Under helgen höll tioårsjubilerande Subkultfestivalen till i Folkets Park i Trollhättan. HYMN var givetvis på plats! I den avslutande artikeln berättar Anton Lindskog om den tredje och sista festivaldagen.
Värmeböljan håller i sig under lördagen och temperaturen ökar med ytterligare några grader. På förmiddagen går Trollhättans Prideparad i mål inne på festivalområdet som under några timmar håller öppet även för paraddeltagare utan festivalarmband.
Turen går därefter till VEX att sparka igång festivaldagen. Devo har nämnts som en viktig inspirationskälla bakom Malmöaktens elektroniska hybrid av postpunk och synthpop. Den visuellt genomtänkta scenshowen med färgkoordinerade outfits och koreograferade danser och – inte minst energin och det starka DIY-hjärtat – får mig att lika gärna associera till Chicks on Speed och det som i början av millenniet kallades för electroclash.
Vi som har sett VEX live några gånger tidigare vet att det är en rivstart varje gång. Lördagens öppningsspelning på Helgonscenen är inget undantag. Det är fullt ös från inledande programförklaringen “Tonight’s Entertainment” till avlutande “No Worries” (kanske den låt där electroclash-associationerna gör sig som mest påminda).
Sångaren, bandledaren (och truppgymnasten) Tobias Kastberg går ner i spagat, delar ut gula VEX-ballonger till publiken och får de främre raderna att röra sig som gorillor i takt till synthslingan i “Saboteur”. Att se på (och delta i) kombinationen av electropunkspelning och barnkalas som utspelar sig på och framför Helgonscenen är fantastiskt kul och en intressant kontrast mot det, rätt mörka och introspektiva, som ryms i exempelvis deras bästa låt “Don’t Change”.
Återvändande Dödsdisko är en av de verkliga snackisarna från förra upplagan av Subkultfestivalen då de spelade på områdets allra minsta scen. Vi missade dem då men efter ha hört hyllningarna går jag tillbaka till Helgonscenen under lördagseftermiddagen för att se duon som gör vad de själva kallar “apocalypse psych pop death disco”. Eller “dansmusik för att fira in världens stundande undergång”.
Scenshowen med corpse paint, rekvisita och kreativt använda backing tracks är mycket teatral och bitvis väldigt skruvad men intressant att följa. Musiken är jämförelsevis enkel att förstå. Punchig, mycket melodiös electropop med tunga, dansanta inslag. När HYMN utnämnde dem till ett av veckans fynd i september 2022 gjorde vi vissa jämförelser med Crystal Castles. Med mer än halva lokalen hoppandes i takt till “Enzo vs Bruce Wayne”, råder det inga tvivel om att Subkultpubliken har tagit dem till sina hjärtan.
Fler akter än tidigare somrar står på årets program. Senare under lördagen blir det också fler överlappande konserter. Då det blir till att prioritera hinner jag endast se senare hälften av de, i närliggande subkulturella sammanhang, flitigt förekommande synthpoplegenderna S.P.O.C.K.s spelning på stora utomhusscenen Aura.
Sångaren Alexander Hofman kämpar tappert på med sina karaktäristiska och energiska danser i mer än trettiogradig värme. Svetten lackar och vi får anta att han nog är rätt nöjd med att ha lyckats byta bort sin traditionella Star Trek-uniform mot en sommaranpassad kortarms- och kortbyxvariant. I övrigt bjuder det jag ser kanske inte på några större överraskningar (mer än att de plockat fram plojcovern på Eddie Meduzas “Mera Brännvin” som första extranummer). Deras naivistiska upptempo-synthpop är det subkulturella glädjepiller vi känner det som.
Det bär emot att gå ifrån svenska EBM-institutionen Sturm Cafés spelning halvvägs in men jag hinner konstatera hur väl relativt nya “Staatsapparat” står sig jämte klassiker som “Koka Kola Freiheit” och “Scheissnormal”. Brittiska Auger har dock levererat ett så starkt album med nya The Old Arcade att de måste prioriteras.
Blackpoolakten Auger gör elektronisk rock, inte sällan med starka känslor, och konsekvent gothestetik. Enligt egna beskrivningen spelar de “dark rock”. På Helgonscenen är låtskrivaren, sångaren och multiinstrumentalisten Kyle J Wilson uppbackad av livegitarrist, livetrummis och backing tracks vilket ger honom utrymme att röra sig fritt på scenen. Att det känns lite anonymt i rakare rocklåtar som “Where Do We Go” vägs upp av de gåshudsframkallande känslourladdningarna i de långsammare, storslagna numren “The Old Arcade” och “Fascinate Me”, där Kyle får briljera som sångare.
Under lördagen tar även några spelningar plats inomhus vid den lilla DJ-scenen Pluto. Här står maskförsedda Bludwave för en cool, retro-TV-spels-inspirerad form av synthwave (eller darksynth) som de själva kallar demowave. Det blir även ett besök från Malmös darkwavehjältar Abu Nein, vilket min kollega Hans kommer att berätta mer om lite senare. Samtidigt intas Helgonscenen av NNHMN som skulle kunna beskrivas som “Tysklands Boy Harsher“. Snyggt, dansant och suggestivt (utan att tangera nämnda bands briljans).
Turen kommer därefter till brittiska Ladytron att avsluta årets Subkultfestival på den stora scenen. Bandet, som självaste Brian Eno har kallat “the best of British pop music”, var praktiskt taget med och definierade hur alternativ elektronisk popmusik lät i början av millenniet. De räknades bland ledstjärnorna i den då så hypade electroclashrörelsen. Förmodligen är det här Subkultfestivalens hittills största bokning.
Jag lyssnade mycket på Liverpoolbandet under storhetstiden i början av 2000-talet och såg dem live, först på Arvikafestivalen och senare som förband till Nine Inch Nails. Men någon gång efter det slutade jag följa dem aktivt. Förmodligen hade jag inte gett deras åttonde album Paradises, som kom i mars, så mycket av min tid utan den annalkande Subkultspelningen i sikte.
Men när jag återser dem på Stellascenen den sena lördagskvällen är det slående hur väl deras koncept har åldrats. Hur snyggt, coolt och futuristiskt det fortfarande är. Kraftwerksk minimalism och mörk klubbestetik mot arvet från hemlandets stolta poptradition. Kontrasterna mellan Helen Marnies änglalika röst och Mira Aroyos kyliga spoken word-partier. “We look good for our age” säger Marnie klarsynt när keyboardisten Daniel Hunt berättar att de spelade ”Discotraxx” första gången de var på Arvikafestivalen ”forever ago”.
Det slår mig att jag också var där. Forever ago. Men just nu är vi på Subkultfestivalen och när ”Seventeen” drar igång spelar inget annat någon roll. Vi ses igen nästa år.
Alla bilder av Odd Glodeck.
