Under helgen höll tioårsjubilerande Subkultfestivalen till i Folkets Park i Trollhättan. HYMN var givetvis på plats! I den andra artikeln från festivalen berättar Anton Lindskog om spelningarna under den första festivaldagen.
Solen steker över festivalområdet när Likk går på den mindre utomhusscenen Aura. Duon, som bildades för bara något år sedan, består av Toril Lindqvist från Alice in Videoland och Andreas Andersson från Abu Nein. Båda spelar på festivalens senare dagar med sina “ordinarie” band.
Med det gemensamma projektet har de beskrivit sig själva som “electro-punk-synth-rock-darkwave-fill-in-the-blanks-crusaders”. Det är catchig electropunk som, av nämnda band, har mest gemensamt med Alice in Videoland. Och vi som har sett det bandet några gånger tidigare vet redan vilken karismatisk och fängslande frontkvinna Toril är. Likk ger henne ytterligare en plats att skina.
Dagens höjdpunkt blir dock Eddie Dark. “Synth-punk-vampyren” från Grekland besökte (genremässigt nära angränsande festivalen) Kalabalik på Tyrolen för bara två år sedan. Och han har vuxit ytterligare som scenpersonlighet sedan dess. Energinivån, likt de teatrala dragen, har skruvats till och skruvats upp till nästa nivå.
Eddie Dark gör lo fi-producerad, mycket rå elektronisk gothpop som avverkas i snabbt tempo. Största behållningen är dock enmansföreställningen som tar plats på inomhusscenen Helgon, centrerad kring den utlevande huvudpersonen. Min HYMN-kollega Hans jämför honom med en ung Iggy Pop. Om Iggy Pop, någon gång i sin ungdom, blivit biten av en radioaktiv fladdermus i Throbbing Gristles replokal hade resultatet kanske kunnat bli något i stil med det här.
Eddie har Subkultpubliken i sina händer och lyckas dela publikhavet, likt en biblisk gestalt för att sedan dra igång dagens första moshpit. Det här är en fullkomligt klockren bokning för Subkultfestivalen.
Däremot såg jag inte indienostalgibokningen The Primitives komma. Bandet från Coventry blev kanske aldrig större än sin stora hit “Crash” från 1988. Under eftermiddagen i Trollhättans folkpark låter den bara som en hit i mängden jämte minst lika catchiga nummer som “Panic”, “Way Behind Me” och “Secrets” (som de nämner att de inte har spelat på sexton år).
De har en hel räcka starka poplåtar i bagaget och sångerskan och frontkvinnan Tracy Tracy (så cool att hennes namn måste sägas två gånger) är fortfarande väldigt cool. I slutet av 80-talet var de förband åt namn som The Smiths och The Sugarcubes. Givet bandets dignitet är uppslutningen inför deras spelning i folkparken relativt skral, vilket vittnar om att deras The Byrds-inspirerade indiepop inte riktigt matchar festivalens målgrupp.
Efterföljande Pink Turns Blue är en av de programpunkter jag själv har sett mest fram emot att se. I mitten av 80-talet var de en av pionjärakterna i den tyska gothscenen. Idag är sångaren, gitarristen och låtskrivaren Mic Jogwer enda kvarvarande originalmedlemmen. Deras spelning på Helgonscenen blir en stämningsfull postpunkseans.
Uttrycket är sammanbitet och allvarsamt, helt i enlighet med musiken. Det är låtarna och talangen för melankoliskt stämningsbyggande som driver spelningen framåt. De hinner avverka flera nummer från sitt landmärke If Two Worlds Kiss innan avslutningen med snygga suggestiva “Your Master Is Calling”.
Skellefteåbördiga trallpunkinstitutionen Lastkaj 14 gör sitt tredje besök på Subkultfestivalen. Den här gången är de förstärkta av Thomas Österberg från Fruktansvärld på bas. Pierre “Stryparn” Pettersson har fått diskbråk i nacken och får hålla sig till att sjunga och göra sina egendomliga små danser (bland annat genom att gå som en kyckling) men kan självklart inte hålla sig ifrån några brandtal om vikten av att rösta och engagera sig fackligt – och inte minst om hur viktig Subkultfestivalen är i en sönderkommersialiserad värld.
Jämte melankoliska urladdningen “Becksvart” griper “Fem millimeter” och “Låt mig förtäras” – två senare nummer med Ammy “Bulten” Olofsson på sång – starkast tag i mig. Socialrealism blandas med humor, starka trallrefränger och d-takt. Trots att Köttgrottorna avverkat sina ekivoka klassiker “Züga” och “Älska mig” bara några timmar tidigare på samma scen, blir dagens stora trallpunkögonblick ändå att se Stryparn, Bulten, Kapten Grå och Thomas hoppa jämfota tillsammans under obligatoriska avslutningen “Håll höjd”.
Tyvärr har kanadensiska Traitrs ställt in hela sin Europaturné men stockholmska A Projection är en klart godkänd ersättare. Förra gången de spelade på festivalen, för sju år sedan, var de ett mycket Joy Division-influerat postpunkband med “traditionell” rockbandsättning. Efter det har de återfötts som ett, mer New Order-minnande, renodlat synthband. Det är en förvandling som de har klarat utomordentligt väl och trion står för en snygg, energisk spelning på Helgonscenen. Dessutom plockar de poäng för sitt coverval med tolkningen av Girls Under Glass “We Feel Alright”.
Turen har kommit till Aesthetic Perfection att avsluta första festivaldagen. Det märks att det här är en av höjdpunkterna för många, vilket min kollega Hans intervjuer med besökarna också vittnar om.
Daniel Graves startade Aesthetic Perfection för tjugosex år sedan som ett renodlat aggrotechprojekt. Han tvingades släppa synthpoplåten ”Never Enough” – en av konsertens höjdpunkter – under alter egot Necessary Response av sin dåvarande label för att inte ”förvirra publiken”. Ett katastrofalt beslut av skivbolaget då det är just förmågan att alternera mellan aggrotech och synthpop, från growling till synthpopcrooning som är, den nu oberoende artistens styrka.
Stilblandning ger en intressant dynamik till liveakten Aesthetic Perfection. Förstärkt av gitarrist och livetrummis, står karismatiske Graves för en energisk, underhållande headlinerspelning. Lätt skruvad humor i catchiga “Summer Goth” följt av industrirockgitarrer och tunga beats i “We Bring The Beat”.
På vägen tillbaka till hotellet berättar min kollega Hans om besökarna han har träffat och intervjuat under dagen. Om hur många som har sagt att de uppfattar Subkultfestivalen som en vänlig och öppensinnad fristad, vilket är en bild jag också delar efter alla mina besök på festivalen. Jag tänker på vad Pierre “Styparn” Pettersson i Lastkaj 14 sa i sitt mellansnack några timmar tidigare: “Subkultfestivalen är bättre än skitsamhället som vi lever i”.
Fler artiklar från Subkultfestivalen följer. Alla bilder av Odd Glodeck.
