När The White Stripes spelade i Malmö första gången, på KB 2002, stod jag längst fram vid scenkanten och fick Jack Whites svett på mig. Den påstådda syskonduon inledde med “Dead Leaves and The Dirty Ground” och, trots att jag var småkär i trummisen Meg White, lämnade huvudpersonens oförställda coolhet ändå ett större intryck på mig. Jag fortsatte att följa honom från nämnda bands minimalism, via The Raconteurs mer kollaborativa natur mot en storslagen arenakonsert när soloartisten Jack White väl slagit igenom som en rockstjärna värdig att headlina Orange Stage under en av kvällarna på Roskildefestivalen 2012.
Någonstans därefter tappade vi kontakten med varandra. Det kändes helt enkelt inte lika kul längre och jag var inställd på att Jack Whites retrobluesrock nog var ett rätt så avslutat kapitel i mitt musikliv. I vart fall fram till att jag hörde senaste albumet No Name (2024).
Vad som görs på No Name, görs år 2026 ännu bättre av liveartisten Jack White. Världsstjärnan som vi möter på ett – väldigt fullsatt – Slagthuset har hittat tillbaka till essensen av sitt eget artistskap och insett vari storheten ligger.
Det är, under den två timmar långa spelningen på Slagthuset, inte enbart gitarrvirtuosen Jack White eller bluesrockens “excentriska” renässansman vi möter. Kanske är det mer än något annat en hyllning till låtskatten som spänner över nästan tre decennier. När tidigare nämnda “Dead Leaves and The Dirty Ground” dyker upp redan som andra låt i setet efter inledande “That’s How I’m Feeling” känns det som att cirkeln är sluten.
Kvällens huvudperson är uppbackad ett tre man starkt kompband där vi bland annat hittar The Raconteurs-trummisen James Patrick Keeler (för övrigt samma line-up som på nyligen utannonserade kommande albumet Frozen Charlotte). Men det är tveklöst Jack (och hans medhavda gitarrarsenal) som står i centrum. Redan under de tidiga White Stripes-åren besatt han förmågan att få sitt instrument att låta som gitarr, bas och keyboards på en och samma gång. Och han har fortsatt utveckla den tekniska färdigheten sedan dess.
Setlisten plockar generöst från alla projekt genom hela karriären. The Raconteurs-singeln “Steady As She Goes” är fortfarande en oemotståndlig banger. “The Union Forever” påminner oss om hur The White Stripes, i början av millenniet, fick lastgammal blues och garagerock att låta som perfekt popmusik. Solonumret “Love Interruption” står sig anmärkningsvärt väl jämte nämnda klassiker. “I Cut Like A Buffalo”, som ursprungligen spelades in med The Dead Weather (i vilken han spelar trummor i originalversionen), blir en oväntad konserthöjdpunkt med en utdragen duell mellan bandets organist Bobby Emmett och sologitarristen Jack White.
Det känns stort att få se honom i den här tappningen. Utan färgkoordinerade outfits eller andra gimmicks. Han har ibland kallats för bluesrockens svar på Prince. Och den jämförelsen är väl inte helt tokig.
I vilket fall känns kvällens stränga mobilförbud som något som mycket väl hade kunnat iscensättas av digitala skeptikern Prince. Varje konsertbesökare måste stoppa ner sin mobiltelefon i en påse som plomberas av vakterna vid ingången. Sedan får man bära telefonpåsen med sig men ända sättet att öppna den är att gå till utgången och be personalen låsa upp. Ett tilltag som känns lite överdrivet även givet huvudpersonens aversion mot smartphones (men visst är det rätt skönt att slippa få sikten skymd av mobilkameror under konserten). Det flyter ändå på anmärkningsvärt smidigt och blir aldrig den logistiska mardröm man hade kunnat föreställa sig, när ett fullsatt Slagthuset ska stå i kö för extra mobilhantering.
Energinivån är hög genom hela konserten fram till avslutande “Archbishop Harold Holmes”. Nej de återvänder faktiskt inte till scenen en andra gång för att spela “Seven Nation Army”. Men den basgången kommer ju ändå snart att brölas inför varje match under fotbolls-VM.
