Det är dags för den sista månatliga sammanställningen av snabbrecensioner innan vi tar ett välbehövligt sommarlov för formatet Månadens ps. Läs några kortisar här.
Ana Roxanne – Poem 1
AMBIENT New York-baserade Ana Roxanne tar ett steg från sin experimentella stil mot ett mer traditionellt låtskrivande på nya Poem 1. Även om det finns spår av hennes bakgrund inom drone-ig ambient är det ändå ett ganska traditionellt packe hjärtekrossade ballader som serveras på denna andra fullängdare. Med skir sång, himmelska stråkar, Twin Peaks-vibbar och längtande texter som pricken över i:et. Magiskt vackert och lugnande för både kropp och knopp! 8/10
Bustié – Throb
ELECTROPUNK Bustiés andra album Throb är på samma gång ett album för dansgolvet (titeln är en passning till Janet Jacksons låt från 1993) som ett tidsdokument av den skrämmande pågående utvecklingen i bandets hemland USA. En blandning av new beat, Hi-NRG och EBM, utifrån intersektionellt perspektiv, som de själva kallar Anarcho Body Music. Coolt tycker vi. 8/10
Auto Stigmata – Sankmark
NOISEROCK I början av maj släppte Auto Stigmata från Malmö sin debut-EP Sankmark. Fyra låtar ser dagens ljus, viss variation, särskilt “Tre Berg/Röda Eldar” sticker ut som en märklig men charmig blandning av noise/drone och.. folkmusik? I övrigt är Auto Stigmatas debut en välbehövlig ny röst i den lokala noiserocken. På något vis får vi känslan av ett oändligt vidsträckt ödelandskap intryckt i en skitig och gött drone-noisig för trång repa. I “Saphead” dras vi med av en röst som lullar in oss i något hypnotiskt melankoliskt, i “Kiromanti” samsas doom med avgrundsvrål. Lite märkligt, lite domedag, lite melankoliskt, lite argt, en stor dos grit och stök. Klart vi gillar det. 7/10
Jan Boholm & Melathi – Festernas tid är förbi
NYPROGG På fjärde albumet vaknar sundsvallsgöbben Jan Boholm upp mitt i det glada tjugotalet och inser att vi den här gången gått direkt från spanska sjukan till kalla kriget. Floskelfiléer, trettiotalsidéer, orosmoln, krig och krav ingen blir lycklig av. Festernas tid är förbi. Men man kan inte ha hjälm jämt och uppbackad av kompbandet Melathi, klarinetter, sopransax, cello och pedalsteel måste Jan fortsätta skriva nyproggiga sånger någonstans mellan Gibrish, nutida Nynningen, vilsevals och snubbelfest så länge han förmår. Några samlade tankar från famlande dagar. 7/10
Blandade Artister – Sjusovare & Pendlare
SINGER/SONGWRITER Årets kull på Löftadalens Folkhögskolas singer-songwriter-linje samlas på ett stycke plast fyllt av det där som bara sker efter ett år med havsutsikt, lyxmat och internatliv. En ohelig allians av lofi-americana, P4-pop, countrylunk, sårbar croonerjazz, bredbenta rockriff, trasiga synthar och experimentella meditationer. Kaffedrickare, nattramlare, magnolior, relationer, arv, julikvällar och sommarregn. Ojämnt och spretigt, ibland en aning trevande, men framförallt ett levande och representativt dokument över Johan Bäcklunds, Markus Halds, Hedda Lindqvists och de andras tid på folkis. 7/10
Dubbelgångare – Utopia
AVGÖR SJÄLV Lagom till fullängdsdebuten slopar det mellansvenska åttamannakollektivet Dubbelgångare efterledet Keldjur och låter rötterna från Tuk Tuk Rally, Lokomotiv HPE, Syndikatet och Bröderna Marx smälta samman i något eget. Visrock, nittiotalsindie, postpunklarm, powerpop och regniga ballader med brinnande gitarrväggar, ylande munspel, rafflande gitaleler och själfulla körer. Syrliga vardagsbetraktelser om holländska tulpaner, finska långfilmer, softa kvinnor, vita hus, leverpölsa och gröt i ett halvskånskt förbund mellan Docenterna, Kadesch Kadeng och Desperados. Kanske kan man bygga något av det? 8/10
Loke – Någon form av fri
UNDERGROUNDVISA Efter femton år gör undergroundvisans härförare Loke Nyberg återbesök i skymningsland. Vindlande noveller, skräckvaggvisor, folkstök, euforisk göteborgspop och otämjbara rövarhistorier om blodshämnd, lokalpatriotism, återfödelse och det faktum att allt med största säkerhet blir annorlunda. Göteborg förvandlas från fristad för freaks och original till gentrifierad Petter Stordalen-vision, pojken som flög med leksaksplan och TV-spel har bytt till booze, benzo och räcket på Angeredsbron och kanske kan man finna någon form av frid. Utan samma grandiosa dramatik som förr men ändå ett välbehövligt manifest för misfits, smådjävlar, vildrosor, kantstötta och skeva att orka vidare ett tag till. 9/10
Gibrish – Walk with Bob Dylan
ANDRAHANDSSÅNGER Redan bland andrahandsångerna på I landet lagom (2018) förvandlade Gibrish Bob Dylans “Señor (Tales of Yankee Power)” till “Chaufför”. Nio år senare går de vidare i den gamle mästarens spår. Såväl gamla klassiker som oväntade låtval i en brokig smältdegel av träskrock, svampblues och svävande pantbanksballader klädda i varmt dragspel, vilsamma elgitarrer, rökiga saxofoner, gospelpiano och bruten engelska. Men när gangstertangon, ökenbluesen och den skrottyngda kabaretindustrin som vanligtvis kännetecknar sundsvallskollektivet står tillbaka för ett mer trivsamt gubbalunk framstår de nästan som ett coverband bland andra. 6/10
I’m Kingfisher – Give Up Together
NORDICANA Efter tre år av depression ger den lundensiska grumsgrubblaren I’m Kingfisher upp tillsammans med lite löst folk som spelat med Tom Waits, Andi Almqvist, Könsförrädare, Fiendens Musik, LT Fisk, Elvis Costello och Dom Smutsiga Hundarna. Lågmält dimmig nordicanamelankoli i en finurlig paradox av smäktande stråkar, avlägset blås, explosiva elgitarrer, svävande spöksynthar och sårbar Neil Young-falsett. När som helst riskerar allt att falla ihop och med kompetens följer ett stort ansvar att fucka upp. Att långsamt börja glömma hålla dörren låst tills internskämt och intimitet liknar mardrömmar. 8/10
Lilla Ensamma Hjärtat – Popdjävulen
INDIE När världen är en kyrkogård på en gravplundrad planet går motalakanaljen Joakim Svensson och hans lilla ego Lilla Ensamma Hjärtat runt och lajvar Gud. En förundrad predikant, lyckojunkie, hopplös klant och överstimulerad unge som velar mellan att höja en bägare gift eller le åt människan – detta löjliga djur i Barbie-mask, hipsterhatt och Timbro-kostym som rundar kön till paradiset i tron att hon är förevigt. En balanskonstnär på tillvarons spindeltråd mellan souldränkta indievisor, otåliga nerver, onda tungor, brinnande gitarrer, naiva visslingar, klämtande klockor och monumental undergång någonstans i samma hörn av rymden som Olle Ljungström, Generalerna och Tarantula Waltz. 9/10
Red Mecca – I will be that dying star in your sky
DARKWAVE Trots tre decenniers rutin och rötter i tongivande sundsvallsband som Kretsen och Brända Barn var det nära att Red Meccas åttonde album aldrig skulle bli av. Grundaren Jan Strandquist återföll i tungt missbruk samtidigt som sångerskan Susanne Jonsson var mitt i en skilsmässa när systern mördades. Sådant kan knäcka vem som helst men stjärnorna ville annorlunda och ur mörkret grodde filmisk darkwave med gnistrande synthar, hypnotiserande elektronik och kristallklara melodier om uppbrott, sönderfall och återuppbyggnad. Mörkt, meditativt och frigörande. 8/10
