De inledande tonerna på Bruno Berles senaste album Sem Fronteiras ekar av den nya vågens (bossa nova) samspel mellan akustisk svalka och lyrisk reflektion. Tankarna förs till bossa novans mest framstående företrädare João Gilberto i hur Berle återkallar sångarens distinkt viskande framtoning. Så även anas den i sammanhanget stilbildande kompositören Tom Jobims komplexa men subtilt vackra harmonik.
Samtidigt bör vi huvudsakligen identifiera bossa novans närvaro på Sem Fronteiras som en av flera kontexter och influenser. Berle lånar likaså fritt från den sena hälften av 1900-talets brasilianska populärmusik (música popular brasileira), en historia där återblick och förnyelse går hand i hand.
Skälen till detta är delvis politiska, från återtagandet av en kulturell identitet i skuggan av postkolonialism till protester mot landets tidigare fascistregim via musikrörelsen tropicália. Tongivande föregångare finner vi i legendariska artister såsom Gilberto Gil, Caetano Veloso och Gal Costa.
Med Sem Fronteiras expanderar Berle den eklektiska musiktraditionens omfång genom att införliva lo-fi, hiphop, R&B, med mera. Resultatet är spännande, men förefaller visserligen en aning ojämnt i relation till öppningsspårets utmärkt balanserade bossa-pop.
Häri ligger emellertid också charmen. I sina förebilders anda utforskar Berle oväntade möten mellan modernitet och romantisk förflutenhet, där ”Vim Dizer”, ”Manhã” samt det avslutande, eftertänksamt disiga titelspåret ror Sem Fronteiras i hamn.
Sett till budskap ter sig albumets poetiskt svävande texter, vars motiv ofta återspeglar sökande och längtan, något svårtydda. Men i titelns översättning, ”utan gränser”, kan vi skönja att det är just i spontanitetens och intuitionens befrielse som Bruno Berle, likt den nya vågen, uppnår sin musikaliska utblick.
