När powerpoplegenderna Docent Död återförenades för en kväll med anledning av fyrtiofemårsjubileet av minialbumet Mediumplay och den självbetitlade debut-LP:n (bägge 1980) i vintras såldes Debaser Strand i Stockholm ut på en timme. Några månader senare fortsätter firandet med en liten sväng längs vägarna och plötsligt är det ett halvsekel sedan embryot Aktiespararnas Årsmöte tog sina första stapplande steg i familjen Pihlgrens källare i Sollentuna.
Även turnépremiären på Mejeriet i Lund är slutsåld sedan länge och kryllar av ynglingar vars föräldrar säkerligen inte ens var påtänkta när Docent Död omvandlades till Docenterna. Det som från början kanske inte ens var tänkt som mer än en två månaders trend har med åren överlevt sig självt som en av de stora institutionerna i svensk rockhistoria. Och medan högtalarna strömmar klassiska punkpärlor av Reeperbahn, Dr Zeke och Hela Huset Skakar i väntan på att kvällen ska dra igång på allvar känns det nästan i sin ordning att bandets eget magnum opus “Solglasögon” också smugit sig in i låtlistan. Docent Död har kommit hit för att ta sitt liv med popmusik. Låt tiden gå!
Den forne trumslagaren Mats Olofsson som en gång i tiden bad Aktiespararnas Årsmöte att ansluta sig till det nya projektet Docent Död är förvisso redan död men i övrigt är det den gamla originalsättningen. Den trogna kärnan bestående av basisten Larry Lövgren och bröderna Joppe och Kricke Pihlgren på gitarr respektive trummor på kärt återseende med sin förlorade vapendragare och gitarrist Zebo Hillborg. Aktiespararnas Årsmötes gamle betjänt som senare drog vidare mot Mysteriet Med Dom Rytmiska Rubinerna medan Mats Möller och Clas Rosenberg (Wilmer X, Zal C Riders) förvandlade Docenterna till Sollentunas för tillfället skånskaste band. Inte konstigt att turnépremiären förläggs just i Lund.
Men inte heller Docenterna har spelat på sju år och hur kärt återseendet än må vara är Sveriges obekvämaste rockinstitution obekvämare än någonsin. Men även om Joppe själv medger ett antal slarvfel är det förvisso så det ska vara. De är inte Guds bästa barn men det kuvade, vacklande, bortkomna och tvehågsna måste också ha en röst. Inte minst märks det på sättet de turas om att sjunga. Joppes skevt aviga nerv, Larrys timida vänlighet och Zebos introverta tafatthet. Fyra kufar som inte tycker om att stå i centrum och därför delar lika på den halvsekellånga bördan. En ambivalens som här i student- och cykelstaden Lund osökt för tankarna till stadens fjärde bästa band Torsson.
Och ändå är det bara ett gäng tidlösa powerpopbagateller i samma anda som Travolta Kids, Bruset och sådant Pipaluckbolaget kunde ge ut. Eviga allsångsrefränger, okuvliga melodier, söta körstämmor och säregna gitarrslingor. Naivistiskt tvära funderingar om krig, kärlek, blygsel, fortskaffningsmedel och läskedrycker. Ingen nyansmusik direkt men alltid med en känsla av att oftare vara den som betraktar än den som är med om saker. Att aldrig riktigt komma ur sin skugga, utom möjligtvis i Larrys “Vägg av tårar”, Zebos Ebba Grön-riviga “Lisa” och Joppes uppstudsiga stadsvandring “Chick-e-chack”.
“1981 var bra på många sätt” sjunger Larry i kvällens enda nyskrivna stänkare “Na-na-na”, en historisk tillbakablick över bandets långa och brokiga resande i livet. Fyra gamla gubbar som försöker minnas hur det var att spela pop. Men även om glöden har falnat en aning tillåter de sig aldrig att vältra sig fullt i ren, självförhärligande nostalgi. Mest är det ett sätt att försöka förstå vad som hänt när det yuppiefierade åttiotalet såhär i efterhand nästan framstår som småskaligt och organiskt. Joppe ber rentav var och en i publiken att återkomma med en textanalys av den civilisationskritiska stockholmsreggaen “Standardiserad värld”.
Som den duktiga och lydiga samhällsmedborgare jag är inser jag redan på bussen hem att jag måste rådfråga ChatGPT. Oavsett vilken självpåtagen proffstyckare jag än skulle vilja framstå som. Det är ju ändå så standardiserad världen blivit numera och enligt samtidens allvetande orakel rör det sig om hur flirt, konsumtion och identitet flyter samman i den moderna stadskulturen. Människor försöker hitta närhet i en värld där även upproret går att sälja med mördande reklam. Det är en standardiserad värld där du tar ditt liv med popmusik.
