Under helgen höll tioårsjubilerande Subkultfestivalen till i Folkets Park i Trollhättan. HYMN var givetvis på plats! I den tredje artikeln berättar Hans Wåhlberg om fredagen som var den andra festivaldagen.
Med en torsdag som börjat med resa tidig morgon från Stockholm, fortsatt med festivalkonserter och intervjuer fram till midnatt och så den där fotbollen på det, så blev det inte många timmar förrän det var dags för frukost.
Första uppdraget för HYMNs skribenter blev att DJa för VIP-områdets gäster – ärligt talat inte väldigt många – innan konserterna drog igång. Det gjorde också att jag missade halva giget på Stellascenen med Thermostatic som består till hälften av duon Coppia som spelade på fjolårets festival. De håller här samma höga tempo och skarpa scennärvaro som då och lockar till dans bland de som hunnit checka in för dagen, vilket är uppenbart fler än dagen före.
Nu är, till skillnad från igår, tre scener igång och en del akter krockar med varandra, så jag väljer bort Criminal Offender och ser istället Biomekkanik som är först ut på den för dagen riggade stora scenen Aura. Det har ett klart tyngre än sound än Thermostatic vilket förstärks av en ”hårdrockig” gitarr som förstärker det hårda intrycket. De ger bland annat hits som ”Kamikaze Playboy” men också en ny låt, ”Love Me”, som säkerligen är med på det under hösten kommande albumet.
Det är proffsig och kompetent electropop som ibland drar lite åt Depeche Modes 90-talsstoff. Sångaren Christer Hermodsson har en bra och kraftkull röst som måste ha hörts över halva Trollhättan, men jag kommer ändå på mig själv med att tappa fokus och intresse. Jag efterlyser lite hetta och desperation men det är troligen min egen preferens och smak som kanske inte ska lastas på deras sceninsats. Jag noterar dock att en del droppar av efterhand. Kanske lockar en kall öl i den trettiogradiga värmen?
Göteborgstrion Lejonhjärta beskrivs som svårbeskrivlig. Postpunk eller synth? De tillskrivs också så vitt skilda inspirationskällor som Joy Division, The Cure, Kraftwerk och Depeche Mode.
Inledningen på giget lutar mest åt Joy Division, låt vara med mindre karismatisk sång. De har flera bra låtar, i synnerhet ”Not Borderline” som kommer mot slutet av giget, och de spelar också ett par senare släpp, som ”Distortion” och ”Lethal Girl”. Jag gillar det jag hör men deras alster hade troligen gjort sig bättre i en mörkare sal än den soldränkta Stellascenen. Dessutom lider de av en brist som många band i samma genre gör, nämligen en färgstark solosångare med karaktärsstark röst. Men ett framträdande som är överraskande bra blir ändå helhetsintrycket.
Ninjaspark
Från detta lite allvarstyngda förflyttar jag mig till Helgonscenen, halvt inomhus, för att kolla festivalens minst allvarstyngda akt som också är ett av de mest omtalade på festivalens roaster. Omstridda och provokativa. Är detta musik? Får man göra så här?
Sångaren (?) gör entré i brudklänning och solglasögon och studsar omkring på scenen med snurrfinter och hoppsasteg, kompad av deras typiska chiptune-trudelutter som de själva ganska träffande kallar blipblop.
Infantilt? Ja. Roligt? Jo, kanske.
Till låten ”Sommarregn” blir vi besprutade med vattenpistol och badbollar kastas ut i publiken, följt av en gummimadrass, små plastdjur och ett och annat lösgodis.
Infantilt? Ja. Roligt? Jo, ganska.
Till slut måste man ändå kapitulera, tänker jag. Vad är det för fel med att ha kul och vara lite töntigt knäpp?
De fyller också Helgonscenens charmigt (och fiffigt) lutande golv till bristningsgränsen och ger en färgstark regnbågsshow med dansande kvinnor i orientaliska dräkter som också ser till att fylla luften med såpbubblor. Luftmadrassen som kastats ut används snart som transportmedel för en kvinnlig besökare som får en annorlunda stagedive-runda på publikhänderna.
Livet är kort så varför inte ha kul så länge det varar?
Deras chippiga musik är inget jag lyssnar på hemma, men här på denna scen fungerar den utmärkt som komp till deras publikfriande show. När de föser in två små barn på scen närmar de sig möjligen en känslig gräns. Å andra sidan är det ovanligt många barn i publiken som verkar ha oerhört kul. En av dem attackerar mig med sin nyvunna såpbubblepistol långt senare när jag tittar på Alice in Videoland. Vad får man inte stå ut med som HYMN-skribent?
Cat Rapes Dog
Jag tänkte först skriva att de fortsatte i samma stil som Ninjaspark men det är en sanning med stor modifikation. Det gemensamma är dock publikfrieriet, en grad av interaktivitet med publiken och en dos ironi. Cat Rapes Dog däremot är betydligt seriösare i sin ironi som innehåller ganska bitsk samhällskritik.
De driver igång i galopp, med låten ”Trojan Whores”, som dundrar fram samtidigt som utflippade hästanimationer exponeras bakom bandet. Det blir en fullkomligt överrumplande och rasande explosiv och medtyckande inledning av giget, då detta följs av bitande USA-kritik, ”American Dream”, följt av en cover av ”Blitzkrieg Bop” (genialt val just här) och sedan en antifascistisk manifestation som blir nästan aggressivt emotionellt. Det är en lysande inledning som sätter energinivån för hela giget och som inte låter publiken falla i dvala i sommarvärmen, utan istället rida vidare på energivågen från Ninjaspark.
Alice in Videoland
Tempot är ungefär detsamma när Alice in Videoland sätter igång på stora Aurascenen. Publiken här verkar först lite svårflirtad, möjligen lite halvt utmattade efter de föregående urladdningarna. Sångerskan Toril Lindqvist jobbar dock stenhårt för att få igång den. Bandet är ju dessutom också sedan länge känt för sin energiska synthpunk och gör här dessutom en comeback efter sju års frånvaro. Ändå vill det inte riktigt lyfta trots kvällens största åhörarskara. Skam den som ger sig.
Till slut har bandet ändå fått det gensvar de förtjänar. Det är också här jag får en såpbubbleskur i nacken av en busunge som beväpnats av Ninjaspark. Lite ”summer of love”-känsla.
ULTRA SUNN
ULTRA SUNN är faktiskt ett av de band jag sett fram emot mest. De gör också ett fullkomligt klanderfritt framträdande. De är snygga, de är täta och proffsiga och har en medryckande puls i låtarna som funkar på Subkultpubliken. Just detta blir dock min främsta invändning. Det blir rätt snart lite tjatigt och jag får svårt att hålla isär vilken låt det är jag hör. De blir till ett snarlikt EBM-muller av hög klass, men lite väl själlöst.
Uppmärksamheten dras dessutom ofrånkomligt till en blond, kortklippt yngre kvinna (lätt-)klädd i svart och med halsbrytande dansmoves utan paus i värmen. Hon borde fått en plats på scen istället.
Henric de la Cour
Jag har alltid tyckt att Henric varit en av landets mest spännande artister och röster men haft svårt att ta till mig studiomaterialet till hundra procent. Han är också förmodligen lika känd utomlands som i Sverige. Min, från igår nyfunne tyske vän Steffen, nämnde Henric bland dem han såg fram mest emot att se.
Det är emellertid första gången jag ser honom live och jag är spänd på hur jag kommer att ta emot det jag hör och ser. Redan inledningen är tung, samlad och med ett tätt kompband som stöd för Henrics röst som normalt har ett spännande djup men brister lite ibland här. Han ser mot slutet ganska tagen ut och kippar efter andan, vilket inte är konstigt kanske med tanke på den kroniska sjukdom (cystisk fibros) han haft sedan barndomen.
Jag blir dock mer och mer imponerad, eller egentligen lite tagen och berörd av hur sjukt bra detta som jag får bevittna är. Hela akten lyfter sig ett stort snäpp över allt vi hört hittills på festivalen åtminstone. I synnerhet låten ”Chasing Dark” som möjligen kan ses som en sorts titellåt för Henric de la Cours hela artistkarriär och liv. Hur som helst blir jag nästan rörd till tårar och min tidigare lite kyliga inställning till hans alster smälter totalt bort under denna varma junikväll i Trollhättan.
Artikeln om den avslutande festivaldagen kommer imorgon. Alla bilder av Odd Glodeck.
