Medan ändlöst många synthpopakter fortsätter att blicka mot Depeche Mode och OMDs tidiga 80-tal letar Nuovo Testamento istället vidare i reabackarna efter bortglömd musik från samma era. Italodisco, Hi-NRG, eurobeat.
En liten men entusiastisk publik är på plats när det amerikansk-italienska darkwave-goes-italodisco-fenomenet gör sin allra första Sverigespelning på Plan Bs minsta scen.
Det är en högst respektingivande bakgrund i underjordiska goth- och punkscener på båda sidor av Atlanten som delas mellan de tre medlemmarna i, numera Los Angeles-baserade, Nuovo Testamento. Sångerskan Chelsey Crowley frontade kaliforniska deathrock-akten Crimson Scarlet medan trummisen Giacomo Zatti spelade i Sheer Mag. Samtidigt turnerade keyboardisten Andrea Mantione runt de ljusskygga klubbarna med Bolognabördiga gothbandet Horror Vacui.
Det gemensamma projektet är något helt annat. Fast ändå inte. Nuovo Testamento har tagit den glättigaste och mest dansvänliga elektroniska popmusiken som aldrig breakade under 80-talet och fört in den i ett kallare och mörkare 2020-tal. Men punkigheten och DIY-känslan, från tidigare nämnda band, lever kvar. Och gör sig påmind inte minst när de spelar live.
Kvällens förband The Spoiled, verkar i den subgenre där Nuovo Testamento en gång började. Elektronisk darkwave. Snyggt utfört och den italienska duon får några pluspoäng för den fina, högst personliga tolkningen av Type O Negatives “I Don’t Wanne Be Me”.
Det var genom att dra upp tempot och tona ner gothestetiken som kvällens efterföljande headliner Nuovo Testamento fann sin nisch. Och inte minst genom att lyfta fram sina guilty pleasures. För framför allt handlar det om pleasures.
Karismatiska och mycket charmerande sångerskan Chelsea Crowley dansar oavbrutet och ler ständigt från ögonblicket hon går på scen till “Michelle Michelle” till avslutande “The Searcher”. “Oh you know it!” utbrister hon och låter uppriktigt förvånad när den inledande house-pianoslingan i “Solider for Love” frammanar några spridda woo-rop från den glesa publiken.
Låtarna avlöser varandra i snabbt tempo. Energinivån är hög och set-upen med livekeyboards och synthtrummor är enkel men mycket effektiv. Framför allt är kvällens spelning en uppvisning i bandet känsla för naiva men medryckande melodier och förmåga att använda italodiscons utmärkande klangbild.
När det är som bäst, som i neonskimrande fina “Heartbeat” eller dramatiska “Love Lines”, är det en påminnelse om vad retroromantisk elektronisk popmusik faktiskt kan vara när den skapas av kärlek. Av kärlek till känslostarka refränger och dansgolvseufori, utan en tanke på algoritmer eller TikTok-koreografi. Kanske det mest radikala som popmusik kan vara år 2026.
