Way Out West är Sveriges största festival. Utan konkurrens. Att vara störst eller inflytelserikast betyder dock ingenting om leveransen uteblir. Festivalen har anklagats för att vara ett upplåst reklamjippo – inte helt obefogat – och det klagas ständigt över trista bokningar. 18:e upplagan visar dock att gammalt groll spelar noll betydelse – festivalen är mer i ropet än någonsin.
Första dagen visar bredd och till viss del fingertoppskänsla. En undran är hur Zara Larssons tidiga speltid ens kändes bra på pappret?! Larsson är vår samtids största svenska stjärna och som megastjärna borde hon avsluta festivalen. Oavsett är det inte svårt att förstå att The xx suggestiva pop får extra drag av mörkret som infaller vid niotiden.
Vi ska dock inte gå händelserna i förväg; redan 14:30 är det dags för en nykter David Ritschard att ta sig an en nyförlöst festivalpublik och det är inte alldeles lätt. Han lyckas emellertid bra. Zara Larsson-fansen längst fram ser dock inte särskilt roade ut, men är målet att se en framgångsrik popprinsessa är det inte särskilt lockande med en lönnfet countrytrubadur från Bajen-land. Väntan kan bli lång. I min värld är dock denna krock alldeles underbar och en av anledningarna att jag återvänder år efter år.
Ritschard gör det bästa av situationen och spelningen öppnar med dagsfärska singeln ”Mint Condition”. Det blir hillbilly-känsla deluxe och sedan fortsätter konserten med en utmärkt version av ”Duplantis Blues”. Bland de främsta örhängena hörs även ”Vid Roines strand”, ”Sockenplan Revisited” och ”Sverigerocken”. Allt känns välplanerat och de som är rädda för en skakig upplevelse med tanke på frontmannens nerviga scenhistoria behöver inte oroa sig. Ritschard unnar sig själv till och med en vätskepaus; fram till mikrofonen träder basisten Alva Ragnarsson aka Dagsedlarna. Hennes ”Cowboy” blir en stillsam stund i det vackra sensommarvädret.
Konserten avslutas med en dundrande version av ”Nya Slussen”. Det vore kul att se en battle med Valter Nilsson om vem som kan vara mest lokalpatriot, men det får bli ett annat år. I skrivande stund har förresten ”Lukas, Dennis och farsan” nästintill gått om ”Jerry” i antal streams på Spotify. Det går galet bra just nu. Till poängen – Ritshard står inte som högst i kurs just nu och det kan vara en av anledningarna till att han öppnar årets festival. Å andra sidan är det ett ärofyllt uppdrag.
Undertecknad tar sig tid att se en åldrande Arthur Verocai. 81-åringens självbetitlade album från 1972 blev ingen kommersiell succé, men albumet har ändå fått en hedersplats i brasiliansk musikkanon. Och i min vinylsamling. På scen återfinns en hel stråkorkester och det är fint att ta del av låtar som ”Dedicade a ela” och ”Na boca de sol”. Mycket av sången lämnar Verocai åt andra eller utelämnar helt, men det gör inte särskilt mycket.
Därefter blir det återigen Flamingo-scenen.
Hiphop-duon Clipse med bröderna Gene “Malice” och Terrence “Pusha T” Thornton gjorde förra året comeback med suveräna skivan Let God Sort Em Out. Första albumet sedan 2009.
Det blir en mix av gamla favoriter som ”Keys Open Doors”, ”Grindin’” och ”Mr. Me Too”, uppblandat med knäckande intro-låten ”Chains & Whips” samt avslutande ”The Birds Don’t Sing”. Sistnämnda spår handlar om brödernas bortgångna föräldrar och det blir minst sagt känslosamt. Nu är jag av den blödiga sorten, vilket gör att jag fäller ett par tårar. I stort är spelningen lyckad, men varför inte släppa sargen oftare och bli mer lekfulla. Nu blir det mest attityd.
På tal om attityd. Franska Jehnny Beth – främst känd som frontperson i brittiska Savages – fullkomligt kör över Höjden-publiken. 2015 spelade nämnda band i Linnétältet och det blev en galet intensiv tillställning som jag minns än idag. Det verkar inte som att solokarriären fått samma fart – det är till en början inte särskilt mycket folk. Beth verkar emellertid inte bry sig det minsta och det är ett tecken på bra show-mentalitet. En artist med bra pannben ska inte underskattas. Hon inleder med ”Broken Rib” och redan där sparkar 41-åringen undan benen på publiken med sina sylvassa klackar.
Innan Zara Larsson passar jag på att se Jehnny Beths landsmaninna Oklou. Detta blir årets första stora positiva överraskning. Sedan tidigare har jag fastnat för Bladee-samarbetet ”Take Me By The Hand”, men det visar sig att spelningen i sin helhet blir en uppvisning i närvarande och modern drömpop. Marylou Vanina Mayniel har ett naket scenspråk och låtar som ”Blade Bird” och ”Harvest Sky” tillåts att flyga fritt. Imponerande!
Kommer sent till Zara Larsson och det blir mer eller mindre omöjligt att få en vettig plats. Larsson är ett riktigt proffs (om någon tvivlade innan). Det är kanske inte en helt lyckad konsert, men Zara nailar rollen som världsartist. Lily Allen strax innan hade svårare att lyckas, men såg alldeles för lite av denna spelning för att göra en ärlig bedömning.
Larsson avlutar med monumentala ”Midnight Sun”. Fantastisk låt som inte går att slarva bort.
Därefter blir det en mix av Anna von Hausswolff och Moby. Förstnämnde lyckas med det mesta och duetten ”Aging Young Women” med gästande Nicole Sabouné skapar elektricitet. Moby går mer på sparlåga, men underskatta aldrig nostalgins helande effekt. Milleniumskiftet har inte hänt och Play är en av de mesta framgångsrika skivorna någonsin.
”Natural Blues” med Jacob Lusk på sång övertygar och det känns underbart att dansa till tonerna av det förflutna. Spelningen avslutas med ”Feeling So Real” från 1994. Det går inte att ta miste på den kärlek som Moby visar publiken och som en person som var alldeles för cool för att lyssna på låtarna i tonåren, lyckas jag ändå bli ett med musiken 30 år senare. Åtminstone delvis.
The xx avslutar torsdagen och det blir en stämningsfull konsert som vinner på Slottsskogens dunkla inramning. Trion spelar tidlös musik med en personlig prägel och det blir aldrig gammalt att ta del av dynamiken mellan Oliver Sim och Romy. De som gillar The xx kan inte ha blivit besvikna på låtar som ”Crystalized”, ”Angels” och ”Night Time”. Undertecknad gick åtminstone hem belåten.
