Som väntat är det Talking Heads-ikonen David Byrne som överglänser allt, sista dagen på Rosendal Garden Party 2026 i Stockholm. Inte bara musikaliskt, utan också som person.
“I want my planet back”, säger en stor skylt på Rosendal Garden Party, som med affischnamn som David Byrne har lockat mig och nära 13 000 andra till ett regnlynnigt Djurgården. Skylten gör mig glatt överraskad. Något som känns och strävar. Sen råkar jag tjuvlyssna på en festivalbesökare. “Det här är verkligen ett påkostat evenemang! Och inte bara vegansk mat, som på det där hemska W** O** W***, säger hon till sina vänner vid vipbaren. Jag blir varken glad eller överraskad. Jag blir mest matt, som himlens gråskala. Några timmar senare är kinderna i stället helt röda av livskraft.
Dagens första band, Göteborgsbaserade soulkollektivet The Magnolia, ger en stabil spelning. Instrumenten spelas bra. Det sjungs bra, av Albin Lee Meldau, Arvid Nero och körsångarna. Det ska de ha! Det mellansnackas om att vintern är över. Jag hoppas att något av mer nyhetsvärde har hänt i sångarnas liv på senaste. Eftermiddagspubliken är ganska tunn – men musiksugen och artig. De applåderar stadigt. Tur det, så att The Magnolias upplevelse av festivalgiget inte hänger på mitt uttryckslösa ansikte. Jag behöver något starkare för att kunna ignorera hur det kulna vädret smyger sig in under alla lager.
José Gonzáles kliver på den stora scenen i sällskap av sin gitarr. Ensligt hade det kunnat bli. Men så påminns jag om att det här är hans magi. Liveband är överflödigt när González sångröst blir ett med gitarren. Göteborgs stolthet trollbinder oss med egna klassikerna “Lovestain” och “Every Age” – och sina succécovers av The Knifes “Heartbeats”, The Beatles “Blackbird” Massive Attacks “Teardrop”. Jag skrattar till när han följer upp sin egen generiska “har ni det bra?”-replik med ett “eh … bra mellansnack …”. Självinsikt är snyggt. Betyget blir: Utsökt gig.
Att recensera Sienna Spiro vore inte rättvist mot artisten, då jag ärligt talat tar överlevnadspaus när hon spelar. Jag letar mat ganska länge, äter taco och klär på mig mer kläder. Jag hör Spiro på håll och det låter fint. Jag hoppas att rätt personer ser spelningen och att hon får göra många fler.
Slowdive ser jag förstås. De återuppståndna, hyllade shoegaze-britterna lockar indiefolk, gothare och metalheads i flera generationer till Rosendal. Tre unga gothare står i bredd framför mig och filmar samma parti av en låt. Det är något med deras ögonblick som väcker minnen från när allt var nytt och starkt. Rachel Goswell och Neil Halstead med bandmedlemmar har inte bara influerat otaliga musiker med sitt sound ända sedan 90-talet. Stilförebilder är de också, för minst ett fan har klätt ut sig till kusligt snygga Goswell, med en svart, fjunig huvudbonad. Jag föredrar den hommagen framför när Viagra Boys-fans klär ut (av) sig som det bandets frontman.
Slowdives psykedeliska projektioner är riktigt snygga och bandet levererar hela timmen, som väntat. Att jag personligen inte blir speciellt berörd av Slowdive, utan snarare sömnig av intensiva gitarrmattor och sval ljudbild – det känns inte så relevant. Fansen dronemyser.
I vilken ände ska jag börja berätta hur det var att se den strålande, levande legendaren David Byrne på scen? Den 74-åriga Talking Heads-sångaren som så nyfiket producerar och presenterar sin musik, för cool och nördig för att bry sig om vad som kan anses lite för pretto, lite för färgglatt, lite för …
Jag ler när jag skriver det här. Så vi river först av faktumet att det finns stunder i Byrnes dunderapplåderade, imponerande show då jag önskar mig något annat. Ibland blir de många bilderna och gesterna snudd på apelsin-TV. Hans Broadway-energiska dansare hade kunnat pausa mer, till förmån för en mer avskalad direktkontakt mellan ikonen och publiken. Men jag vet, konceptmakaren Byrne vill visa oss vad hans kollektiv kan göra ihop, synkade in i minsta detalj. Jag uppskattar även det.
Det vore nästan omänskligt att inte ryckas med i showen. Jag fascineras, dansar och fnissar medan David Byrne & co levererar allt utom en tråkig stund. Han har ett tajt marching band som rör sig som en organism hela giget – en koreografi där Byrne själv ingår. Musikaliskt är det ren kvalitet. Skönt att lyssna på. De syr ihop gyllene hits som “Psycho Killer”, “Burning Down The House” och “Once In A Lifetime” med nyare släpp som mysiga “Everybody Laughs” från 2025-albumet “Who Is The Sky?”. Finurligheten i texterna kommer fram bra.
På backdropen projiceras bland annat Byrnes skogsutflykt i Nacka, covid-operasångare på balkong och polisvåld på gatorna i USA. Kroppen tinar faktiskt upp i den svala kvällen. Jag tackar musikens kvalitet, den bländande färginjektionen från scenen – och personen David Byrnes värme, närvaro och engagemang. Han bara växer i mina ögon för varje mellansnack.
Dessa enkla Byrne-visdomar kommer stanna hos mig: “Kärlek och vänlighet är det mest punkiga du kan ägna dig åt just nu”. “Djuren har känslor. Vilka är vi att påstå att de inte känner som vi? Separationen mellan oss och naturen är relativt ny (…) och det är inte så att vi inte kan lösa upp den”.
David Byrne borde vara fridlyst. Snällhet är coolt.
