Echo Three Fest har nu anordnats för femte året i rad i Slakthusomårdet i Stockholm. Årets upplaga innehöll merparten svenska akter varav Sibille Attar kanske den mest kända. Bland de utländska var det Cabaret Voltaire som var dragplåster och kvällens stora begivenhet. Det kändes faktiskt i luften och gav en lite sömnig atmosfär under första halvan av festivalen.
Sömnig start i Hus 7
Som även tidigare år får de lite större artisterna hålla till i Slaktkyrkan medan de mindre kända eller till formatet mindre tilldelas Hus 7. Schemat är upplagt så att krockar ska undvikas men ändå hamnar jag i otakt någonstans i mitten och kommer sent in i varje konsert känns det som.
Först ut är svenska La La Superstar som spelar i Hus 7 och där är jag förstås på plats direkt. De startar några minuter efter utsatt tid men ändå känns det som en smygstart. Publiken droppar in långsamt, det är mörkt i Hus 7, baren är inte öppen och vi är kanske ett fyrtiotal personer i början av giget. Det är ett ungt band med okuvlig energi och ett sorts primitivt ös som jag kanske skulle beskriva som Sonic Youth möter The Specials, ungefär. Det är kul och väcker upp oss soldåsiga, men blir nästan lite övermåttan energiskt emellanåt. Lyfter ordentligt tycker jag det gör när de spelar en låt med lite mer groove och då drar de mer åt Gang of Four. Tyvärr är ljudet inte det bästa. Sången når knappt ut alls och deras larmiga gitarrös med rundgång gör att en del flyr i förtid ur lokalen. Men det här är trots allt ett lovande band som avslutar med en Bob Hund-cover vilket med all säkerhet beror på att de varit förband åt dem ett par gånger.
De får avlösning i lokalen av det betydligt mer nedtonade färska svenska bandet Valo Ato, som just släppt sin debutsingel. Det är ändå ett gäng mycket kompetenta, drivna och täta musiker som spelar vad jag skulle beskriva som alt-rock. Bandet själva föredrar beskrivningen stoner indie. De levererar hur som helst ett oklanderligt set, men lite … tråkigt. Jag står och önskar att de ska överraska mig med något. De avslutar med en låt om en resa med Birka Line till Gotland (?). Det känns inte heller spännande. Men detta är trots allt en av deras första spelningar så det finns tid att slipa på scen-utstrålningen framöver.
Ulrika Spacek
Jag tar med mig den där lite sömniga känslan in till Slaktkyrkan som vid 18-tiden öppnar upp för dagen med Ulrika Spacek.
Liksom Valo Ato är detta mycket kompetenta och drivna musiker, men med betydligt större rutin. Bildades 2014 men kärnan i bandet – Rhys Edwards, Ben White och Joseph Stone – har varit engagerade i andra bandprojekt sedan 2002.
Jag har lyssnat till dem i flera år och gillat en del medan annat material känts lite ambitiöst knepigt och svårt att ta till sig. Live här på Slaktkyrkan sätter de igång med ett tätt gung som får liv i publiken. De får väl också sägas spela en form av alt-rock eller konstrock som ibland drar åt jazzens fria form och ibland åt Radiohead till.
På scen tycker jag de känns rakare med ett skönt driv som upprätthålls effektivt av rytm-sektionens tyngd, levererat av basisten Syd Kemp och trummisen Callum Brown. Deras låtar utmynnar dock ofta i långa repetitiva jam vilket i slutet börjar kännas lite malande och gör att sömnigheten från Hus 7 kommer tillbaka.
Hemi Hemingway
När Hemi Hemingway (aka Shaun Blackwell) från nyzeeländska orten Aotearoa börjar spela i Hus 7 behöver jag alltså en liten paus, och en bit mat från den palestinska food-trucken utanför. Jag missar därför hela spelningen, vilket leder till en lite komisk historia för sig. På det efterföljande giget i Slaktkyrkan med Sibille Attar får jag sällskap vid bordet där jag sitter av Clea, en nyzeeländska som undrar om jag sett alla band hittills. Jag säger att jag hoppade över Hemi Hemingway och hon svarar med att avslöja att trummisen i bandet är hennes pojkvän. Ridå! Hon är dock cool med det och vi får en kort men trevlig pratstund efteråt i barområdet mellan husen.
Efter att Cabaret Voltaire gått av kommer emellertid Shaun med målmedvetna steg fram till mig och frågar om det är jag som skriver för HYMN, uppenbart tipsad av trummisens flickvän Clea. Jag förbereder mig för spydigheter från en negligerad artist men får ett vänligt handskak, vilket utmynnar i en kortkort mini-intervju som kompensation för min frånvaro under giget. Han avslöjar att han spelat på festivalen Great Escape i Brighton innan Stockholm, åker vidare till Antwerpen efter detta, och sedan semesterreser runt lite grann innan hemresan. Han har gjort musik under sin moniker sedan 2020, till en början ensam men efter ungefär ett år med bandmedlemmar. Shaun har själv svårt att beskriva den musik han spelar, men älskar postpunk, 80-talets New Romantic, goth, och försöker mixa det till en egen stil som han vill kalla Goth-cowboy. Kanske har en ny musikgenre myntats här?
Sibille Attar
Sibille Attar får ses som en mycket väl etablerad och lovordad svensk artist. Själv har jag dock haft lite svårt att ta till mig hennes studioalster och hade därför inga stora förväntningar inför hennes gig som är det första live-framträdandet med henne jag ser. Det blir för mig en ögonöppnare.
För det första är hon kvällens mest karismatiska och publikfriande artist. Hon gör entré i röd latexdräkt, rödmålade kinder och med den berömda cittran hårt i famnen. Hon får publiken till allsång, gör en liten stage-dive och ger sig ut bland publiken, pratar med åskådare och får dem att göra saker som att skaka tamburin under en låt. Hennes mycket starka röst samspelar briljant med tonsäkra och bestämda drag på cittran och hon har ett mycket proffsigt kompband, med bland annat en cellist som också står för bastoner.
Nu har också allt fler festivalbesökare kommit på plats och Slaktkyrkan är välfylld med en publik vars gensvar också gör henne till kvällens dittills mest bejublade. Efteråt tänker jag högt för mig själv och för mitt, ovan nämnda, nyzeeländska bordssällskap Clea att: ”OK Sibille, you won me over”.
Fontän
Det är efter Sibille som jag kommer i otakt med slot-tiderna vilket börjar med att jag kommer till Hus 7 när Fontän redan börjat spela. Det är dessutom fullpackat. Uppenbarligen är det många som sett fram emot deras framträdande. De har en stil som jag tycker mixar progg, kraut och psykedeliskt till långa låtar på 5-10 minuter, en form av minisymfonier. Det blir ett jammande som med effektivt mullrande driv vaggar in en i ett närmast transliknande tillstånd. Så till den grad att jag först inte observerar att den fullpackade lokalen börjar tömmas successivt mot slutet. För sent inser jag att det förstås är nästa akt som lockar till Slaktkyrkan, japanska Bo Ningen.
Bo Ningen
Jag anländer alltså mitt i japanernas gig. Slaktkyrkan är fylld till bredden och jag översköljs av en tsunami av ljud. Jag har aldrig sett eller hört dem tidigare men förstår varför de omhöljs av ett rykte som fenomenalt liveband, och jag förbannar mig själv att inte ha haft koll på tiden bättre.
De påminner en hel del om Minami Deutsch som jag sett ett par gånger live, men har en betydligt hårdare framtoning som bitvis drar åt heavy metal med bombastiska utfall som får Slaktkyrkan att vibrera. Det avslutande numret borde ha gett seismiska utslag hos SNSN i Uppsala. Kanske borde det också ha varit slutpunkten för hela festivalen, med en final liknande den som Goat gjorde ifjol.
Makthaverskan
Fortfarande i otakt kommer jag, vimmelkantig efter Bo Ningens finalexplosion, in till Hus 7 när Makthaverskan redan kommit igång. De har fått, som jag ser det, något av ett genombrott med senaste plattan Glass and Bones. Jag såg dem spela också på Kollektivet Livet för några veckor sedan och då brast sångerskan Maja Milners röst på slutet och det låter som att den kanske inte helt återhämtat sig, får jag intryck av under de nummer jag hinner se. Normalt sett ligger den ofta högt över kompet och svävar bland i sina egna moln, men här kommer den bort lite i den tämligen lilla lokalen. Jag hinner dessutom bara med att lyssna till tre låtar innan det är dags att bege sig tillbaka till Slaktkyrkan före den stora invasionen inför kvällens huvudnummer (får man väl säga) Cabaret Voltaire.
Cabaret Voltaire
CV var ett av de absolut ledande banden i den synthdrivna industrial-våg som kom kring 1980. De har blivit närmast legendariska åtminstone inom den krets som lyssnade på sådant då, men även hos många som inte ens var födda då det begav sig.
De bestämde sig förra året för att göra en sista turné-kampanj och kvällens gig är en del av denna. Det kan alltså varit första och sista gången jag själv, och många andra, nu såg dem. Slaktkyrkan fylldes givetvis redan innan de kommit igång men jag får en bra plats nära scenen om än lite snett framför. Deras ursprung är i engelska stålstaden Sheffield och de tre originalmedlemmarna Stephen Mallinder, Richard H. Kirk och Chris Watson började redan 1973 experimentera med synthar. Kirk drev Cabaret Voltaire som ett soloprojekt under en tid men avled tyvärr 2021 vilket lämnade Mallinder och Watson att föra bandet vidare som duo.
Redan innan kvällens gig gick ryktet att Watson var sjuk vilket spred en viss oro, men Mallinder hade med sig tre medhjälpare vars namn jag tyvärr inte uppfattar när han presenterar dem snabbt.
Vi som köpte singeln ”Nag, nag, nag” (1979) och albumet Red Mecca (1981) minns dem som ganska vassa och bitvis (för vissa) avskräckande. Senare började de införliva element av techno och house och det är kanske det som präglar det här framträdandet mycket. De levererar dansant men sylvass synthmusik som bitvis känns som hade funkat på vilken nattklubbs dansgolv som helst, tänker jag. Jag dansar genom hela giget och känner mig befriad av att lägga ifrån mig penna och anteckningsblock och bara hänge mig åt rytmerna.
De överträffar mina förväntningar som jag min vana trogen har försökt tona ned. En eller annan kanske hade föredragit nostalgi-versionen men jag känner bara att det vore för sorgligt om detta är sista turnén.
Nostalgikerna får givetvis sitt och när första tonerna av ”Seconds Too Late” ljuder stiger ljublet lite extra. Vi får också en lång och suveränt taktfast version av ”Landslide” från albumet Red Mecca. Mallinder växlar mellan sång, sin basgitarr och synth till synes oberörd av sin ålder (71 år) och han får tacka publiken två gånger eftersom den inte ger sig i första taget utan klappar in dem för extranummer. Givetvis ger de då ”Nag, nag, nag” som alla gama fans väntat på. Kanske kan Mallinder övertalas att fortsätta genom lite ”nagging”?
Om inte, så får man ändå vara oerhört lycklig att ha fått se det som jag vill beskriva som en fenomenal (åtminstone här i Sverige) final för bandets långa karriär.
Cockhouse avslutar sedan i Hus 7 med sin kaotiska electropunk-inspirerade partymusik och försöker spexa till det med slips och kavaj i kombination med tupphuvud-mössor (!?). Det känns lite svårt gå från det episka ögonblicket med Cabaret Voltaire till den här avslutningen som mer liknar lite studentspex.
Sammanfattningsvis…
… blir det en lite splittrad bild av årets Echo Three Fest. Jag skrev om fjolårets och tycker nog att den höll lite jämnare klass på akterna, men att topparna här – som jag rankar som Sibille Attar, Bo Ningen och Cabaret Voltaire – kanske överträffar fjolårets artister (Goat undantaget). Men vi stockholmare får vara tacksamma så länge festivalen kan arrangeras i Slakthusområdet, då det byggs bostäder runt omkring konsertlokalerna. Kan konsertverksamheten fortsätt utan att det skär sig med boende? Den frågan får hänga i luften och kanske ger den anledning till en artikel helt för sig själv.
