Efter närmare ett halvsekel av ständiga stilbyten, sidospår och omvägar tillåter sig Elvis Costello att stanna upp och se tillbaka på sina första tio år. Nostalgitrippen Radio Soul! – The Early Songs kravlade runt i USA redan förra sommaren men tillbaka i Europa sker turnépremiären på Science Village Hall i Lund – ärkebrittens första besök i student- och cykelstaden på 32 år.
Elvis Costello har hunnit göra det mesta med de flesta. Från new wave, pubrock och punk till opera, kammarpop, country och croonerballader. Cocktailjazz med Burt Bacharach, neosoul med The Roots, stråkprydd Shakespeare-romantik med Brodsky Quartet, instrumental filmmusik med Richard Harvey och otaliga samarbeten med Allen Toussaint, Paul McCartney, Nick Lowe, Charles Mingus, Chet Baker, Pogues och T Bone Burnett. Han har till och med gjort en svensk skiva tillsammans med Ann-Sofie von Otter, Benny Andersson och Fläskkvartetten. En rastlös själ som ideligen tröttnar på sig själv och sitt namn och ofta hellre dyker upp som Howard Coward, Napoleon Dynamite, Little Hand of Concrete, Horace Barlow, Eamonn Singer, Mighty Corsican, Emotional Toothpaste eller under sitt eget dopnamn Declan Patrick Aloysius MacManus.
Ändå har han varit orimligt konsekvent genom åren. Utöver basisten Davey Faragher (Cracker, John Hiatt, Monkees) är dagens kompband The Imposters i praktiken identiskt med det The Attractions som uppstod lagom till att debutalbumet My Aim Is True (inspelat med Clover) släpptes 1977. Pete Thomas (Squeeze, Graham Parker, Wendy James) intensiva pukrullningar och lekfulla trumfigurer och Steve “A’dore” Nieves (Perils of Plastic, Madness, David Bowie) skrikande voxorglar, bitande synthar och dramatiska flyglar. Sedan fem år tillbaka även förstärkta av gitarristen Charlie Sexton (Bob Dylan, Arc Angels, Groovemasters).
Även om jag personligen håller album som King of America (1986), Spike (1989), Mighty Like a Rose (1991), All This Useless Beauty (1996) och The Boy Named If (2022) som Costellos främsta verk är det de tidigaste åren som gjort störst avtryck i rockhistorien. Den unga, arga mannen med hornbågade Buddy Holly-glasögon, frätande sarkasmer och ett aningen obalanserat förhållande till spriten. Lika skarpsynt då som nu och när han konstaterar att titlar som “Accidents Will Happen”, “Beyond Belief” och “Waiting For The End Of The World” visade sig bli visioner om framtiden fyller jag själv på listan med “Black And White World” och “Two Little Hitlers”.
Ingen av dessa sånger framförs dock ikväll. Istället varvas klassiska publikfriardängor som “Watching The Detectives”, “(I Don’t Want To Go To) Chelsea” och “Pump It Up” med mer oväntade pärlor som “Home Is Anywhere You Hang Your Head”, “Honey, Are You Straight Or Are You Blind?” och den countrysnyftande singelbaksidan “Heathen Town”. Bara för att i nästa stund smyga in små tolkningar av ännu äldre låtar som Charlie Richs “Who Will The Next Fool Be?”, Allen Toussaint/Lee Dorseys “Wonder Woman” och Smokey Robinson/Stevie Wonders “Tears Of A Clown”.
Men trots de retrospektiva återblickarna och de ålderstigna låtvalen blir det aldrig musealt. De tesörplande gamla gubbarna försöker aldrig lajva de unga män i trettioårsåldern de var på tiden det begav sig. Snarare är det en naturlig fortsättning på hur de lika plötsligt som efterlängtat hittade tillbaka till den larmiga powerpopen med The Boy Named If (2022) på ett sätt som inte hänt sedan Blood & Chocolate (1986). Samma smutsiga, stökiga, hungriga bandkänsla. Fyra år senare är det dock påtagligt att gubbarna börjar bli till åren och trots ett halvsekels idogt samspel är de inte alltid helt tajta. Märkt av tidens tand stirrar Elvis ideligen ner i textskärmen och varken röst eller fingrar hänger med som förr. Den mystiskt artistiska “Green Shirt” faller nästan ihop och verserna i den hetsiga boogierökaren “Mystery Dance” har skrivits om för att ge mer utrymme åt andningspauser.
Men så händer något ungefär halvvägs in i kvällen när bandet samlas nära varandra längst fram på scenkanten för en akustisk avdelning. Pete leker med lite slagverk, Davey byter till elkontrabas, Steve plockar fram ett dragspel och när Elvis slår sig ner på en barstol hittar rösten nästan tillbaka igen, inte minst i den suggestiva, rökiga jazzballaden “Almost Blue” och när “Clubland” förvandlas till en febrig, bossanovadoftande cocktailcalypso. Ändå blir jag ganska besviken på hur sångerna från akustiska King of America (1986) – med undantag för rockabillybagatellen “Lovable” skriven ihop med dåvarande hustrun Cait “Rocky” O’Riordan (Pogues, Bush Tetras, Radiators) – försummas trots den avskalade sättningen. I min värld hade “Brilliant Mistake”, “Indoor Fireworks”, “I’ll Wear It Proudly”, “American Without Tears”, “Jack Of All Parades” och “Sleep Of The Just” varit självskrivna en kväll som den här.
Med nyfunnen energi återträder Elvis Costello & the Imposters i rollen som rockband. Spontana falsettutrop, tryck och det ena extranumret efter det andra. “Everyday I Write The Book” hittar ett betydligt mer organiskt sväng än i det åttiotalistiskt daterade originalet och i den brinnande Brinsley Schwarz-dängan “(What’s So Funny ‘Bout) Peace, Love & Understanding”, “Pump It Up” och “Radio Radio” blir det rejält svettigt. Och när de drar ner tempot ännu en gång i “Alison” och den ödsligt svävande jazzballaden “Shipbuilding” reser sig håret längs mina armar. För att inte tala om när Elvis lämnar gitarren ifrån sig för att helt koncentrera sig på uttrycket när Sam & Dave-klassikern “I Can’t Stand Up For Falling Down” förvandlas till en själfull, gospeldoftande souldryparballad, bara för att i nästa stund explodera i samma euforiska yra som på Get Happy! (1980). Frågan är om Declan Patrick Aloysius MacManus – trots tidigare kråkor i halsen – någonsin sjungit vackrare än just då.
Till ringande ABBA-pianon och omedelbara melodier låter de “Oliver’s Army” avrunda kvällen. Den första på en lång sommar genom Europa, en sommar uppkallad efter en tidig demolåt från 1974 som senare fick utgöra embryot till “Radio Radio”. Ändå kan jag inte låta bli att se “Man Out Of Time” som dess manifest. Allt efter den gamla lärdomen från Goodbye Cruel World (1984) att aldrig låta en skiva låta som året den skapades i. Ett halvsekel är en lång tid men trots alla decennier av stilbyten, sidospår och omvägar är han också densamme nu som då. Vad kroppen än vill säga om den saken. Kanske är det sista chansen att kunna leva på gamla meriter. Kanske är det här han kom att gömma sig när han sprang ifrån sig själv. Åren går fort, tiden går stilla och tornadon går runt i cirklar.
Eller för att parafrasera Strindbergs: ”Med Costello ur tiden!”
