Den naturbegåvade jazztrumpetaren och sångaren Chet Baker är möjligen mer idoliserad som fallen sexsymbol än som musiker; en James Dean-liknande rebellfigur vars talang hamnade i skuggan av skandalösa otrohetsaffärer, narkotikadomar och påföljande fängelsevistelser. Även om en majoritet av lyssnare sannolikt mest förknippar Baker med vokalalbumet Chet Baker Sings från 1954/56 spelade han fram till sin död 1988 in en omfattande katalog på diverse små bolag. Likaså har det allteftersom dykt upp ett flertal live-framträdanden likt nyligen utgivna Shine, en konsert på Teatro Estense i Ferrara, Italien 1987, släppt exklusivt i samband med Record Store Day.
Fastän RSD-relaterade utgivningar ofta utgör en ovälkommen retronostalgisk utfyllnad i skivbutiksbackar betonar denna tidigare dolda jazzpärla en sällan uppmärksammad sida av Baker som på sitt livs höst kunde uppbåda gripande och intrikata prestationer med en bekant, till synes obesvärad framtoning.
Trots att Baker efter förlusten av sina tänder under flera år i stort höll sig borta från musiken lyckades han på nytt öva upp sin embouchyr. Medan Bakers spelstil på de senare albumen skiljer sig något från tidigare är det anmärkningsvärt hur några av hans bästa insatser, såsom ”comebacken” She Was Too Good To Me från 1974 samt Chet Baker In Tokyo (1988/89), återfinns här. När vi möter honom på Teatro Estense är det möjligen för sista gången sett till tidigare outgivet material från tiden strax före hans bortgång. Några månader senare avled Baker efter att ha fallit från sitt hotellrumsfönster i Amsterdam.
Ett melankoliskt blickfång av Baker skildras i Bruce Webers berömda dokumentärfilm Let’s Get Lost, där den en gång så fotogeniske jazzidolen genomgått en skrämmande omvandling till det yttre; ett vackert ansikte sargat av decennier av drogmissbruk. Likaså befinner sig hans musik till synes i en sorts förflutenhet; Baker fångas i de filmade framförandena likt en sorgset romantisk gestalt, en sprucken spegling av förspilld ungdomlig kärlek och begåvning.
Fullt så melodramatisk blir framställningen inte på Shine. Även om den Baker vi möter här i stort är densamme som i Webers film får vi ett betydligt mer tacksamt intryck av hans ihållande skicklighet, inspelad i artistens föredragna intima konsertsetting. Typiskt för Bakers sena period blandas klassiska jazzstandards med mer egensinniga val i en trumlös ensemble som ger desto större frihet till individuella improvisationer samtidigt som virtuosa inslag tonas ned till förmån för en distinkt ”cool” ljudbild.
Till albumets utmärkande partier hör flöjtisten och gitarristen Nicola Stilos samt pianisten Michel Grailliers solon som på renderingarna av bland annat ”But Not For Me” och ”You’d Be So Nice To Come Home To” varvas förtjänstfullt av samspel med Baker. Här återkallas delvis de kontrapunktala melodiska kommentarer som lanserade trumpetaren i West Coast-pionjären tillika saxofonisten Gerry Mulligans berömda kvartett.
En nämnvärd ny influens påträffas i den sentimentalt sjungna ”Almost Blue”, skriven av Elvis Costello, vilken förvisso smälter väl in i repertoaren med tanke på att låten i sin tur baserats på Bakers tidiga tolkning av ”The Thrill Is Gone”. Vid sidan av Weber var det Costello som främst bidrog till att ge Baker ett sent men desto mer välkommet uppsving, med gemensamma insatser på låten ”Shipbuilding” liksom en uppmärksammad spelning på anrika jazzklubben Ronnie Scotts.
Medan Shine inte ställer Baker i vidare innovativ dager är det slående med vilken klarhet han här förvaltar ett splittrat men ur jazzhistorisk synpunkt orubbligt arv. På så vis vittnar Chet Bakers sista viskning om en stor och av många ännu outforskad musikskatt.
[Red Records, 22 maj]
