I’m kind of scared to admit, I’m afraid of growing up
En gång när jag var tolv sov jag över hos en kompis som bodde på landet. Vi skulle laga tacos men tävlade i stället i att äta rå lök. Vi spädde ut jordgubbssaft med coca cola. Sedan gick vi ut på min kompis gård och slogs med oxpiskor. Min kompis sa att han var allergisk mot vatten. På kvällen berättade vi vilka animetjejer vi var kära i.
Pojktiden i varje mans liv är en märklig period, präglad på samma gång av en enorm ängslan och nästan gränslös energi, en sorts Nietzscheansk kreativitet i vilken världen, likt modellera, kan formas helt efter behag. Till skillnad från flickor, för vilken socialiseringsprocessen fortfarande är benhård, erbjuds pojkar (jag vet, jag vet: åtminstone en viss del av alla pojkar) en sorts respit innan den tidiga tonåren, i form av en kort lucka där absolut frihet och absolut förmåga får samexistera. En sorts vadhänderom– värld.
Inte konstigt att så många verkar längta tillbaka. Vi ser dem överallt. I skaterampen, i skidbacken, på baren, på fotbollsläktaren, på fritidsgården, i replokalerna; de som blivit lite för gamla, men fortfarande greppar allt de kan efter den där känslan av vadhänderom. De finns ett par i moshpiten under kvällen på Fållan. Lite för gamla, lite för fulla, lite för mycket längtan.
Och vem kan klandra dem?
Män är tydligen fortfarande ensamma, så här fyra år senare. Ensamheten har vuxit till ressentiment, till långa Twittertrådar där vuxna män spekulerar i huruvida kvinnlig rösträtt leder till ökade eller minskade födslotal. Samtidigt är dessa trådar också ändlöst fascinerande, eftersom de ibland kan slå över i en nästan pojkaktigt… lekfullhet. Kodord, gemensamma språklekar. Rövarspråket, fast i vitmakt-kostym.
Kanske vill de allra flesta egentligen bara tillbaka till det där vadhänderom?
I’m kind of scared to admit, I’m afraid of growing up.
Joey Valence & Brae är båda tjugosju. Likt de uppenbara inspirationskällorna Beastie Boys har de byggt en följarskara på kanalisera, om uttrycket ursäktas, dampbarnsenergin till en sorts vild, referenstung boom-bap som på något sätt står mitt i sprickan mellan vuxen och barn. Klubbar, sprit och dyra kläder å ena sidan, Yu-Gi-Oh, Transformers och att cykla utan händer å den andra. Hopplöst anakronistiska, hopplöst juvenila, hopplöst charmiga. Två killar i för stora shorts som kanske mest av allt bara vill blanda saft med coca-cola och tävla i vem som kan äta mest rå lök.
Förvuxna barn och förbarnsligade vuxna på samma gång. Män som vill vara pojkar och pojkar som vill vara män. De har både lånat pappas dyraste klocka och lillabrorsans lego-bygge samtidigt.
Den kokande moshpiten, hyperaktiva DJ:en, referensbingot- allt är en strävan tillbaka till det där vadhänderom. Till när världen var en möjlig plats. Att drypande av svett och utspilld öl hoppa runt i en klunga med andra pojkar, förlåt jag menar män, och skrika ”who’s got the high ground now Obi-Wan?” är någon sorts försök att återskapa samma energi. Kollo för vuxna eller förvuxna.
I’m kind of scared to admit, I’m afraid of growing up.
När Joey under konserten kastar en blick mot en mosh-påhejande Brae och strålar av så mycket kärlek att det gör ont i bröstet, är det en destillering av hela kvällens patos, av den längtan som driver vuxna män att kasta sig in i svettiga låtsasslagsmål på Fållans golv.
Mitt i, precis innan ”Live Right”, bryter man och ber alla vända sig om till personen närmast och prata om sin favoritpokemon, to make some new fucking friends man! Det fungerar inte riktigt. Kanske är vi för svenska (gud vilken tråkig tanke, jag ber om ursäkt, men likväl). Ändå kastar vi oss in i moshen igen. Allt man vill ha är ju en kompis.
