Det är varmt, nästan för varmt, när vi tar spårvagnen som i vanlig ordning är gratis för festivalbesökare under hela Wave Gotik Treffen. Turen genom fina Connewitz ner till Agra Messepark tar en liten stund men det gör inte så mycket när stämningen är så hög bland horder av gothare och andra alternativ-kulturare som åker till festivalens mittpunkt med marknad, camping och den största scenen.
Att leta upp platsen för att hämta upp presspassen är en lika lustig procedur varje år; det är en liten container som är undangömd allra längst bort från allt, bredvid brandkåren.
Det blir sedan ett snabbt besök på den gigantiska marknaden och som varje år göra lite kap till skivor av skivförsäljaren från den tyska staden Jena, innan spårvagnen tillbaka till hotellet.
Därefter en promenad till Haus Lepizig och Berlinbaserade amerikanska paret som utgör Spit Mask. Sångaren har en kedja runt halsen fäst vid någon slags boja och skriker och jämrar sig medan hans fru sköter elektroniken med bravur. Det är industri och vi har hört det förut, men det görs med en sådan intensitet att det känns väldigt angeläget. Något eget har de också hittat i sina lager av sönderdistade ljud och noiseattacker. En perfekt första spelning för mig detta år. Jag påminns om att jag inte var på Bodyfest hemma i Stockholm 2021 när Spit Mask spelade och jag hoppas verkligen att någon bokar dem till Stockholm snart igen.
Einstürzende Neubauten är kultigare än kult och jag kanske aldrig fullt ut övertygats om deras storhet men det är med nyfikna ögon och öron jag installerar mig långt fram ”stage right” precis lagom till att Blixa Bargeld och resten av bandet travar ut på scenen och sätter igång konserten. Det är förståeligt att de sätts på festivalens största scen men det hade behövts en snyggare inramning för att stämningen riktigt skulle uppstå. Det finns inte direkt något att klaga på i själva framträdandet men jag som aldrig blivit något direkt fan blir det inte heller ikväll. Låtar på tyska varvas med sådana på engelska och det fungerar förvånansvärt bra när Blixa växlar mellan språken. Men nja, jag är inte riktigt där.
Under lördagen inleder Altar De Fey så energiskt att huset skakar. Deathrock-legenderarna från San Fransisco sparar inte direkt på krutet till kanonerna. Det är pang och boom från sekund ett och den extremt karismatiske sångaren Jake Hout går inte att slita blicken ifrån under den cirka timslånga konserten på ett av festivalens bästa spelställen Täubchenthal.
Hout skulle närmast kunna beskrivas som en blandning av Iggy Pop, Michael Monroe och David Johansen, och hans yviga dramatiska utsvävningar håller sig precis på rätt sida gränsen för att inte gå till överdrift. ”Demons” sticker ut som bandets starkaste låt, och konserten som en av de bättre under hela festivalen.
Kanadensarna Front Line Assembly spelar i stora hallen på Agra, festivalens största scen, och jag hade mycket hellre sett dom på ett av de mer intima ställena, men det får gå ändå och det gör det. Det pumpas på rätt bra men något saknas kanske både på scen och i publiken. Det känns liksom lite trött fast ändå tillräckligt bra för att en ska orka stå kvar.
Franska Perturbator har jag av någon underlig anledning aldrig sett live förut även om skivorna går varma hemma. Att James Kent väljer att ha med livetrummor är ett smart drag för att få stök och energi och livlig puls till synthmattorna som svävar runt. Ibland är det rakt av metal fast på synth och det headbangas rejält på scenen och på vissa håll i publiken.
Konserten är så bra att det inte hade gjort något att den likt flera tidigare nämnda konserter, hade mått bra av att ha ägt rum på några av de andra fantastiska spelställen som festivalen utspelar sig på; Felsenkeller, Stadtbad eller Volkpalast Kuppelhalle – men dessa ställen är i nämnd storleksordning rätt mycket mindre. Men vem vill inte se ett band eller en artist på närmre håll i en fin gammal byggnad? Pertubator blir hursomhelst en imponerande konsert och en mäktig avslutning på lördagen.
