Under helgen höll tioårsjubilerande Subkultfestivalen till i Folkets Park i Trollhättan. HYMN var givetvis på plats! I den första av våra artiklar från festivalen berättar Hans Wåhlberg om sina möten med publiken under den första festivaldagen.
Ifjol besökte jag Subkultfestivalen för första gången. Festivalen som lockar med en tämligen unik blandning av elektroniskt, synth, darkwave, industrial och trallpunk. Då tog jag tåg till Vänersborg men årets festival var tillbakaflyttad till Trollhättan så det blev både tåg och buss via Skövde. På resan hade jag sällskap med ett trettiotal stockholmare som alla var på väg mot samma mål.
På bussen från Skövde hamnar jag bredvid Carro som varit på festivalen en gång tidigare, men som tillhör vad hon beskriver som ”en klick alternativa synthare”. I Stockholm hänger de på klubben Syntax Error vid Mariatorget eller på Timebar på torsdagar. Nu är de dock alla på väg mot den jämförelsevis lilla staden Trollhättan. Jag blir nyfiken på varför så många gör resan just till den likaledes jämförelsevis lilla festivalen nästan 40 mil hemifrån.
I första hand lockas de ju av musiken och Carro ser främst fram emot Aesthetic Perfection, Charta 77, Ninjaspark, Småjävlafötter, Alice in Videoland, S.P.O.C.K. och Mimikry. Hon förklarar att det som lockar en till Subkult förutom banden man gillar också är att det har formats en sorts Subkult-community där man träffar både gamla och nya vänner. Det är på campingen man bor och mycket kretsar kring den. Hon betonar att det är en omhändertagande och kärleksfull publik på festivalen. En liten krets med respekt för varandra och en öppenhet för nykomlingar.
När bussen kommer fram till Trollhättan styr de stegen mot campingplatsen för att lasta av sina grejor och tömma resväskorna för att fylla dem med öl istället. Destination Systembolaget direkt alltså. Nätterna kan bli långa på campingen.
Den stockholmska synen på festivalens vänlighet känner jag igen från mina egna reflektioner från ifjol men funderar på om den är generell bland besökarna. Jag bestämmer mig för att ta reda på saken genom en liten minienkät i publikhavet.
Jag träffar först Steffen från Hamburg som sitter med en öl tillsammans med Anna från Halmstad som han lärt känna genom Subkultbesök. Steffen gillar festivalens ickekommersiella prägel och DIY-anda. Han ser det ur en politisk vänsterhållning som ett andningshål i ett annars genomkommersialiserat samhälle. Dessutom har han fått flera nya vänner genom Subkultbesöken, varav ett flertal sitter med kring bordet.
Själv funderar jag över varför jag aldrig stött på någon från trakten Trollhättan eller Vänersborg på fjolårets festival eller under mina samtal den här dagen. Steffens vän Anna tror att det är en småstadsmentalitet. Folk i mindre städer vill hellre sitta hemma och ha lugn och ro, tror hon. ”I Halmstad vaknar folk bara om det är Per Gessle som spelar på Tylösand”, hävdar hon. Hon säger att hon känner sig ganska ensam om sin musiksmak i Halmstad så det är svårt få med sig någon till en festival som Subkult exempelvis. Dessutom kommer det nästan aldrig några band till Halmstad som rör sig i de genrer hon gillar. Folk som hon måste alltså ta sig till de event som finns på andra platser. Dessutom blir själva grejen att resa någonstans blir ett extra avbrott i vardagslunken, tänker hon vidare.
Jag flyttar över till ett annat bord där Ann och Susanne sitter och njuter av varsin drink. Ann har bott i Trollhättan tidigare men flyttat till Stockholm för drygt tjugo år sedan. Hon är därmed ändå den första med lokalanknytning jag träffar på Subkultfestivalen. Hon har varit med på alla årgångar av festivalen utom en. Dels får hon träffa vänner från förr men hon gillar också stämningen och vänligheten bland besökarna. En gång har hon sett någon som varit för full och som trampade henne på tårna, men ”han hade ändå vett att be om ursäkt”. Det är alltså långt ifrån beskrivningar av sådant som hänt på andra festivaler, som Sweden Rock exempelvis, som fler än Ann och Susanne tar fram som skräckexempel.
Susanne är ur-Stockholmare men har träffat Ann genom musiken på en konsert med Nitzer Ebb. De älskar Depeche Mode och är frekventa besökare på Stockholmsklubbar där deras musik spelas. På årets Subkult ser de främst fram emot ULTRA SUNN och NNHMN. Ann gillar främst EBM och ser fram emot Aesthetic Perfection men också TUKT, Strikkland, Sturm Café och Henric de la Cour.
Jag rör mig vidare och pratar med folk jag stöter på och det tema som återkommer är just hur vänlig stämning det är och hur problemfritt de ändå ganska disparata fanskarorna kring trallpunken respektive synthgenrerna umgås och dessutom tar intryck av varandra. Det finns liksom ingen rivalitet utan alla känner sig mer som ”Subkultare”. Ju längre kvällen går blir det också allt fler som går runt i just t-shirts med Subkult-tryck. Det är en klan som rimligen bör bli större för varje år eftersom så många som varit här en gång vill komma tillbaka nästa år igen. Årets festival bjuder dessutom på fantastiskt sommarväder och en lovande första (halv)dag. Den får dock kollegan Anton berätta om i en separat artikel.
Fler artiklar från Subkultfestivalen följer. Alla bilder av Odd Glodeck.
