Man ser otroligt många akter under fyra dagar. Favoriter som infriar förväntningar eller som inte gör det. Nya upplevelser som skakar om. Megaartister som inte berör överhuvudtaget. Personligen är jag svag för de mindre akterna som överraskar med något oväntat.
Diversitet är centralt för Roskildefestivalen. De stora namnen spelar här, men tanken är också att exponera publiken för ny och oväntad musik. Och överraskad blir man. Publiken är med på noterna och omfamnar helhjärtat det spretiga i programmet, speciellt när något är extra oväntat eller avvikande. Cuirass spelar till exempel alternativ soft riddarinfluerad musik, och såklart blev det en mosh pit även på den spelningen!
Här kommer ett osorterat axplock av gigs som på något sätt gjorde ett extra avtryck under årets festival:
Highlight: The Cures gig på Orange stage. Okej inte en mindre akt, men måste nämnas. En av de bästa The Cure-gigs jag sett. Robert Smiths röst var om möjligt klarare än någonsin, full av emotionell styrka och nyans. Det är också ett utmärkt set låtmässigt och ljudet kristallklart. Jag hör senare från teknikerna att Robert Smith satt i backstageområdet med volontärerna tills man stängde på morgonkvisten. Sist hem av alla.
Punkiga folkpopbandet The New Eves från Brighton var en akustisk lyckobomb för öron och hjärta. Trummisen står upp, sjunger lead och matar pukorna unisont med båda armarna. Lägg därtill grymt intuitivt basspel, och alla krispiga stränginstrument (cello!) och rakryggad stämsång av ett band som har en alldeles egen röst. Golvad!
Highlight: Madra Salach spelar 12.30 och sångaren börjar med att förklara att i Dublin skulle ingen dyka upp på ett gig vid lunchtid, inte ens om självaste Jesus var tillbaka. Det här bandet känns både charmigt och genuint. Tydlig förankring i The Pogues, men med lite Fontaines DC-utstrålning. Inslaget av harmonium (pumporgel, längst till vänster i bild) ger också extra mystik och nästan elektronisk nerv.
Sångarens arbetarklasspastor-vibb är också klockren. Han går stundtals bort från scenen som för att fylla på energi, men kanske också för att ge bandet full spotlight i de instrumentala delarna. Att bandets övriga medlemmar sitter ner på stolar under hela giget adderar känslan att det här bandet gör saker på sitt eget sätt. De spelar dessutom en cover på In the Aeroplane Over the Sea av Neutral Milk Hotel (extra poäng för det!). Ett toppengig och bandet var om möjligt minst lika glada som publiken efteråt.
Highlight: Getdown Services från England. Troligtvis omöjliga att lyssna på streamat, men live var de lysande. Jag kunde inte slita mig och då var det mesta sång till backtracks (!), med undantag av lite misshandel av en elgitarr. Tänk Oasis-brödernas o-coolaste antimateria plus disco och någon slags chips-poesi. Det borde vara kass, men showen gick rakt in.
Highlight: Ethel Cain, en stillsam och vacker konsert med otroligt fint publikengagemang. Många starka känslor, idel tårar och alla sjöng med i alla texter. Med ett återhållsamt lugn i kroppsspråket lyckades Ethel skapa en hudnära och magisk stämning i det stora Arena-tältet.
Highlight: Danska band ska man ju se på en dansk festival. Snuggle gör soft 90-talsinspirerad hyper-estetisk loungepop. Tillsammans med t ex Smerz (som jag också såg) och A Good Year (som jag missade) räknas de till nya Köpenhamnssoundet och alla har koppling till skivbolaget Escho. Det är svalt, coolt och lagom quirky men blir lite för mycket cool estetik för att riktigt beröra. Natten till lördag spelade också danska Aphaca på Orange stage – emotionella harmonier och gitarrer som får hjärtat att smälta. Jag lyssnade på vägen hem till tältet och kanske var det absolut vackraste sättet att höra den musiken på – ekandes över fälten.
Khana Bierbood är Thailändsk psykedelisk rock, lite som ett pårökt Khurangbin på efterfest. Underbart sound helt enkelt och det blev full danshysteri i tältscenen Fauna – en av festivalens två nya scener i år.
Highlight: På den mindre scenen Gloria där mycket av de folk-inspirerade akterna spelade fick vi också hård industriell techno signerad Ditte Krøyer. Tänkte egentligen inte alls stanna, men blev kvar låt efter låt. Efter att ha försökt få feeling under Gorillaz gig som var lite trögt i början så blev Krøyer precis den kontrast som räddade tidiga torsdagskvällen.
Highlight: The Zawose Queens. Typisk Roskildebokning där man inte har en aning om artisten, men fastnar fascinerad vid scenkanten. Sångerskornas vokala leverans och svänget är oemotståndligt.
Highlight: Lykke Li gör en snygg spelning på EOS-scenen med byggnadsställningar inklädda i plast och en Lisbeth Salander-inspirerad outfit. Arren är mer poppiga och anpassade för en mer kommersiell framtoning. Det är oklanderligt hela vägen igenom, men jag saknar lite när Lykke Li hade dubbla trummisar och slog på pukor på scen för ett något mer rått sound.
Highlight David Byrne: Av någon anledning har man inte satt David Byrne på Orange stage utan på den mindre Arena-scenen. Det är så fullt av folk att han kunde fyllt fyra Arena-tält och området liknar Woodstock där merparten av oss står och avnjuter spelningen på avstånd. Det är en helgjuten konsert och scenshowen (och dess teman) är som gjord för Roskilde. Hands down.
