The Soundtrack Of Our Lives inledde sin pågående miniturné i veckan och nådde Folkets Park i Malmö, med Les Big Byrd som förband, i fredags. HYMN var på plats! Läs recensionen och se fler bilder.
För sexton år sedan intervjuade jag The Soundtrack Of Our Lives trummis Fredrik Sandsten för en, nu nedlagd, nättidning. Angående rykten som tidigare gått om osämja i bandet sa han att de blivit bättre på att samarbeta, sina stora egon till trots. De hade helt enkelt förstått att “band av The Soundtrack Of Our Lives kaliber inte växer på träd”.
Likväl tog sagan om Göteborgsbandet – en närmast självklar institution i rock-Sverige sedan genombrottet 1996 – slut bara två år senare. För att citera en låttitel från mastondontalbumet Communion (till en låt som tyvärr inte spelas ikväll): “Everything Beautiful Must Die”.
Men i senkapitalismens tidevarv ska, allt som går att sälja, även återuppstå. Och om det återuppståndna bandets spelning i ett närmast utsålt Folkets Park i Malmö, påminner oss om någonting, så är det just att “band av The Soundtrack Of Our Lives kaliber inte växer på träd”.
Det är, föga förvånande, främst 60- och 70-talister som var med när det begav sig, som har tagit sig till folkparken den ljumma sommarkvällen som följer upp en stekhet julidag. The Soundtrack Of Our Lives skrev väl aldrig in sig i svensk kulturkanon, på det sätt som exempelvis Kent gjorde. Återväxten bland yngre fans verkar ha varit rätt blygsam under deras frånvaro – men den är absolut inte obefintlig.
Prick halv sju går kvällens förband Les Big Byrd upp på scen och öppnar med fina, lågmälda “Time Is A Killer” från nya albumet Ruin Everything. Det är ett mycket starkt album som tar Stockholmsbandets högst egna blandning av spacerock, kraut och psychpop i en mer melankolisk och eftertänksam riktning. Känslan vilar över merparten av spelningen som består till hälften av låtar från nya albumet och i övrigt av klassiker som “I Fucked Up I Was A Child” och “I Used To Be Lost But Now I’m Just Gone”
Bland höjdpunkterna hör allsången under loserhiten “Two Man Gang” och Jocke Åhlunds effektpedalsmagi under avslutande spacerockmanglaren “Hökvind”. Sammantaget en stark förbandsinsats från ett band som nu tillbringat femton år med att förädla sitt högst egna sound och närmast blivit en institution i rock-Sverige. Inte helt olikt kvällens huvudnummer.
Den miniturné som The Soundtrack Of Our Lives just nu är ute på är, enligt uppgift, en hyllning till att trettio år har förflutit sedan det epokgörande debutalbumet Welcome To The Infant Freebase släpptes. Och när de går på scen, före utsatt tid, och drar igång “Mantra Slider” är det som att tiden har stått stilla.
Visst syns fler gråa hårstrån och Ebbot är kanske inte lika rörlig (men mint lika excentrisk) jämfört med senast jag själv såg dem för fjorton år sedan. Men det är petitesser.
För framför allt verkar de, under de tre år som förflutit sedan första comeback-spelningen på Way Out West för tre år sedan, ha hittat tillbaka till sig själva. Vad gäller musikalitet spelade “supergruppen” The Soundtrack Of Our Lives i sin helt egna division i svenska rockligan när det begav sig. Det gör de likaså en kväll i juli 2026.
Ian Person och Mattias Bärjeds duellerande gitarrsolon (och den senares klassiska rockposer). Martin Hederos dynamiska klaviaturspel. Kalle Gustafsson Jerneholms stadiga basspel och inte minst nämnda Fredrik Sandstens trummor – klistret som håller ihop alltsammans och driver låtarna framåt.
Och mitt i allt står kaftanklädde Ebbot. I ena stunden en rockstjärna från svunna psykedeliska tider. I andra en mysfarbror full av pappaskämt.
Musikaliskt var The Soundtrack Of Our Lives närmast reaktionärt konsekventa och avvek aldrig en tum från ursprungsformeln. Influenserna från bland annat 60- och 70-talets Rolling Stones, The Who och Iggy & the Stooges har alltid burits synliga på skjortärmarna (eller kanske snarare kaftanärmarna).
Spelningen fortsätter med “Firmament Vacation” och därefter plockas det från hela karriären. “Bigtime” är fortfarande löjligt medryckande. “Second Life Replay” är kanske det mest storslagna de gjorde. “Instant Repeater ’99” påminner om hur de fick psykedelisk rock att låta som perfekt popmusik och “Nevermore” fungerar även när Mattias får problem med sin gitarr.
Kanske är ändå kvällens finaste ögonblick avslutningen med “The Passover”. Den avskalade men ändå storslagna, närmast hymnliknande balladen om att acceptera livets oförätter och inte sprida onödig negativitet vidare.
Hur och om sagan om The Soundtrack Of Our Lives fortsätter efter det här får vi se helt enkelt. Men det var ett fint återseende.
