För tredje året i rad åker vi spårvagn kors och tvärs för att nå de flertaliga konsertlokaler som ingår i Wave Gotik Treffens festivalschema. Den blomstrande kulturstaden Leipzig och WGT har sedan 1992 varit en självklar träffpunkt för den mörkare internationella musikscenen.
Årets upplaga bjuder sedvanligt på ett fullmatat program i ett brett spektrum. När den tredje festivaldagen inleds, är högsommarvärmen påtaglig och solen gassar när vi kliver in på agra-hallen där Clan Of Xymox precis dragit igång. Att den nederländska gruppen, med rötter i 80-talets goth -och darkwave-scen har lämnat stort avtryck i sin genre kan få förneka, och det är redan fullpackat i den enorma hallen som sväljer en publik på 7500 personer.
Synthmattorna skvalar ut i lokalen och bandet får med sig delar av publiken i ett lagom skönt gung samtidigt som energinivån känns aningen låg. Att det ännu är tidig kväll, med en lite för upplyst konsertlokal, bidrar kanske till den långa språngbräda det blir för Ronny Moorings med band att övervinna agra-hallens ihåliga känsla. Stundtals glimrar det till, som i snyggt klingande ”Jasmine and Rose” men känslan blir att den där extra gnistan saknas och att spelningen aldrig lyfter helt. När publikfavoriten ”A Day” fyras av förhöjs nivån slutligen och folkmassan rycks uppenbart med i introt av de pulserande rytmerna. Sammantaget lämnar spelningen inget större avtryck.
När She Past Away senare kliver på scen och öppnar med ”İçimdeki Düşman” i förtätad rökdimma, höjs nivån betydligt. Den turkiska duon har stigit alltmer i popularitet för sin synttunga postpunk och de visar snabbt hur man transformerar en stor arenalokal till suggestiv klubblokal. Estetiskt såväl som musikaliskt är uttrycket svalt och minimalistiskt.
Volkan Caner förtrollar oss med The Cure-lika gitarrer, och kastar ut de turkiska orden med sin djupa vibrerande röst. Doruk Öztürkcan hanterar sina synthar och trumpads distinkt och motoriskt, och när rytmerna i låtar som ”Durdu Dunya” eller ”Ritüel” biter sig in under skinnet kan varken jag eller någon annan i rummet stå still. Kavalkaden av likartade spår i bandets repertoar tenderar förvisso att smälta ihop till en enda massa. Det gör å andra sidan inget, när man kan konsten att kombinera det dansanta med det mörkt eleganta till ett trolskt nightmare disco. Spelningen blir söndagens höjdpunkt.
Efter ett antal synthdrypande band är det skönt att bryta av med lite Kalifornisk deathrock. London After Midnight med karismatiske Sean Brennan i spetsen ger oss tunga melankoliska ljudmattor av stor volym, där ylande gitarrer breder ut sig över den välfyllda lokalen. I sin gestalt av grått och korpsvart hår, solbrillor och sleeves, rör sig Brennan över den mörkbelagda scenen och hänför delar av publiken med bandets diskografi som sträcker sig bakåt till 1990.
”Spider and the fly” och ”Psycho Magnet” blir fina att höra live och jag blir sugen gå att gå längre fram mot scen. Men värmen och kondensen i lokalen är vid det här laget rekordhög – bristen på air condition får både mig och många andra att tappa energi. Där och då kan jag inte heller låta bli att önska att bandet hade spelat på en mindre, mer intim lokal. Ljudet sviktar en del för oss som står långt bak, vilket gör att spelningen inte helt får komma till sin rätt. Bandet tycks dock vara i skaplig form, och har jag tur får jag se dem igen, på en bättre lämpad lokal.
Det intensiva schemat gör att dagarna går (lite för) fort och plötsligt är vi inne på den fjärde och sista festivaldagen, som vi inleder på Volkpalats Kuppelhalle, den vackraste och mest pampiga konsertlokalen på WGT. De historiska vingslagen är högst närvarande i det kupolformade palatset med dess teaterlika utformning. Vi är på plats för att se Alexander Hacke, mest känd för sitt förflutna i Einstürzende Neubatuen, och hans fru Danielle de Picciotto, som tillsammans utgör hackedepicciotto. Duon som gör experimentell avantgarde-rock/folk, tar oss omedelbart in i en förtrollande och fascinerande värld. Lågmälda dova partier varvas med tunga explosiva urladdningar där de är kvicka i sina instrumentbyten mellan basgitarr, trumpad, effektpedaler, synthar, fiol och hurdy-gurdy (vevlira).
På underliggande ambient- och dronemattor svävar Danielle de Picciottos stråkar – ömsom ljuva och stämningsfulla, ömsom olycksbådande och kaotiska. De sångväxlar sinsemellan och inger ett sympatiskt intryck när de muntert interagerar med publiken. När Hacke inte trummar på slagverk förstärker han ljudbilden med tunga basgitarrer eller något sorts kakafoni. Det blir en imponerande musikalisk upplevelse som lämnar mig med eftertryck.
När polska Job Karma äntrar samma scen strax därefter påminns jag delvis om Autopsia som vi såg på samma lokal för ett par år sedan. Det dystopiska är lika närvarande och ambient-landskapen lika intensiva. Bandets senaste albumtitlar Tschernobyl och Society Suicide säger kanske något om den undergångsstämning som snabbt infinner sig. I de suggestivt filmiska och massiva ljudbilderna av drone och industriella inslag, håller de mitt sinne i ett järngrepp. Det hela förstärks med domedagsbådande visuals på storskärm, och det känns som att de är på väg att kidnappa oss till en annan, utomjordisk plats. De välkalibrerade monotona tonerna som varvas med mer melodiska partier, gör musiken levande och hypnotisk. Efter spelningen är jag Job Karmas kanske mest entusiastiska fan. Jag går raka vägen till merchbordet och köper mig en skiva och en t-shirt, och tipsar bandet om att komma till Sverige och spela.
En annan för mig på förhand favorit, är postpunk-pionjärerna Pink Turns Blue. Att det är ett av kvällens stora dragplåster blir tydligt då kön ringlar sig lång utanför Haus Leipzig. Gruppen har sin grogrund i 80-talets Köln, och att det inflytelserika bandet har starkt stöd i hemlandet är kanske föga förvånande. Om det utomhus känns medelhavsvarmt, så är det inne på Haus Leipzig bastuvarmt, och lokalen blir fylld till bristningsgränsen. Den tuffa värmen och den trista konferensliknande lokalen väger Pink Turns Blue upp med en konsert som överträffar mina förväntningar. Ljudet sitter och deras avskalade postpunk låter minst lika bra live som på skiva. Sången som bärs upp av Mic Jogwer (den enda konstanta medlemmen sedan start), visar sig vara intakt.
Till min glädje rör de sig långt bak i diskografin med flertalet låtar från If Two Worlds Kiss, vilket är det album jag har starkast relation till. När de spelar ”Walking on both sides”, ”After all” och ”Missing you” är det en ren fröjd för örat, och tröttheten som finns efter fyra festivaldagar är som bortglömd. När ännu en personlig favorit, ”Your master is calling” repetetivt ljudar ut i rummet, så blir det en episk final på festivalen. Trion gör sorti till kollektivt publikjubel.
Fyra intensiva och minnesvärda festivaldagar har passerat i ett svep – och jag reflekterar återigen över vilken unik festival WGT är. Att tjugo tusen människor från hela världen år efter år förenas för att uppleva en blomstrande subkultur – det är fint. I en svajig omvärld behöver vi mer sådant.
