra av arrangören Luger som faktiskt alltid varit väldigt rimliga och vettiga och gjort Sverige till ett land många band och artister gärna återkommer till.
Jag ser lite av Geese och den enda tanken jag får, precis som när jag lyssnat på dom i hörlurar, är att det här är tom musik. Det är liksom trött, gubbigt och musikhögskolestudent-tråkigt. Det går inte att känna något annat än att jag hellre går iväg och pratar med någon bekant i den lummiga skogen vi befinner oss i.
Att se The Hives år 2026 är ungefär samma som för tjugo år sedan och det är precis så det ska vara. Alla band behöver inte utvecklas och det här bandet kör på som de alltid gjort. Howlin’ Pelle är bara för mycket vilket han alltid har varit och det är lika kul att se varje gång. De har några ess i rockärmen och när dessa tas fram är det rock n roll-perfektion av ett band som spelar extremt tätt ihop, på ett sätt det bara går att göra om en haft samma sättning sedan någon gång på 90- talet. Förutom basisten då, han är fortfarande Randy-basisten som hoppat in i The Hives.
Alla älskar Nick Cave och det gör väl jag med men det är nästan jobbigt hur mycket alla och hens mormor ska älska karln. Men ja, låtarna och texterna är ju bara för fina. Redan ett par låtar in har Warren Ellis nästan spelat av stråken till sin fiol för här är det totalt rens från sekund ett. Det går inte att inte få gåshud och körerna sitter så snyggt att det inte går att inte le brett i ren och skär glädje. Nick är Elvis, Jerry Lee Lewis och sig själv så otroligt mycket. Som någons slags väldigt peppad superhjälte kutar han runt på scenen och ner till publiken och fram och tillbaka och det är så tydligt att det här är det han lever för. Och han vill att alla ska få vara med.
Eftersom det är mycket som krockar är det bara att skynda sig till scenen Höjden och Lambrini Girls som kör på som en ångvält. Precis när jag kommer dit kör sångerskan en “I say Lambrini, you say girls” till publiken, följt av “I say fuck, you say fascism”. Det blir liksom ganska hårt när en ung kvinna på sydengelsk dialekt pangar på och sedan säger att hon vill att publiken ser till att dom skapar den största moshpiten i Way Out Wests historia. Och sjävklart lyckas hon med detta. Vilken stjärna.
När bandet mot slutet drämmer igång “Big Dick Energy” med briljanta textrader som: “Oh my god, you think you’re absolutely everything, but you’re not that big, big dick energy, big dick energy”.
Det känns som att det lika kunnat vara 2003 när jag tänker på att jag snart ska se Four Tet eller Kieran Hebden som personen heter till vardags. Rounds från nämnda år är lite av en klassiker för vissa av oss och varje gång jag lägger den på skivtallriken nuförtiden kastas jag tillbaka till ett kalt studentrum i Uppsala eller ett vardagsrum någonstans i England en sen natt.
Helt klart en av tidernas viktigaste kompositörer av elektronisk musik. Minns att jag läste i en intervju på den tiden att han aldrig mer skulle spela på ett instrument. Han menade att det var helt onödigt när han kan sampla vad han vill och jag tyckte det var snudd på motbjudande att säga så, men har en öron kan en höra vad han skapat helt med samplingar i en liten burk. Tyvärr kör han ett techno-set den här kvällen och det är helt ointressant att se live, men kul för yngligarna och någon gubbe att dansa till. Men det är inte rimligt av en artist som gjort så mycket bra låtar.
The Cures sommarturné har mestadels bestått av festivalspelningar med undantag för tre kvällar i Berlin och tre kvällar i Nimes. Jag såg den sista konserten i Nimes på en amfiteater med fantastiska And Also The Trees som förband. Likheterna var slående med bilderna från konsertfilmen The Cure In Orange som filmades av Tim Pope och släpptes för 40 år sedan. Konserten jag fick uppleva i Nimes har helt klart satt en ouppnåelig ribba inför kvällens konsert.
Basisten Simon Gallups son Eden har nu blivit medlem i bandet och spelar gitarr och synth på ena flanken, den där nyligen bortgångne Perry Bamonte (rest in power) stod av och till i cirka 30 år.
Robert Smith har själv sagt att de senaste årens lineup antagligen är den bästa i bandets historia och jag håller med. De spelar otroligt snyggt ihop och det märks att dom har kul mitt i all deppighet som deras musik är. Roberts röst är lika bra som alltid och hans närvaro är som en enda lång kram.
Det enda som känns lite trist är att setet är oväntat sig likt under den här sommarturnén men det är visserligen bara ett problem för hardcore-fans (som jag själv) som tittar på en fansite i realtid när seten läggs upp på varje spelning. Varje konsert. Varenda en.
Mot slutet överraskas vi av en explosiv “One Hundred Years” med bästa öppningsfrasen: “It doesn’t matter if we all die.” Hela låten är som ett illa läkt sår som gång på gång kliar upp för det går inte att låta bli. Perfektion. Det är tur att bandet övergett sin gamla idé om att bara spela “Friday I’m In Love” på fredagar men just idag är det passande nog ändå fredag.
Då, under det sju låtar starka extranumren är nästan allt det mörka borta och vi får popbandet The Cure och det är minst lika bra som det mörka, jobbiga och svåra The Cure. “The Lovecats” och “Why Can’t I Be You” är fantastiska live och det syns att personer i publiken som gissningsvis aldrig hört låtarna förut dras med i glädjeruset. Det finns inget annat band som har den här bredden och som aldrig blivit pajjiga.
Senaste albumet heter Songs Of A Lost World och jag förstår vad Robert Smith menar men samtidigt är vi mitt i en inte alls förlorad värld – för vi får fortfarande stå och gråta och skratta ihop med ett fenomenalt The Cure framför oss här och just nu. Det kommer en tid då det inte kommer vara så och då har världen förlorat det absolut viktigaste bandet som existerat. Men tills dess är det forever.
