Jag hade egentligen tänkt skriva den här texten i samband med The Rolling Stones senaste rendez-vous 2023 på Hackney Diamonds, ett album som likt nyutkomna Foreign Tongues gav tillfälle att fundera över både svanesånger och förnyelser.
Det föregående albumet utkom följt av kärnmedlemmen tillika trummisen Charlie Watts bortgång, vars rytm var ett lika kännetecknande stildrag för gruppen som Keith Richards gitarriff eller Mick Jaggers struttande scenmannerismer och vräkigt kompromisslösa sång. Skulle ”världens bästa rockband” lägga ner nu eller skulle de i bakslaget visa att de ännu har det i sig? En retorisk fråga, som genomsyrar såväl musiken som deras populärkulturella roll i samtiden.
Streamingkulturens tidevarv har gett upphov till ett tämligen motsägelsefullt musiklyssnande. För samtidigt som skivbutiken ersatts av techplattformar vars förmågor att peka på nyskapande musik visat sig vara begränsade är förutsättningarna att gräva i musikhistorien då och nu mer tacksamma än någonsin. Oavsett lyssningspreferenser förmedlar de strömlinjeformade konsumtionsmönstren förvisso en tacksam överblick men har samtidigt svårt att ge uttryck för musikens kontext.
I skrivande stund pryder Stones omslaget till den Spotify-”kurerade” listan ”All New Rock”, ett sammanhang som approprierar bandet till en tämligen oförarglig symbol. För att parafrasera Brian Eno och U2-samarbetet Passengers låt om genrens av media utnämnde konung Elvis Presley: ”rocken åt Amerika före Amerika åt rocken”.
Jag tar orden bokstavligt. Sinnebilden av ”rocken”, ett ord som en gång betydde något, känns idag lika andefattigt som att beställa en ”Messi-burgare” på valfritt Hard Rock Cafe. Rockens symbolism finns fortfarande där, den hänger bokstavligen på väggarna, men kontexten har gått förlorad, ersatt av nya kommersiella och i sammanhanget historielösa värden. Rocken är på så vis för alla, och därför kan ingen längre svinga den mot samhället.
Konsumtionen är symptomatisk för vårt musiklyssnande idag, vilket i sin tur kastar ljus på en lika påtaglig motsägelsefullhet, nämligen rockens relevans för modern musikkritik. Just det där med att svinga mot samhället har varit ytterst formativt för rockkritiken; att genom musik formulera en tes, en agenda eller en motståndsaktion och sedan sluta upp kring den. En av de tidigaste böckerna jag i svenskt sammanhang läste var den på Ordfront utgivna ”Rockens roll”, ett 70-talsdoftande och lätt aktivistiskt försök att sätta rocken i en större samhällspolitisk kontext.
”Rockens roll” må ha varit en personlig milstolpe i musikkritikens formativa förhållande till rockmusiken, även om den måhända inte var den bästa eller mest stilbildande. På den amerikanska filmfestivalen South by Southwest visades i år världspremiären av en dokumentärfilm om rockkritikern Robert Christgau som, apropå stilbildande, tillskrivits epitetet ”The Dean of American Rock Critics”. Lite ödesmättat har filmen vidare fått titeln ”The Last Critic”. Med dessa laddade värdeord i åtanke är det fascinerande att läsa vad Christgau, känd för sina dräpande, koncisa texter, tyckte om Hackney Diamonds. Kort sagt tyckte han skivan var tråkig, men möjligen mer intressant är vad Christgau, i en något självutnämnt symbolisk roll som rockkritikerns sista försvarslinje, tycker om musikkritiken då och nu.
I en artikel av Christgau kallad ”A History of Rock Criticism” lyfter han just den agendadrivna kritiken på tidningar såsom Rolling Stone och Creem, vars influenser återfinns i filmkritikens stilbildande företrädare såsom Pauline Kaels kreativt stilistiskt betonade texter liksom Andrew Sarris auteurteori. Just auteurteorin, upphöjningen av upphovspersonen till en sorts urkonstnär, var formativ för den albumfokuserade rockkritiken på så vis att artisters skapandeprocesser kunde likställas med författarens. Ett lättplockat exempel är givetvis Bob Dylan, vars auteuristiska närvaro i populärkulturen gett upphov till otaliga mytologiserande textalster.
Skiftet till idag är som Christgau påtalar kännbart, där utrymmet på kultursidorna, särskilt musikkritikens, krympt alltmer. Borta är, med undantag för ett fåtal sammanhang (likt denna plattform), de längre reflekterande texterna. Det är ett dilemma som tacksamt låter sig nyanseras utifrån vad dagens musikkritiker kan säga till dess försvar. I en intervju med Christgau-dokumentärens skapare, Matty Wishnow, lyfts Ann Powers svar på frågan varför musikkritik fortfarande är relevant. I Powers värld har musikkritiken inte längre någon nämnvärd kommersiell påverkan på artisters framgång, men är desto mer befriad i sin ”värdelöshet”.
Förvisso lever något av den gamla rockkritiken kvar i Powers uttalande. I traditionella mått mätt är det lika viktigt för rockkritikerns överlevnad att rocken förblir relevant som vice versa. Men som Powers påpekar har kritikern tappat sin huvudsakliga domän som både konnässör och konsumentupplysare. ”Det pekande fingret”, en visuell liknelse jag gillar att använda i relation till skivbutikens tidigare roll i upptäckten av ny musik, har ju som bekant även fråntagits den traditionella musikkritiken. Just därför, vilket även Christgau ger uttryck för, behöver vi den möjligen nu mer än någonsin.
Vad som samtidigt håller på att uppstå, i en mer optimistisk läsning av Powers, är en friare utblick på musiken som kommer av den rent mänskliga nödvändigheten av att få berätta och läsa om den. Kort sagt, rockmusikens framgångar gav kritikern en ny plattform och en ganska inflytelserik sådan, men likaså har den förbundit sig till begränsande föreställningar om såväl genre som kvalitet. Huruvida den moderna, fragmenterade och rent krasst ekonomiskt utarmade musikkritiken nödvändigtvis kommer vara bättre är osäkert, men förhoppningsvis kommer fler sorters betraktelser och artister rymmas inom den.
Åter till The Rolling Stones, kan de fortfarande rocka? Svaret innehåller samma motsägelsefullhet som den tidigare nämnda lyssnarkultur albumet befinner sig i. För likt Hackney Diamonds är Foreign Tongues en enkel produkt att sälja, samma formel är här tillämpad med ett streamingvänligt, polerat sound, kända skådespelare medverkar i musikvideorna. Det är ett Stones paketerat för en influencerkultur, likt Messi-burgaren på Hard Rock Cafe. Det är inte nödvändigtvis en dålig lyssnarupplevelse, som mycket popmusik idag är den anpassad för en samtid som inte vill behöva ifrågasätta någonting.
Det är beklagansvärt där vi delvis befinner oss i vår kulturella relation till rocken, något som en äldre generation kan minnas tillbaka på liksom den unga konsumerar tryggt. Rocken uppfyller på så vis både en palliativ och konformistisk samhällsfunktion, diametralt till dess ursprungliga föresatser.
Låt mig därav avslutningsvis omformulera frågan: är rocken fortfarande relevant? Som svar brukar numera ofta Geese föras på tal, ett argument jag inte helt övertygas av, åtminstone i förknippning med påståendet ”rocken är inte död”. Det är ett till synes desperat uttryck som tillämpats på liknande institutioner och rörelser som förlorat sin samhällsstatus. Huruvida något ”dör” eller ej är egentligen inte så viktigt. Lyssnar folk på rock så är den inte det. Betyder det dock att den är samhällsrelevant?
I fallen Stones och Geese utgår frågan från samma behov som rockkritiken har av att hävda sin rätt. På så vis är åtminstone Geese, i sitt opolerade möte mellan rock, jazz med mera samhällsrelevanta, just för att de belyser det paradigmskifte där vi slits mellan att förstå den nutida musiken utifrån den traditionella rockkritikens dogmer och en alltmer eklektisk och på många sätt tacksamt svårnavigerad modern musikalisk utblick. Möjligen är det precis där vi bör placera rocken idag och jag ser fram emot att läsa var nya musikkritiska texter kommer finna den framöver.
