När jag såg cumbiaartisten Celso Piña på Roskilde för tio år sen gladdes jag åt faktumet att han pratade spanska i sina mellansnack. Det kändes genuint, tillförde till upplevelsen att man egentligen inte stod på ett fält i Danmark, utan transporterades för en stund till Latinamerika.
När Bad Bunny intar Strawberry Arena i Stockholm skapas det en slags makroversion av detta, i alla fall initialt. För när de första låtarna avlöser varandra på huvudscenen har han en blåsorkester och en fint uppklädd kör. Extra stort jubel blir det när Bad Bunny i sina spanska mellansnack säger “Suecia” i förbifarten eller när hans quatro-musiker (en slags puertoricansk mandolinliknande gitarr) med den ikoniska stråhatten på sig börjar spela “Dancing Queen” av ABBA.
Under den här första delen av konserten känner jag hur det är riktigt mäktigt att latino och salsagenren blivit så stor inom populärmusik. Karol G, J Balvin och Bad Bunny följer en direkt tradition av legendarer som Ruben Blades, Héctor Lavoe och nyss nämnda Celso Pina. Det påminner om den gången min mor såg mig titta på Håkan Hellströms Ullevi-konsert på TV och hon sa “han är ju en vissångare!”.
Tyvärr var det bara den första delen av konserten. Efter att vi fått se en 3D-animerad groda prata på spanska på en skärm i fem minuter dyker Bad Bunny upp i ett rosa casita på andra sidan scenen i ny outfit och en röd plastmugg. Han är omringad av människor som jag inte förstår är professionella dansare eller personer som fått någon typ av super VIP-biljetter. Efter lite research har jag förstått att personerna här väljs ut “av slump” ur publiken. Dock är alla kvinnor smala och bär korta jeansshorts så just slump-delen väljer jag att ta med en nypa salt.
Bad Bunny går upp på taket och filmas 50% av tiden, 50% av tiden filmas inzoomade jeansshorts-rumpor som twerkar på nedervåningen. Den här delen höll på något för länge. Men det livas upp mot slutet när publiken uppmanas vifta med sina medtagna flaggor, de flesta latinamerikanska. Men mitt i folkhavet står en person med en norsk flagga som får lite väl mycket jubel när den zoomas in. Jag noterar också en samisk flagga.
Tillbaka på huvudscenen är det dags för de största hitsen och jublet blir troligtvis som störst när introt till “DtMF” börjar spelas. Publiken är en del av ljusshowen eftersom alla bär på sig en kamera gjord i papp med ett litet ljus i sig, en referens till turnéalbumet Debí Tirar Más Fotos (direktöversatt: Jag borde ha tagit fler bilder) med budskapet att man ska ta vara på de små ögonblicken i livet. Publiken kokade inatt, mycket tack vare de utländska besökarna på arenan ikväll – de tog verkligen vara på detta minne.
