Göteborgsbaserade Eye Travel – till vardags Christoffer Andersson – utgår från popmusikens rötter, det vill säga 60-talet, och även om skapandet är en sidosyssla går det inte att ta miste på passionen. Christoffer har en stark känsla för smittsamma melodier. Hans nya skiva The Rhythm of Mandolay är ett album som för tankarna till Cat Stevens, tidiga The Bee Gees och Phil Spector.
Eye Travel albumdebuterade redan 2013, men uppföljaren dröjde och det såg ut som att Still Twinkle Like Stars in My Brain riskerade att bli Christoffers motsvarighet till Jakob Hellmans …och stora havet. Enligt Christoffer var det till och med nära att debuten aldrig såg dagens ljus.
Hur började allting?
– 2009 släpptes första singeln. Jag hade kommit i kontakt med producenten Charlie (Storm). Och vi spelade in från ungefär 2007 till 2008… Mest för skojs skull. Han gillade resultatet, så vi körde på. På den tiden skickades demos till olika skivbolag med brev och det blev napp i Göteborg. Det blev en del spelningar och en singel. Tyvärr blev det inget albumsläpp… Mycket av det praktiska klaffade inte.
Christoffer berättar att det blev ett abrupt slut – slutligen valde han att ge ut debutalbumet på egen hand. Därefter dröjde det mer än ett årtionde innan allt tog fart igen.
“Det låg väldigt många demos undangömda och dammade”
– Det låg väldigt många demos undangömda och dammade. Jag kände att jag ville spela in dessa grejer och kontaktade Charlie… Vi körde på igen. Grunderna spelades in runt 2011.
Du har byggt vidare på det som redan fanns?
– Ja, precis. Vi har spelat in sedan 2023.
Vad är den stora skillnaden gentemot debuten?
– Förra skivan var mer konceptuell, vi ville att det skulle låta på ett visst sätt… Mycket reverb, rullbandsspelare. Vi satsade fullt ut på 60-tals-grejen. Nu blev det lite spretigare, vi spelade in utan att tänka så mycket.
Christoffer berättar att de funderade på att släppa flera minialbum istället för en regelrätt fullängdare, men han landade i det klassiska formatet med 11 låtar.
– Idén var att släppa ungefär tre låtar på en gång som hörde ihop… Det kändes inte inledningsvis som en hel skiva. Men så lyckade vi på något sätt, tycker jag i alla fall, hitta en låtordning som passade låtarna. Det blev ett fungerande sammanhang och ett album. Men det finns ingen tydlig tanke som löper genom skivan från första till sista låten.
”Pauline” har ett långt mer modernare sound än flera andra låtar på skivan.
– Exakt! Det blir spretigt på gott och ont.
Vad handlar singeln ”Beech Street” om?
– Mina texter är präglas av förnimmelser och förvrängda minnesbilder. Det rör sig inte om historier som går från a till ö. Jag hittar ord som beskriver en känsla i stunden… Det är inte ens säkert att jag kommer ihåg vad jag tänkte när jag formulerade meningen. Och det blir en kick att komma på en fras som stämmer överens med melodin.
“Det gör att det blir låtar som inte handlar om något speciellt”
– I slutändan är det nästan ett redaktionellt arbete att få delarna att bli en helhet… Att hitta det som passar ihop, välja ut det som är bra. Det gör att det blir låtar som inte handlar om något speciellt.
Det går med andra ord inte att hitta en röd tråd?
– Jo, om du vill, skrattar Christoffer. Det går att göra väldigt många efterkonstruktioner.
Christoffer förklarar att med tiden kan låtarna komma att betyda något nytt.
– ”Beech Street” handlar kanske om hämnd, samtidigt som jag inte är så hämndlysten. Titeln har samma namn som gatan jag växte upp på, bokvägen. Lite barndom.
Vad lyssnar du själv på?
– Senast har jag lyssnat mycket på Phil Ochs, men även Paul Simon. Jag var på hans konsert i Köpenhamn nyligen. Det var roligt, han är 84 år, vilket är imponerande. Det var inspirerande att se att han fortfarande orkar hålla på.
Christoffer berättar att han gärna lyssnar på de mindre kända låtarna.
– Jag har även snöat in mycket på Ola Magnell. Jag sparar så mycket låtar på Spotify att jag inte har koll längre. Upptäckte förresten en låt som heter ”Drömmarnas skepp” med Staffan Percy, riktigt bra.
Ska du själv spela live i samband med nya skivan?
– Det finns inget riktigt maskineri kring detta… Jag får känna efter och om det ens finns någon efterfrågan. Jag känner att tiden när man spelade för en spaghetti med köttfärsås är över, småler Christoffer. Jag får se.
Det visar sig att Christoffer aldrig varit delaktig i ett annat musikaliskt sammanhang än solo.
– Jag har aldrig riktigt vågat vara med i ett band, utan det har blivit sologrejen. Nu är det jag och Charlie som har ett band… Det är så långt som jag vågar gå.
På denna och förra skivan har de dock anlitat ett stort antal musiker och det märks på de många lagren som går att finna bland låtarna. Ljudbilden har många bottnar. Christoffer tackar Charlie för resultatet och i mångt och mycket har han fått fria tyglar. Han får musiken att ta nya vägar.
– På förra skivan anlitade vi ungefär 30 musiker, nu är det kanske hälften. Det är mindre stråkar denna gång. Det har inte varit en lika stor process. Jag kan säga att det inte låter som mina ursprungliga demos och det kan jag tacka Charlie för. Jag åker bara med, både han och musikerna får göra vad de vill.
Hur träffades du och Charlie? Han är känd för att bland annat ha samarbetet med Håkan Hellström och Hurula.
– Jag ville spela in några låtar och det slutade med att jag och farsan åkte till Musik utan gränser… Vi visste att det fanns många med musikkontakter där. Vi frågade om det fanns någon lämplig och svaret blev just Charlie. Vi åkte till honom helt enkelt, tog med min gitarr. Han tyckte att det lät bra.
Han fortsätter:
– Denna gång har vi spelat in när det funnits läge, bara av glädje.
The Rhythm of Madolay har hyllats internationellt i tidningen Shinding och de svenska recensenterna har varit minst lika positiva. Det finns uppenbarligen ett intresse för Eye Travel och den musik som Christoffer representerar. Vintagepop för musikälskare.
