Det har knappt gått en månad sedan Dan Hylander stod på Slagthuset i Malmö och framförde sjätte albumet …om änglar och sjakaler (1984) i sin helhet. Nu – fem veckor senare – återvänder han för att fortsätta i samma konceptuella spår. Den här gången i sällskap med Mats Ronander och Jenny Silver för en kväll vigd åt de låtar han skrivit åt Totta Näslund.
När Erik Torsten Näslund solodebuterade i mitten av nittiotalet var det som vindpinad femtioåring. Med rötterna i Sandviken och Köpmanholmen hade han gått framför fronten och inspekterat göteborgsproggens sjuttiotal med sin dånande, blygjutna pansarröst i Nynningen, Nationalteatern och Tältprojektet. Men efter åttiotalets harvande i coverträsket med Tottas Bluesband, Äggskallarna och Varmare Än Kôrv återvände suget efter en mer egen repertoar när han som vanligt sprang på Dan på stamkrogen PA&CO i Stockholm en sensommarkväll 1994. Just den kvällen hade Dan tröttnat på sig själv som artist men ville gärna försöka sig på att producera och skriva åt andra. Där stod de nu – en artist utan låtar och en låtskrivare utan artist – och för ovanlighetens skull började de prata jobb.
Fyra skivor blev det tillsammans – ibland i samarbete med andra låtskrivare som Plura Jonsson, Peter LeMarc, Mikael Wiehe och Mauro Scocco – innan Johan Lindström (Tonbruket, Selfish, Elvis Costello) tog över produktionsskapet. Fyra skivor av lika mörka som varma berättelser om halvtaskig kärlek, rotlöshet och bardisksrealism. Ofta – inte minst på konceptalbumet Totta 2: Hjärtats slutna rum (1996) – skrivna utifrån något slags gemensamt alter ego. En man av okänt men enkelt ursprung som via ett brokigt liv, charm och bildning lärt sig att röra sig fritt mellan de olika samhällsskikten i det spruckna folkhemmet. En obotlig romantiker uppfödd på frätande cynism och ett aningen obalanserat förhållande till spriten. Jonny Guppet, denne främling ibland främlingar som föddes död i en blå Duett på riksväg 82 och sover mest på nattbuss 93 eller toaletten till ett nattöppet kafé.
En brokig karaktär som levt vidare långt efter Totta själv. Måhända gjorde Gud världen första dagen i april 1945 men den förgängliga jorden snurrar på och låtarna förs vidare av alla möjliga från Thorsten Flinck och Claes Janson till Lars-Kristerz och Donnez. Även Dan själv lät dem utgöra stommen till återvinningsplattan Kan själv (2016) i sällskap med några låtar skrivna åt Tomas Ledin och Sven Ingvars.
Tio år senare är det dags igen och precis som det hela började inleds kvällen med Brenda Lee/Elvis Presley-översättningen “Alltid inom mig” (“Always On My Mind”) i en sårbar, stilla duett med Jenny Silver (Candela, Swedish House Wives), debutsingeln som ursprungligen sjöngs in tillsammans med Josefin Nilsson (Ainbusk). Men det var B-sidan “En clown i mina kläder” radion valde att spela, vilket resulterade i det värsta som dittills hänt i Totta Näslunds femtioåriga liv. Den testades till Svensktoppen och den gamle ärkeproggaren kunde inte längre visa sig på stan. “Snusktoppen” kallades det. Ännu värre blev det när den faktiskt kom in och sakta men säkert klättrade upp till en andraplats. I tjugoåtta veckor. Och medan Totta låg gömd under sängen och skakade bestämde sig Bingolotto för att låta “En clown i mina kläder” bli den första låten i programmet som inte var dansband. Stackars Totta!
Och sådär håller det på. Gamla anekdoter om låtskrivarprocesser, frikyrkans inflytande över bruksorterna och Tottas egenhet att vända ryggen mot publiken när han tyckte den var tillknäppt varvas med gamla klassiker som “Där ännu nyårsdagen sover”, “Den röda klänningen” och den folkstökiga “Hjärtat är ett trubbigt instrument”. Och personliga översättningar av gemensamma förebilder som John Prines “Sam Stone” (“Han kom hem”, ursprungligen som duett med Charlotte Berg), Steve Earles “I ain’t ever satisfied” (“Jag får aldrig nånsin nog”) och Townes van Zandts socialpornografiska “Pancho & Lefty” (“Bibelord i hyresrum”). Med arvejord i Överum har just den sistnämnda en särskild plats i mitt hjärta sedan min tid i Tjust.
Men det går inte att komma undan att ingen kan sjunga som Totta. Hans massiva tordönstämma, okuvliga ryggrad och sargat uppriktiga sätt att förmedla en text så varje ord går rätt in i benmärgen. En tvär och kantig man som brusar upp och sen går an. Hur Jenny än stirrar gravallvaret rakt in i ögonen-i den halvelektroniskt isande “Det blåser en vind” på ett vis som för tankarna till Lilla Barbro medan Dan får den suggestiva “Bara månen är full” att likna något som kunde varit med på sorgligt förbisedda Kejsaren är naken (1992) för att i nästa stund mötas i ännu en duett. I relation till Totta är Jenny nästan lättsamt välvårdad medan Dans knotiga anspråkslöshet inte tränger genom den stundtals massiva ljudbilden på samma sätt som under kvällens luftigare stunder.
I princip är det samma musiker ikväll som vid Dans tidigare albumkonserter. Hammondkungen Hasse Olsson, basisten Mats “Mackan” Englund, gitarristen Magnus Bengtsson, trummisen Magnus “Mezzoforte” Fritz, slagverkaren Rebecca Meiselbach, körsångerskan Therese Lööf samt multiinstrumentalisten Micke Littwold på diverse klaviaturer, akustiska gitarrer, dragspel och soprangitarr. Ett yvigt kollektiv som rör sig mellan luftiga visor, svulstiga ballader, stadigt popdriv, rivig country och organiskt cajunsväng till krämiga gitarrer, brusande elorglar, drömska synthar, vispar och själfulla gospelkörer.
Dock förstår jag inte riktigt varför Mats “Malla” Ronander tittar in med jämna mellanrum. Visst är det trevligt att höra honom sjunga “Ballad för Torsten och Sanne (Kärleken)” som han skrev som duett med exfrun Sanne Salomonsen men mest river han av Bob Dylans “All along the watchtower” och gamla traditionella bluesstandards som Willie Dixons “Hoochie Coochie Man” och Don Nix “I’m Going Down”. Bredbent, fläskigt och robust, men ärligt talat också rätt generiskt. Visst är det låtar Totta också kunde tycka om att sjunga och visst var det så de höll på i det gemensamma sommarbandet Varmare Än Kôrv men en kväll som den här blir det inget annat än ren utfyllnad.
Jag vill höra originallåtar och med låtskrivaren själv i fronten blir det också just det. Rakt upp och ner, förstärkta med några vänner men ändå ungefär som låtarna skrevs någon gång under förra seklet. Om än utan den stora rösten, de stora känslorna och tack och lov utan något uns av koreografi utöver de sju steg det tar att byta en gitarr.
