Faktumet att Emanuel Lundgren frontade det väldigt snälla 28-hövdade indiepopbandet I’m From Barcelona i början av millenniet känns avlägset vid mötet med hans senaste musikaliska inkarnation. Med Pig Machine befinner han sig någonstans mellan Suicide och The Birthday Party med inslag av no wave och tidiga Einstürzende Neubauten.
Stockholmstrion, som för kvällen har krympt till en duo, står med trummaskin, synthbas och atonal gitarr, för en lika industriell som punkig förbandsspelning utförd med energi, DIY-patos och uppenbar kärlek till förebilderna. Det är mycket charmigt och en passande uppvärmning inför det katarsis som följer med Los Angeles-baserade Youth Code.
“Världens argaste turturduvor” Sara Taylor och Ryan George bildade Youth Code år 2012. De är fortfarande industrialgenrens gulligaste kärlekspar men den musikaliska aktiviteten har, på senare år, varit rätt sporadisk.
När jag intervjuade Sara för HYMN i samband med Köpenhamnsbesöket 2016 var jag övertygad om att de var industrialgenrens framtid. Då var de aktuella med sitt Rhys Fulber-producerade landmärke Commitment to Complications. Sedan dröjde hela fem år till nästa släpp – King Yosef-samarbetet A Skeleton Key in the Doors of Depression (varifrån “The World Stage” blir en av Malmöspelningens höjdpunkter). Efter det ytterligare fyra år till EPn Yours, With Malice som de är ute på turné med när de väl når Malmö och Plan Bs garagescen tio år senare. Livet kom emellan.
Men när jag ser dem gå på scen med effektfull ljussättning till Carl Orffs “O Fortuna” för att sparka igång konserten med “The Dust of Fallen Rome”, är det som att tiden har stått stilla. Den klassiska Wax Trax-soundet är fortfarande en stark referens. Klangbilden från de album som Front Line Assembly släppte på nämnda label från slutet av 80-talet till början av 90-talet – och inte minst vad genretitanerna Ministry gjorde under sin sammanfallande gyllene era. Men snarare än att vara några renläriga revivalister adderar Youth Code en punkighet som särskiljer dem. Och tiden har knappast fått dem att mjukna.
Livebandet Youth Code kommer till sin fulla rätt i en mindre lokal, av det slag som Plan Bs garage. Att Ryan står parkerad bakom sin arsenal av synthar och elektronik, hindrar honom inte från att dansa genom hela konserten och göra hotfulla slagsmålsposer när det svänger som mest.
Det råder dock inga tvivel om att karismatiska uppviglarinnan Sara är den verkliga stjärnan. Under dramatiska “Anagnorisis” springer hon ut bland publiken och sätter sig på golvet – för att få hela rummet att göra detsamma. När “Wishing Well” startar klättrar hon upp på en killes axlar. Energinivån är högt uppskruvad och rösten håller hela vägen även genom de mest hardcoremuskulösa skriksångpartierna i “Avengement”.
Konserten avslutas med att Sara dansar ut genom publiken medan DJn drar igång en hip hop-låt som jag inte hinner shazama. Ett kul inslag som också känns helt rätt. För det här är industrial för en tid där genrebeskrivningar tappat betydelse.
